Vardaglig dramatik

Igår var det lite julfirande på makens jobb och familjer var välkomna. Lilla M och jag klädde ut oss (spöregnade ute) och tågade iväg. Taxi var inte att drömma om, det var bara att promenera 25 minuter.

Fram kom vi, Lilla M snustorr och jag lite mindre så. Det sjöngs lite av en kör, superläskigt tyckte Lilla M som började storgråta. När maken bar bort honom en bit blev han glad men deklarerade "inte bra". Han är en hård domare.

Sen var det dags för tomte och make till ful gubbe har nog Lilla M aldrig skådat. Tårarna sprutade. Men godispåsen som tomten ändå prackade på honom var uppskattad såklart. Lilla M som är en lugn kille i vanliga fall sprang runt som besatt med de andra barnen. Kanske ger vi honom för lite socker i vardagen? Jag oroar mig ibland för att han inte är så robust, hoppar inte och springer ogärna (ännu). Rädd för rutchkanan ofta och så, men igår var det en helt annan kille som intog hans kropp.

Kvällen blev sen för M, så det blev stopp på pizza bar på vägen hem. Oj vad det var uppskattat! Inte hade jag en aning om att han är en sån pizzakille. Efter det tröskade vi ut i ovädret igen, ingen taxi och nu blåste det också. Väl hemma, maken och jag dyngsura eftersom paraplyn funkar bäst när regnet kommer uppifrån och inte från sidan visar det sig att Lilla M sover som en stock i vagnen, en hel timme tidigare än vanligt. Bara att byta till pyjamas och lägga ner honom.

Och döm om vår förvåning när han sov ända till 9 på morgonen! Vi fattar ingenting, tror aldrig att han har sovit 14 timmar i streck förut. Och maken blev sen till jobbet, eftersom vi aldrig behöver en vanlig väckarklocka.

Ljuspunkter och magsjuka

Bloggtorkan förlängdes ett par dagar av en matförgiftning som jag inte tänker gå in på i närmare detalj - det gör ingen glad, minst av alla mig. Maken hade ätit en likadan macka som jag och var också hemma utslagen igår.

Dagen bjöd ändå på ett par höjdpunkter, Lilla M var naturligtvis ansvarig för båda:

När han vaknade efter sin dagssömn och det för ovanlighetens skull var pappa som plockade upp honom sa han sömndrucket "M glad pappa hemma hos M". Jag tror att maken var redo att återgå pappaledigheten där och då!

Senare låg vi utslagna på sängen, vilket inte bekom sonen alls, han såg det som ett utmärkt tillfälle att få sagor lästa för sig. Just nu var det min tur och då somnade maken och snarkade till lite. Då sa Lilla M förtjust "pappa dammsugar!"

Idag är jag nog frisk från magen, men gravidillamåendet har förstärkts. Ett straff från kroppen att om jag inte med eget sunt förnuft kan bedöma vad som är ätbart så tar kroppen hand om det åt mig? Förlåt, jag ska skärpa mig. Inga mer mackor från det stället. Jag lovar. Ge mig den lilla energi jag hade tillbaks igen bara.

Varje kväll

Varje kväll när jag ska smörja in torra partier på Lilla Ms hand så utspelar sig detta:

Lilla M - tar krämtuben och för den till munnen.

Jag - Nej nej, man kan inte äta kräm, det är farligt.

Lilla M - Bebin! Bebin!
(syftar på bebin i Mamman och den vilda bebin som vid tillfälle sitter och äter skokräm. Kräm som kräm tycker Lilla M och om bebin kan så kan han minsann också)

Jag - Men det är farligt för bebin att äta kräm, han fick ont i magen hela dagen precis som mamman sa.

Lilla M - släpper tuben och låter sig smörjas, sen försöker han slicka på det smorda området när jag inte ser.

Jag - snabbt fram med saga (INTE Mamman och den vilda bebin) för att avleda uppmärksamheten från handen.

VARJE KVÄLL. Jag undrar när Lilla M kommer att tycka att det är enformigt?

Thomas

Lilla M gillar alla typer av fordon och har utvecklat en stark relation till Thomas the Tank Engine, en brittisk serie om små tåg som hjälper varandra i ur och skur.

Det började med att han fick en pekbok med Thomas. Sen hittade jag Thomas-figurer i en affär som jag köpte till Lilla M. Eftersom han älskar dem så mycket så har vi också tittat på sånger om Thomas på Youtube. I helgen fick han äntligen se sitt första riktiga Thomas-avsnitt på TV.

Det började bra, alla favoriterna var med. Men så hände något, Thomas spårade ut (bokstavligen). Och Lilla M blev otröstlig. I 20 minuter fick vi trösta innan de kraftiga snyftningarna började avta. Att det gick bra för Thomas och att han blev hjälpt av sina vänner var irrelevant för Lilla M.

DVDn ligger nu på hyllan igen och inväntar en mognadsprocess hos sonen.

Svart fredag

Det är så det kallas, dagen efter Thanksgiving. Trots den negativa klangen så står det för årets största shoppingdag, en avspark inför julshoppingen. Det är första dagen på året som affärerna börjar redovisa svarta siffror istället för röda, därav namnet.

Maken var ledig och vi shoppade. Som galningar. Reorna var faktiskt otroliga, 50% på massor av saker. Su nu är all julhandel avklarad, påsar med leksaker står fortfarande i hallen. Vi resonerar att det nog är sista gången vi kan göra så, för nästa år har nog Lilla M fattat galoppen.

Ett litet litet hjärta

Igår såg jag ett litet litet hjärta picka. Har bilder med mig hem men utan den pulserande fläcken finns det inte en möjlighet i universum att tyda vad bilden kan föreställa! Men storleken räknas ju inte i detta fall, endast aktiviteten.

Och nu är missfallsrisken reducerad från kring cirka 30 procent till 5 procent enligt min läkare. Och lugnad är jag, men denna vetskap till trots var det första jag gjorde i morse ändå att klämma på brösten och se om de fortfarande ömmar...

Mer språkligt

Jag inser att jag tjatar mycket om Lilla Ms språk, antagligen för att det är hans starka sida och så otroligt gulligt hur det utvecklas!

Nu kan han prata så pass bra att han har börjat med lite felsägningar:

Ett får blir gärna många fårar.

Vi läser Max balja, som Lilla M referar till envist som Max olja.

Han säger viljde istället för ville.

Imorse ville han ha baconet. Men han kanske har rätt, eller säger man baconen? Vi brukar inte andvända bestämd form för bacon över huvudtaget. Men nu har Lilla M börjat göra det!

Besviken

Idag är det mammagruppsträff igen. Men denna gång har jag inte fått en inbjudan. Jag antar att de andra inte vill riskera att jag skulle tacka ja för tidigt efter Lilla Ms vattkoppor. Det hade jag inte tänkt göra, men jag är ändå besviken över att inte ha fått inbjudan.

Stiltje

Det händer inte så mycket här, jag väntar på att Lilla Ms koppor ska läka ut så att vi kan bli sociala igen. Nu kommer det i alla fall inga nya.

På onsdag ska jag och mannen på Bond-film, som nyligen hade premiär här. Jag veeet att den har varit ute i Sverige ett tag, men jag har aldrig varit ett premiärlejon och jag är nöjd över att alls komma iväg på bio. Trots att jag hört att filmen ska vara usel. Nåja jag har inga förhoppningar som kommer att grusas.

Annorlunda

Varje gång jag öppnar kylskåpet slås jag av ett begär att slänga allt. Potatisen från lunchen UÄRK, såsen från gårdagens middag BLÄ osv. Så ikväll dubbelkollade jag med min man om det är mig som det är fel på eller om vi borde shoppa runt efter ett nytt kylskåp.

Kylskåpet vinner, men också lilla cellklumpen i magen. Jag njuter av känningarna, även om de lämnar mig utslagen på soffan på kvällen. Jag väljer att tolka dem som allt (förhoppningsvis) är bra för stunden. Och jag förundras över skillnaden från när Lilla M var cellklump. Då var jag ett hungermonster från dag ett och spår från den tiden kan än idag återfinnas på höfter, lår eller någon annanstans. Nu får jag tvinga mig själv att äta. OK, sååå svårt är det inte, men skillnad är det!

Smittoträsket

Inte insåg jag att vattkoppor var så allvarligt. Lilla M inser inte det heller, han är ganska pigg och tjatar om att gunga i parken.

Igår var det min tur att ha mammaträff hemma hos mig. Jag skickade runt inbjudningar i tisdags och i onsdags upptäckte jag kopporna. Så jag mailade ut en obs bara så att ni vet, det råder vattkoppor här. Jag måste vara synnerligt korkad, för jag trodde på fullaste allvar att de flesta skulle dyka upp ändå, antingen hade barnen redan haft sjukdomen eller så var det ett fantastiskt tillfälle att få det överstökat. Jag tänkte faktiskt idiotiskt nog att några av de som inte kunde komma kanske ville ses i helgen för att smitta ner sina barn.

Ingen kom. En efter en droppade avanmälningarna in i inkorgen: Dottern är visserligen vaccinerad men doktorn tyckte att det var bäst att vi stannar hemma i alla fall. Eller: Nej tack, vi vill inte ha smittkoppor just nu. Eller: Jag OCH sonen har haft, men jag är gravid men vill inte ta några risker.

Den sista har jag förvisso förståelse för, även det på alla logiska plan inte håller. Men, varför vaccinerar man sina barn mot en sjukdom bara för att ändå tvingas undvika den? Och hallå, det är INTE smittkoppor vi pratar om här.

Nåja, det är bara att inse att det är jag som har fått det hela om bakfoten. Jag gör nog bäst i att undvika vattkoppor i framtiden trots att Lilla M bevisligen har det nu och aldrig mer borde få det.

Prickar

Lilla M är alldeles prickig. Det började för ett par dagar sedan och jag trodde att det var finnar eller liknande och tänkte att jag nog gett honom för mycket sötsaker. Men i morse hade han fler och slutsatsen kan nog bara vara vattkoppor. Han är pigg i övrigt och har inte feber.

Och jag tycker att det är så bra! Får man tycka det när ens barn är sjukt? Det är vinterhalvår, inga resor planerade och innan hans 2-årsdag. Bättre kunde inte timingen bli.

Olika syn

Mamma är en av de få som har invigts i plusset, på gott och ont. Hon har varit delaktig i akupunkturbesöken och för det mesta sagt "rätt" saker så det var omöjligt att inte berätta för henne.

Efter mindre än 24 timmars vetskap ringer hon mig och börjar fråga om sommaren. Vi kan ju inte komma i juli (aha, hon har suttit hemma och räknat!) och hur tänkte vi lägga upp semestern egentligen?

Och jag svarade att semestern planerar vi om och när vi passerar vecka 12. Varför är du så pessimistisk, mår du som vanligt igen? Nej det gör jag inte men det känns ändå dumdristigt att ta ut något i förskott. När vi la på var det tydligt att hon tyckte att jag är fånig.

Men det är inte bara jag som är "fånig". Mannen, som blev glad över beskedet har varit mycket tystlåten. Igårkväll frågade han försiktigt att kan vi verkligen tro på detta? Detta ska jämföras med förra gången då han kom hem med blommor och en Lilla Spöket Laban-handdocka (som Lilla M numera äääälskar).

Vi försökte längre denna gång.
Vi är pålästa från början denna gång.
Och båda känner att eftersom allt gick så bra förra gången så har vi sämre statistiska förutsättningar denna gång. Visst, statistik har inget minne, men känslan finns där.

Något fantastiskt har hänt...

Jag plussade igår. Känns overkligt och otroligt. Idag ska jag ge akupunkturdamen en stor kram. Och alla andra som vill ha en kram också.

Sen är det en dag i sänder som gäller. Men idag tänker jag bara vara glad och kramas.

Besok

Syrran ar har pa besok, sa det blir inte sa mycket datortid, men kul ar det. Lilla M alskar henne, hon ar helt klart favorit just nu och mamma kommer i andra hand! Ombyte fornojer men jag ar glad over hans formaga att skapa relationer till andra, och nar han ar ledsen ar jag fortfarande bast.

For ovrigt har vi upptackt att det inte bara ar att springa in pa Apple store och kopa den senaste datorn som annonserats pa hemsidan. Forst fick vi hora att den ar slut men att det kanske kommer en ny leverans, bast att ringa varje dag och kolla. Vi ringde nasta dag och visst datorn fanns faktiskt nu. Men nar vi gick dit sa var det visst inte den, utan en snarlik (och mycket, mycket dyrare) variant. Idag sa de att den inte skulle komma in forran om tre veckor. Det kanske, kanske de kunde ha klamt ur sig fran borjan? Ok, for mycket begart, jag ber om ursakt.

Det verkar funka

Jag tror faktiskt att akupunkturen hjalper. Idag ar det 11 dagar sedan agglossning och jag har fortfarande inte fatt mens ELLER temperaturfall. Det ar forsta gangen sedan jag borjade tempa.

Dessutom ar brosten fylligare, magen kanns annorlunda. Idag har jag kannt mig pms-ig, sa jag tror inte att det blir ett plus denna manad. Men kanske, kanske en normal cykel, och DET ar jag glad for.

Hemma fran Boston

Tillbaks fran en underbar helg i Boston, Lilla Ms tandplagor ar (for stunden) ett minne blott.

Fredagskvallen firades Halloween. Det var spannande att som svensk studera denna ytterst amerikanska hogtid. Dekorationer i alla tradgardar, spoken, spindlar, haxor. Otroligt vackra pumpagubbar i varje port. Alla barnen i omradet samlades, utkladda, i en park och sedan var det Halloween-parad med musik, ballonger och massor av godis. Lilla M rycktes med i yran och hade jatteroligt, ursot utkladd till ett litet skelett. Han larde sig att saga Trick or treatf (men aldrig vid ratt tillfallef) och lyckades fa tag pa en hel del godis som mamma och pappa njot av senare! Han var lika glad for det, han fick en grahamskaka istallet. Nasta ar ar det nog en helt annan situation kan jag tanka mig.

Resten av helgen gick bra, de andra barnen var lite sjuka sa nu vantar jag med spanning pa om Lilla M trillar dit. Det ar nog oundvikligt tyvarr, men an sa lange mar han bra och jag njot av den forsta hela nattsomnen pa flera veckor inatt.

Snabbinlagg

Vi ska aka till Boston i helgen for att fira Halloween med kompisar.

Lite oansvarigt med tanke pa veckan som har varit, Lilla M har vandats med kintander hela veckan. Han ar hes for att han har skrikigt sa mycket och det ar tur att han hade lite hull innan for han har inte atit. Idag ar det battre, det gor ont att ata men det ats lite. Och han ar glad i ovrigt.

Not till mig sjalv infor nasta omgang:
1) Alvedon funkar knappt mot ontet.
2) Ipren funkar, men bara om man tar 1,5 ggr dosen och garna i kombination med att Alvedon har tagits nagra timmar innan.
3) Glass ok men Lilla M gillar inte att det ar sa kallt
4) Yoghurt ok, men bara halva och bara sockriga fruktyoggar
5) Att aterga till pureade barnmatsburkar funkar inte. Alls.

Hu vilken vecka.

Nyttig men smartsam lardom

For Lilla M, och for mig. Kindtanderna har annonserat sin planerade ankomst och sin vana trogen ar Lilla M febrig och ond i munnen, men sju resor varre eftersom det trots allt ar kindtander vi pratar om.

Igar sov han ingen dagssomn alls (insag inte hur beroende jag ar av denna lilla stund for mig sjalv, men det ar jag) och vagrade att ata bade middag och grot. Sen somnade han utmattad lite tidigare och for forsta gangen nagonsin hallde jag upp ett glas vin till mig sjalv trots att mannen inte var hemma och trots att jag nu befinner mig i granslandet mellan agglossning och en forhoppningsvis utebliven mens.

Men jag fick bara njuta en halvtimme sa var han igang igen. somnade ganska snabbt framfor TVn med mig, bara for att vakna igen en stund senare. Sa fortsatte det, ett tag fick han vara uppe och leka med sina leksaker, men han ledsnade efter ett tag och trots bade alvedon och ipren slutade det hela med okontrollerat grat som eskalerade till skrik. Det spelade ingen roll att vi vankade, kramade, sjong, pratade, distraherade. Till slut, utmattade eftersom detta skulle visa sig bli tredje natten med mindre an 4 timmars somn, la vi ner honom, la oss och slackte*. Han skrek i en kvart tills han till slut, och ganska abrupt tystnade, la sig till ratta och till slut somnade.

Och vaknade 10 minuter senare och grat igen, men bara ca 2 minuter sen somnade han igen och sov nu flera timmar. Nar han vaknade och var ledsen var han aterigen varm, sa han fick mer ipren och sen borjade han bli ordentligt arg igen. Och mannen sa till honom att vi vet att du har ont i munnen och ar sjuk. Du har fatt gurgel (=ipren alt alvedon) och nasdroppar, det finns inget mer som mamma och pappa kan gora. Jag suckade djupt, for hur ska Lilla M begripa det? Men han tystnade. Och sen ville han ligga i var sang. Resten av natten sov vi nara nara. Jag horde hur han kampade med andningen, som tvingade honom att endast njuta av att halla nappen i handen, men han klagade inte. Han bet ihop.

*Jag gillar inte skrikmetoder. Det som hande inatt var ett resultat av att mannen och jag, fullstandigt utmattade, inte visste vad vi skulle gora.

Sovvanor

Andra barn ar beroende av snuttefiltar eller speciella gosedjur nar de ska sova. Lilla M daremot har utvecklat en sarskild relation till... harsnoddar. Jo, det ar sakert, jag skojar inte. Han har den runt handleden (har nog sett mig, jag brukar ha sa om inte snodden sitter i haret) och sen gnider han den mellan fingrarna nar han ska somna.

Det galler att skilja sig fran mangden tidigt!

Mentalt och fysiskt

Han borjar sakta bli modigare, min lilla kille. Numer aker han ruschkana sjalv. Han har borjat klattra pa allt. Trots att han ibland gor sig illa sa ar han vips framme och forsoker igen. Igar tvekade han inte att mata en get! Jag inser att detta inte ar sa revolutionerande for nagon som snart ar 19 manader, men hittills har Lilla M varit en liten forsiktig kille (jag undviker att anvanda ordet fegis, det far man ju inte saga om sina barn!).

Han ar valdigt verbal och jag har sett det som att han fokuserar pa mental utveckling just nu hellre an det fysiska. Bade mannen och jag var tills idag stolta over att han (med liiite hjalp pa traven) kan rakna till 10. Da fick vi hora pa ett dagis som vi tittar pa att "most children at 18 months will be able to count to 20, but they don't really understand the meaning of the numbers".

Eeeh, oj. Enda andledningen till att han kan rakna till 10 ar att han alskar boken Lar dig rakna med Barbapapa. Vi far val hitta en bok som gar langre an till 10. Eller ga med min magkansla att nej, det kan inte vara ratt.

Nasdroppar och samvete

Nasan rinner och rinner. Forra veckan var det lite feber ocksa men det ar borta, efter ett par dagar av att sitta hemma. Vi missade veckans mammatraff, vilket bade Lilla M och jag tyckte var trakigt. Den utgor ett trevligt avbrott i en annars ganska likformig vardag.

Nu bevakar jag hans nasa noggrannt. Matte den sluta rinna sa mycket, jag vill INTE missa denna veckas traff ocksa. Forra gangen var jag snudd pa att ta till ett gammalt ga-till-dagis trick: pumpa honom full av nasdroppar och alvedon och aka i alla fall, men samvetet vann. Denna vecka vinner nog nasdropparna.

Youtube

Lilla M har blivit datorberoende och det ar helt mitt fel. En dag fick jag for mig att det vore kul att visa honom en svensk barnvisa pa Youtube och han blev fullstandigt fralst.

Nu tittar vi dagligen och jag har ordnat en playlist med Ekorren satt i granen, Imse vimse spindel, Lilla snigel osv. Dessutom alskar han fordon och vill garna se flygplan och helikoptrar som startar och landar. Har galler att vara forsiktig och provtitta klippen i forvag, han behover INTE se valdsamma krascher och de flesta klippen verkar vara av den sorten.

Forresten bor man nog provtitta det mesta, Jonas Gardells version av I ett hus funkar en stund, men sedan kommer en kreativ andra vers ocksa. Det finns en version av Lille katt dar en bild pa Bin Laden kommer upp nar Ida sjunger om lille far. Inte for att Lilla M fattar, men det kanns anda inte kul. Och jag trodde att Lilla M skulle uppskatta Du kare lilla snickarbo, men han var helt shockad over Emils arga pappa och blev radd.

Och har kommer lanken till Lilla Ms favorit just nu: Dansande blojbarn

Jag vet inte om det ar musiken eller barnens rytm som gor det, men sa fort den ar slut sa ropar han IGEN! IGEN!
Hur jag hittade den? Den ar nummer ett som forslag pa related videos till Imse vimse spindel...

Watch out for the baby

Det far jag ofta hora mammor och barnflickor varna sina barn nar Lilla M kommer. Jag reagerar varje gang, for i min varld ar han inte en bebis langre. Han ar ju stor!

Finns det en definiton for nar en bebis slutar vara en bebis och blir en pojke/ flicka? Sedan Lilla M borjade ga har jag slutat tanka pa honom som min bebis. Och nu nar det borjar bli mer tydligt att han har asikter om saker, som skiljer sig fran min syn, sa ar det annu mer uppenbart att det inte ar en hjalplos liten bebis som jag har att gora med.

Akupunktur

For att hjalpa fertiliteten pa traven gick jag pa akupunktur for forsta gangen idag. Tydligen har jag en kall livmoder. Det var sa tydligt sa hon tog min hand och bad mig kanna efter sjalv. (Nej, jag kunde inte verifiera den bedomningen men sa ar allt detta nytt for mig).

Dessutom sa har jag en massa blockeringar, hon fragade sarskilt om jag hade gjort illa hogra delen av ryggen, den sag inte alls bra ut. Hon skakade pa huvudet at mina temperaturkurvor fran det senaste halvaret och muttrade om daliga agg. Det kandes inte sa kul. Men sen blev hon mer positiv och menade pa att det "bara" handlar om att ta bort blockeringarna, som just nu paverkar blodcirkulationen till de reproduktiva organen och hindrar hormonproduktion. Nar hormonnivan blir aterstallt forbattras aggkvaliteten. Hon tyckte dock inte att jag hade kort tid mellan agglossning och mens, vilket jag sjalv har trott hela tiden. Otroligt hur olika man kan lasa en kurva.

Sen fick jag massage pa nedre delen av ryggen i en kvart. Darefter akupunturnalar i nedre delen av magen och pa benen. Och jag blev, och ar fortfarande varm. Inifran pa ett satt som jag inte kan minnas att jag har kant forut.

Nasta gang ar pa fredag.

Tror jag pa det har? Juryn ar fortfarande ute.

En klipsk en

Vi var pa utflykt i helgen och plockade applen. Lilla M alskar applen ("appel!") Pa hemresan beslot vi oss for att han behovde lite underhallning i bilen och bestamde oss for att kopa en leksak till honom.

Val mellan tva bollar: Vilken vill du ha?

Forvantat svar var: DEN (pekning) alt. greppa efter den basta bollen.

Men Lilla M sken upp och sa BADA!

Var tusan har han lart sig det????

Groundhogday?

Efter en och en halv manads famlande efter strukturer ser det nu ut som foljande:

Vaknar runt 7. Maken gor frukost till M medan jag duschar.

Runt 9 blir Lilla M somnig igen och lagger sig. Jag surfar, fixar luch, ringer samtal osv.

Lilla M vaknar och far lunch och sen gar vi ut, oftast till parken.

Lilla M alskar att gunga, leka i sanden, hoppa i vattenpolar. Numer far han aven promenera bredvid vagnen nar vi ar i parken, vilket ger honom massor av mojligheter att upptacka. Han samlar sma ekollon efter som han ser att ekorrarna gor det. Alla staket ar roliga att antingen klattra pa eller forsoka skaka. Gar vi forbi en liten sjo eller sa ska alla ankor och skoldpaddor och fiskar noga dokumenteras. En gang tog jag med mig brod till ankorna. Jag gav brodet till Lilla M sa att han kunde ge ankorna, men jag tankte inte pa att det snart var mellanmalsdags: han at sjalv upp nastan allt brod! Det lilla som ankorna fick blev jag utskalld av nagon sjalvutnamnd samhallespolis, jag hade missat skylten med "do not feed the wildlife".

Runt 4-5 snaret kommer vi hem, fixar mat (Lilla M alskar att knapra pa gurkstavar medan jag fixar i koket). Runt 6 ater han middag, runt 7 blir det grot, tandborstning, sagor och laggdags. Nar han leker hemma ar det pussel som galler, samt den lilla sorteringsladan. Och han har blivit beroende av Youtube, som har en fin version av imse vimse spindel. Han gillar aven andra svenska barnvisor (varfor, VARFOR har ingen lagt upp en bra version av Ba Ba vita lamm?) och Teletubbies. Men TVn ar han fullkomligt ointresserad av, forutom att han far "roliga" reaktioner fran mamma och pappa nar han forsoker valta den.

Nagonstans mellan halv 8 och 8 somnar han. Da ar jag oftast helt slut.

Verkar funka

Jag traffade hon som ska ta hand om Lilla M ibland igar for andra gangen. Jag passade pa att lamna dem hemma medan jag gick och handlade. Nar jag kom hem tittade sonen inte ens at mitt hall, det tar jag som ett gott tecken.

Jag vandades mellan tva personen innan jag valde. Och det visade sig vara ratt beslut: innan jag hann prata med den som inte fick jobbet sa fick jag ett urflippat mail fran henne, det var uppenbart att alla fiskar inte var hemma. Det betyder naturlgtvis inte att hon som jag nu kommer att prova ar ratt heller, men igar gick det i alla fall jattebra.

Saxen - mitt basta redskap just nu

Allt ar sa forbaskat valforpackat har. Jag kan inte laga mat utan att ta mig igenom minst tva lager forpackning per ingrediens, ofta behover jag ta till saxen.

Och vi ska inte tala om nya prylar. Da behover jag ALLTID saxen.

Tur att vi har tre saxar. I Sverige anvande jag dem nastan aldrig och funderade pa att gora mig av med atminstone tva av dem, men det blev som tur ar aldrig av. Nu galler det bara att jag fortsatter att komma ihag att lagga saxen sa att Lilla M inte kommer at den, for efer bebins aventyr i Mamman och den vilda bebin ar han mycket, mycket intresserad av saxar.

Han vet mycket val!

Vid blojbyte sager Lilla M glatt: ligga still. Samtidigt vrider han sig som en mask och vill springa darifran.

I hissen: inte sparka! samtidigt som de sma benen vevar for glatta livet.

Vid bordet: flygplanet inte maten! samtidigt som han gor allt for att landa flygplanet i mattallriken.

Okey, poletten har trillat ner, nu galler det bara att han mognar tillrackligt mycket for att agera darefter ocksa. Hur lang tid kan det ta? 10, 15 ar?

Att somna sjalv

Den senaste veckan har jag smugit ut ur rummet innan Lilla M har somnat. Enligt min bedomning sa har han varit sa trott vid det laget att han inte formatt protestera nar jag forsiktigt pussat honom och viskat godnatt godnatt och gatt ut.

Idag nar jag la honom for sin dagssomn sa tassade jag ut ur rummet lite tidigare, for jag hade en hel del (tex blogga) som jag ville hinna pa denna tid. Lilla M satte sig snabbt upp i sangen och jag hann tanka "tusan ocksa" men sa vinkade han glatt och sa sjalv godnatt godnatt och ville ha sin puss, vilket han fick och sen gick jag ut utan minsta protest fran den lille.

Excuse me!

Nar jag ar ute med vagnen och star still far jag ofta hora "excuse me" hogt och tydligt nar nagon vill komma forbi. Det spelar ingen roll att de kan komma igenom den passage, om an tranga, som jag alltid lamnar nar jag parkerar vagnen nagonstans.

Manga ganger far jag flytta mig, vagnen och rulla i en stor cirkel och komma tillbaks for att gora fardigt mitt arende. Detta maste vara en kulturgrej, det hander aldrig i Sverige. Vad jag inte har lyckats klura ut annu ar:
1) Har de sa mycket storre behov av personligt utrymme har an i Sverige?
eller
2) Ar de mer intoleranta mot barnvagnar har an i Sverige?
eller
3) Anses det oartigt att tranga sig forbi nagon?

Om det ar det sistnamnda sa tycker jag att det ar betydligt mer oartigt be nagon att flytta pa sig nar man mycket val inte behover.

Det blev inget dagis

Hela helgen har jag grubblat. Men kommit fram till foljande:

Jag vill bara att han gar halvdagar i borjan. Med en restid pa over en halvtimma i rusningstrafiken blir det valdigt jobbigt med halvdagar, det blir liksom inte vart det. Sa han far vanta och jag tror att det blir bra.

Hans sociala stimulans kommer att utgoras av en mammagrupp med barn i samma alder som jag traffar pa torsdagar, plus att jag nu hunnit lara kanna nagra som har barn i hans alder.

Dessutom ska jag intervjua barnflickor som kan ta honom ett par timmar da och sa sa att jag kan fa komma ivag till frissan eller liknande nar det behovs.

Vi tror att han far plats pa ett dagis i narheten, men de tar bara barn over 2 ar. Det kanns lite mer lagom.

Vardagsplock

Idag sa ska jag pa mammatraff med barn i samma alder som Lilla M. Vi ska aka tunnelbana och BYTA LINJE. Laskigt nar man inte hittar, tycker jag, men vet av erfarenhet att det brukar ga bra och nasta gang ar motstandet betydligt mindre. De tva ggr som jag har akt tunnelbana har har det alltid varit folk som har spelat och dansat pa tunnelbanan. Forr tyckte jag att sant kunde vara lite kul, men nar en, enligt mina fordomar, potentiellt opalitlig och farlig person (ung, arg blick, piercings och tatueringar samt valtranad) gor varsta hopptricken mindre an en halvmeter fran Lilla Ms vagn blir det for mycket.

Nasta vecka har jag bokat in tva intervjuer for att hitta nagon som kan passsa Lilla M nar det behovs. Tva ar inte mycket, de ar de enda som har svarat sa snalla lat nagon av dem vara bra!

Sangstund

Igar var vi pa svensk sangstund. Det har Lilla M gjort forut, pa Oppna Forskolan. Men det har han glomt for det var sa laskigt, och han gomde sig i min famn och sa gratandes "ga hem, ga hem".

Sa jag bestamde mig for att avboka dagistestet pa fredag.

Sen blev det fikadags och bullar och leksaker kom fram. Sen sag jag inte Lilla M mer, han sprang och lekte, mest med leksaker men ocksa lite med andra barn. Nar sangstunden kom igang igen tyckte han att det var jattkul: Mer! Mer! Och bast var nar favorillaten just nu, Ba Ba Lamm som Lilla M sager, sjongs. Jag kunde se hur han verkligen njot.

Sa jag har bestamt mig for att testa det har med dagis i alla fall. Pa kvallen sen sa han "andra barnen, andra barnen" flera ganger, det maste val vara ett gott betyg?

Dagis eller inte dagis

Pa fredag ska jag och lilla M testa ett dagis. Har ar det lika besvarligt som hemma att hitta plats pa ett dagis som man vill ha, trots att man betalar multum. Lyckligtvis behover vi inte sta for notan sjalva, men eftersom vi kom i slutet pa augusti sa var ju alla dagis for hosten proppfulla. Men nu har vi hittat ett jattefint dagis som har plats. Fast det ligger 45 minuter bort.

Och jag vet arligt inte om Lilla M ar redo? Det ar klart att om man lamnar honom sa vanjer han sig efter ett tag, alla gor ju det. Men jag jobbar ju inte nu, sa det finns inget som sager att han maste, sa jag vill INTE tvinga honom om han inte ar redo.

Jag marker att han far ett allt storre behov att umgas med andra barn. Inte sa att han leker med dem annu, men han ar intresserad och har sa smatt borjat soka kontakt. Dagis ar ju fantastiskt for att tillfredsstalla hans sociala behov.

Nar det kommer till kritan kanske det ar jag som inte ar redo, medans Lilla M ar det? Hur som helst sa ror det sig om 2, max 3 dagar (korta dagar) i veckan de forsta manderna. Men det kanns anda tvetydigt.

Forsta...

shoppingturen pa egen hand (las: utan vagn och otaliga bihang). Resulterade i skor, byxor och troja, plus en del klader till Lilla M. Det ar sa LATT att shoppa i denna stad!

Somnen

Lilla Ms snuva har hallt i sig i nastan tva veckor nu, det borjar bli trottsamt. Jag vet inte om den ar anledningen till att han vaknar runt 5 och vagrar somna om, eller om det ar en forsenad jetlag (han kom in i lokal tid pa bara tva dagar, mannen och jag var helt paffa). Han lagger sig vanlig tid och de senasgte dagarna har han inte tagit igen det pa dagarna. Nu har jag mer eller mindre tvingat honom att sova pa morgonen.

Men att sova blev jattetrist forra veckan. Fran att sjalv ta mig i handen och saga "sova gott" bade pa dagen och kvallen sa ylas det nu om sagor, sovit fardigt, sjunga mer innan han pa nagot konstigt satt till slut slappnar av och sover. Han maste ha insett att han missar en massa spannande.

Min taktik brukar vara att trotta ut honom med en massa roliga aktiviteter, men pga den envisa snuvan sa har vi nu taggat ner.

Morgonstund

En klassisk uppvakning:

Lilla M: Mamma. Mamma! MAMMA!! Sovit gott. Gosa i sangen. GOSA!

***Lilla M lyfts over till var sang***

Lilla M: Busa. BUSA! Kittla? Gnugga NASA! Gnugg gnugg. Vila, sova gott. BUSA!
Ata mat. Ata grot, macka.

Och med det kliver alla upp. Sa mycket karlek, sa ofattbart mycket karlek.

Teknikens under

Grundlurad. Och det som gor mig sa forbannad ar att jag har misstankt detta hela tiden. Eller vad ar det som jag missar?

Sa har ar det: Har i USA fungeraar typ inga av vara elektroniska prylar och eftersom bade tv:n och datorn var i det narmaste antika sa bestamde vi oss for att kopa nytt.
Andra dagen har i stan gick alltsa mannen ivag till fantastiska Circuit City med en blank check. Att ta med Lilla M pa aventyret var otankbart, sa jag var kvar hemma med honom.

Mannen kom hem med cool dator och, naturligtvis, storbilds- plattTV. Som det ska vara. Hemma hos andra har jag noterat att bildkvaliteten inte ar sa bra, eftersom skarmen ar storre men upplosningen inte battre. Men jag skulle inte oroa mig, for vi skulle ju bestalla kabelTV med HD (high definition) vilket skulle losa allt.

Och nu sitter jag har med abaket, fardiginstallerat och kan konstatera foljande:

1) Endast en handfull kanaler sands med HD, resten ar det sunkig bild pa.
2) Endast en handfull kanaler sands med widescreen, resten blir en minde bild pa skarmen.

Jag sitter alltsa med en enorm tv som visar en mindre bild an skarmen tillater och med grusig upplosning. Jag kanner mig som en idiot.

Dessutom ar fjarrkontrollen sa dalig att man ibland maste stalla sig och rikta mot apparaten bredvid tvn.

Jag kanner mig som en idiot.

Antligen uppkopplad

Efter ett par veckors radartystnad har vi till slut fatt internet installerat och fungerande har. Ny dator kopt lokalt innebar ett amerikanskt tangentbord och jag har annu inte orkat lista ut vad jag ska gora med de tre sista bokstaverna i vart svenska alfabet.

Kort summering: resan gick jattebra, jag kan nog tom vaga resa ensam med Lilla M i framtiden. Han alskar flygplan ("hny hnaan") och han var i sjunde himmelen nastan hela resan.

Val framme har allt ocksa gatt bra. Mannen har borjat jobba och jag ar sjalv med Lilla M. Vi gar till parken och gungar och spanar efter ekorrar och, naturligtvis ett oga konstant mot himmelen utifall att ett hny hnaan skulle komma forbi. Han ar bra pa att finna sig till ratta i denna nya miljo och jag blir rord over hur duktig han ar. Nar vi packade upp vara saker var han sa overlycklig att aterse sin sang att han forsokte krypa in i den innan maken hade satt ihop den fardigt.

Vi leker mycket med hans leksaker ("bygga klossar" har blivit samlingsnamn for att pyssla i lekhornan). Inklusiv ar han, vi kan inte bygga klossar utan att alla ar med: nalle meeed. Floppy meeed. Musen meeed. Till och med Loket placeras bestamt i mitt kna.

Spraket utvecklas i raketfart. Manga av hans meningar bestar nu av tre ord: bilar pa gatan. Pappa gatt jobbet. Var ar ankan?

Det lokala spraket har kommit i form av ett fatal ord: bye bye, hi, och boy.


For egen del har jag inte hunnit landa annu. Allt har kretsat kring Lilla M och jag har inte ens haft internet.

Och uppdatering igen

Jag hann inte mer än stänga av datorn igår innan jag upptäckte mensen. Kanske rätt åt mig som skrev att jag var hoppfull denna månad. Jag inser att fem försök inte är så mycket, men det börjar ändå kännas som en evighet.

Försöken fortsätter, men jag rapporterar inte så mycket här av den enkla anledningen att det blir för enformigt. Ägglossning, känna efter mens, ägglossnig, känna efter, mens. Blir det någon ändring i rutinen kommer jag så klart att meddela här.

Uppdatering

Ni som har följt bloggen ett tag undrar kanske vad som hände med våra syskonförsök. Här kommer en liten sammanfattning:

Vi är inne på 5:e försöket. Eftersom jag har svårt att lämna saker åt slumpen så roar jag mig själv dels med ägglossningstest, dels med att ta tempen varje morgon OCH jag kollar regelbundet livmodertappen. Jag inser att flera av er suckar djupt och tänker att jag lider av olika former av tvångsbeteende. Det må så vara men jag har lärt mig en del om mig själv:

Min ägglossning sker inte runt dag 14, snarare runt dag 18-22.
Min cykel brukar vara 24-30 dagar.

Tiden mellan ägglossning och mens är med andra ord kort. Tre cykler var den 7 dagar. En cykel var den 9 dagar. Den ska vara ca 14 dagar.

Detta har jag nu börjat oroa mig för lite i smyg. Just denna månad verkar dock annorlunda, jag är inne på dag 10 efter ägglossning. Så jag hoppas hoppas hoppas. Och det är skönt, för de andra månaderna har jag ju inte ens fått nöjet* att börja hoppas innan menseländet dykit upp.

*behöver jag påpeka att jag är ironisk?

Hjälp!

Vi ska om mindre än en vecka resa i över 8 timmer med en 17-månaders.

Jag kommer att ladda med splirrans nya leksaker (har hittils köpt en stapelleksak, en bil och en tygbok med en massa djur). Fler tips?

Och böcker. Massor av böcker.

Jag bävar faktiskt lite för det här. Vi reste ju massor över julen, men han var ju bara 8 månader då, det går inte att jämföra. Det är ju inte längre en immobil bebis vi har att göra med nu. Han får eget säte, det är alltid något. Måtte han hålla sig frisk.

Tillbaks

Äntligen har jag tillgång till dator igen.

Jag har levt i flera veckor än här än där. För det mesta har jag haft datortillgång, men inget diskret ställe att surfa fritt på, än mindre skriva genomtänkta inlägg på en blogg som jag inte vill att folk i min omgivning ska känna till.

Sommaren har varit lärorik. Jobbig och lärorik.

Jag har lärt mig att mina föräldrar inte finns där för mig längre. Jag ser inte detta som uteslutande negativt, utan försöker att dra slutsatsen ganska objektivt. Jag tror att lärdomen är ny för dem också.

I och med flytten till New York så sålde vi vår lägenhet och nästa vecka så åker vi. Detta innebär ett glapp på ca 8 veckor som vi har varit hemlösa. Vi har haft vår bas hos mina föräldrar i Stockholm, vilket de långt innan har menat på att det skulle vara så trevligt och de skulle förresten vara bortresta en hel del ändå. Vi har gjort liknande förut och det har funkat, förutom en gång som slutade i katastrof, men det hade andra orsaker.

Denna gång har det inte funkat alls. Ingen katastrof, men det är uppenbart att mamma och pappa av ren gammal vana erbjudit sig att ställa upp, men klarar inte av de omställningar som det innebär att ha oss här. De är inte längre villiga att kompromissa överhuvudtaget. Och det ska de inte behöva heller, det är ju deras hem som vi kommer instövlandes i. Vi försöker att göra oss så osynliga som möjligt, men det är ju inte lätt med en ett-åring. Lustigt nog har de inte stört sig på Lilla M ALLS, utan mest på mig, och antigligen min man.

Men utan att skylla allt på dem och på oss. Jag kan inte räkna med husrum hos dem i framtiden. Det är en ny lärdom för mig och kommer nog att ta ytterligare några månder att smälta och acceptera utan att bli arg. Jag inser att jag inte borde bli arg, men jag blir det ändå. Och lite besviken.

Semester

Det är glest bland inläggen, pga världens segaste analoga uppkoppling här på landet.

Och heller inte så mycket att skriva just nu. Lilla M älskar blåbär. Han vägrade smaka i över en vecka men plötsligt tog han mod till sig. Så nu släpar han mig till buskarna dagarna i ända: jag plockar och han äter. Hans finmotorik utvecklas fint!

Dessutom blir han sturskare vad gäller vatten. Innan var han rädd för vågorna men nu bekommer de honom inte. Däremot gör temperaturen det, han ylar för varje våg som inte är mer än 16-17 grader. Men INTE att han vill därifrån!

Och nu sätter Lilla M ihop två ord. Mamma där. Pappa där. Mormor där. Morfar där. Och stort fokus på bajs. Såklart. Nu säger han till när han har bajsat, ett stort steg framåt. Ganska hög felmarginal än så länge, men den minskar för varje dag.

Och jag då? Jag försöker att hinna ikapp mig själv. Känner mig ganska hemlös just nu, och trivs inte riktigt med att bo på nåder hos andra. Jag gillar att vara herre över mitt kök, mina kläder osv osv. Men det funkar inte nu och då reagerar jag som en tonåring (lätt när man är hos sina föräldrar tyvärr). Om jag inte får göra på mitt sätt så blir det inte alls. För mig är landet att slappna av, men det gör jag inte nu. Inte alls.

Den första...

uppskattade båtturen! Lilla M fick åka båt förra sommaren men gillade inte den varma flytvästen. Jag var emot det hela men övertalades att följa med, med resultat att jag fick sitta nere i båten med en illtjutandes bebis i en halvtimme. Det var inte kul och jag lovade mig själv heligt att jag skulle stå på mig nästa gång, vilket jag också gjorde.

I år var det annorlunda! Med stor förväntan uttalades ordet bååå bååå flera gånger, flytvästen gled på utan protest. Och det är redan uppenbart att Lilla M föredrar snabbt. Mycket snabbt till och med.

Mummel

Lilla Ms värld är då outgrundlig. Jag hörde hur han satt och pratade för sig själv i vagnen idag. Mycket nonsens såklart, men så plötsligt hörde jag:

mamma. Mamma NEJ!
Mamma pappa nej. Neeej (alltså med eftertryck, typ näääee!, inte panik)

Lilla gossen. Undrar vad han fantiserar om?

Definition?

Dagens ilandsproblem: Vad är en chokladälskare?

Alt 1) Någon som föredrar choklad framför alla andra typer av godis

Alt 2) Någon som älskar själva kakaon och därför kan äta mängder av tex 80% choklad och anser att det är fusk att äta vanlig choklad?

Jag hamnar i kategori 1. Kan jag kalla mig chokladälskare då? Jag har nämligen nyligen blivit tillrättavisad och har börjat ifrågasätta min egen självbild. Vad är den moderna definitionen av chokladälskare?

Äntligen frisk

Har varit uppblåst-huvudet-fullt-av-bomull-och-snor-förkyld. Blääh.

Men nu mår jag bättre! Vi sitter på landet långt bort från all flyttstress, vilket är skönt. Äntligen kan jag börja njuta lite. Och vädret trotsar rapporterna så jag ska ut och fånga några strålar innan det kanske blir försent.

Korv

Jag har INTE hittat på detta, det är alldeles sant!

Korv serverades till lunch idag. Och Lilla M lärde sig snabbt ordet. Inte så tydligt, mer lite kåååo.
Och så gillar han att säga alla sina nya ord, så det blev ju väldigt roligt med tanke på det fina ord han lärt sig tidigare (se förra inlägget).
Och det blev ju inte bättre av all extra uppmärksamhet som han tillskansade sig genom att upprepa och upprepa...

Skryt och gnäll

Dagens skryt:
Lilla Ms språkliga prestationer går framåt och igår lärde han sig sitt första ord med fyra olika ljud som han dessutom säger tydligt.

Och han är så stolt och säger det hela tiden, för han inser att det är stort att kunna sätta ihop så många olika ljud i ett ord. Tur att han lärde sig ordet igår eftermiddag, eftersom vi var på fin lunch innan det. För vad hade kyparen och andra gäster tyckt om en liten gullunge som oavbrutet säger BAJS högt och tydligt?

Dagens gnäll:
Vi har plötsligt fallit in i mardrömsnätter. Över två timmars skrik inatt. Dryga timmen igår natt. Ofattbart. Inget hjälper. Vad gör man? Bakgrunden är att han fick en reaktion på sprutan som han fick i förra veckan med hög hög feber. Den första natten var jag och mannen väldigt oroliga och stackars Lilla M spydde också. Sen kom natten med en timmas skrik, vi trodde att han hade ont och han fick alvedon som inte hjälpte. Igår natt var han helt feberfri men det hela har hunnit bli en ovana nu. Och jag fasar för den kommande natten.

Utmanad

Jag har blivit utmanad av Marresmamma. Jag har gjort den här utmaningen en gång, men jag försöker att variera den lite så jag inte tråkar ut er:

Fem saker på min "to-do-lista" för morgondagen:
1 Packa väskan för landet (äntligen, svärmor ska få MYCKET tid med Lilla M, som till råga på allt har blivit sjuk)
2 Äta lunch med vänner från långt bort
3 Lämna nycklar till mäklarfirman
4 Lämna tavlor till svägerska, lådor till mormor, borr till brorsan
5 Maila mina nya kontaktuppgifter till alla jag känner och några till (har varit på listan länge)

Fem bra egenskaper (för dåliga se mitt tidigare svar längre ner):
1 Lojal
2 Målmedveten
3 Generös
4, 5 frågade min man om hjälp men han kunde inte komma på egenskaper som var ehrm, publicerbara.


Fem platser där jag semestrat:
1 Stockholms skärgård
2 Hälsingland
3 Sipadan (liten liten ö utanför Borneo, fantasktisk dykning och romantiskt första semsterresemål med den som nu är min älskade man)
4 Bonaire (smeeeekmånad/10-dagar med så mycket dykning att vi faktiskt ledsnade)
5 Thailand (ett favoritmål som jag kan återkomma till igen och igen)

Fem jobb som jag skulle vilja ha:
1 Dyklärare (svårt att gissa efter att ha läst om mina semestrar)
2 Marinbiolog (som ovan)
3 Inköpsansvarig / fabrikskontaktperson på klädkedja (har en kompis som är det, det ingår i hennes jobb att testa alla kläder för att se att de håller måttet, jag är INTE avis, inte alls...)
4 Barnmorska (toppar oftast listorna över vilken yrkesgrupp som är mest nöjd med sitt jobb)
5 Kock (ääälskar att laga mat)

De flesta som jag följer har nog gjort utmaningen, men jag utmanar ni som har gjort "orginalversionen" att testa den uppdaterade!

Lärdomar den senaste veckan

* Det tar alltid dubbelt så lång tid att flytta som beräknat. Minst.

* En av anledningarna till att det tar mycket längre tid är för att man inte är lika pigg dag 3 och 4 som de första två dagarna.

* Flyttar man mitt i sommaren så är de flesta barnpassningsalternativ på semester.

* Lilla M gillar fortfarande inte att bli lämnad av mamma och pappa, inte ens för en dag i solen hos kusinerna som har den där roliga uppblåsbara poolen.

* När man har sagt klockan 3 till mormor så gäller det att hålla sig till det, annars ringer hon varje fem minuter och undrar vart man är, och då går det ju inte fortare att ta sig dit.

* Det finns alternativ till magsjuka när det gäller obehagliga snabbbantningskurer. Det stavas inflammerad visdomstand.

Och vad svarar man på frågan: när flyttar ni? Hur räknar man:
1) Från det att ens gamla permanenta adress upphör att gälla (= nästa vecka)
2) Från det att man anländer till sin nya bostad (= slutet på augusti)

Jag har svarat alt 1 när grannar har frågat, eftersom de inte ser mig mer efter nästa vecka. Men då har de blivit förvirrade och tydligen menat när vi fysiskt far iväg. De gånger jag har svarat alt 2 så undrar de varför det springer flyttgubbar redan nu...

Inte tillräckligt empatisk?

Mitt i flyttstressen som pågår denna vecka har min visdomstand beslutat att göra sig påmind. Det finns ju aldrig en "bra tid" för sådant här men det finns verkligen sämre tider. Att-göra-listan är milslång och även om jag var vore god vigör skulle jag gnälla här, den innehåller nämligen att baxa tunga föremål hela eftermiddagen.

Är detta straffet för att jag inte har varit tillräckligt empatisk vid Lilla Ms tandsprickningar? Jag ber tusen gånger om ursäkt, jag gör vad som helst, bara det förvinner. Och gärna lite mer långsiktigt än tills värktablettens effekt har avtagit.

Flytten går

Bor nu hemma hos mamma och mitt hem är fullt av flyttgubbar. Jag försökte vara smart och lägga in alla lakan i tvätten imorse så fort vi vaknade, för att de skulle vara rena i flytten. Tanken var att de skulle torktumlas och sedan packas. Men de är kvar i tvättmaskinen, blä.

Lilla M väntade på att vi skulle gå hem. När han tyckte att det var dags så började han dra i vagnen och försöka klätta in. Jag förklarade att vi ska bo här några dagar. Han tog det med ro, tur att han är resvan. Men det sticker lite i hjärtat. I september får han se alla sina saker igen.

Att flytta är alltid lite vemodigt, men jag vidhåller ändå att det positiva överväger det negativa. Jag måste bara hinna ikapp mig själv lite först innan jag kan njuta av det.

Sprutdags

Ögonen spärrades upp och Lilla M började orma sig i mina armar när han fick syn på sprutan hos BVC idag. Förra gången hade uppenbarligen etsat sig fast i hans minne. Och elaka mamma höll fast honom när sköterskan stack honom.

Länge snyftade han,och tittade med bittra mörka ögon på sköterskan som tidagare hade verkat så gullig och bjudit honom att leka med leksaker. Den första insikten om att allt inte är guld som glimmar. Min älskade lilla pojke!

Tydliga symptom

Mannen: älskling, vet du vart kameran är?
Jag: NEJ! Och hur skulle jag kunna veta det, jag gav den till dig härmomdagen. Beviset är att du har lagt upp bilder på datorn, det är inte mitt fel att den är borta. FRÄÄÄÄS!
Mannen: eh, det sa jag inte heller, men kan du hjälpa mig leta ändå?
Jag: jaha. ok. *surar lite till*.

Huka er, PMS-häxan har anlänt.

Bäst och sämst just nu

Dagens blogginspiration kommer från Solkatten:

Lilla Ms bästa:
Mat - hest om den kommer från mammas eller pappas tallrik med egen mat är god också.
Kaka - allt nytt som är gott beskrivs med ordet "kaka". Dags att börja oroa sig?
Prästens lilla kråka - favorit sen ca 5-månaders åldern. Helt klart en vinnare i längden.
Bilar - kan framkalla tjut av förtjusning, vilket blir ganska ofta eftersom vi bor i stan…
Bussar - se ovan. Man kan nog dra slutsatsen att ju större desto bättre.
Mamma och pappa - gärna båda, samtidigt.
Applåder - helt klart en favvis, gärna ihop med uppmuntrande ja-rop.
Mobiltelefoner - har ju allt, knappar, ljud, lampor. Och framför allt: användarförbud för Lilla M, så det är verkligen julafton när han kommer över en.
Åka hiss - spännande, spännande.
Böcker - av alla slag, hur länge som helst.


Lilla Ms sämsta:
Morgontrötta föräldrar - man vill ju upp och starta dagen omedelbums, vaddå "mysa lite"??!!
Blöj- och klädbyte - det begriper väl vem som helst att detta är integritetskränkande.
Tagen på bar gärning - ofta halvägs upp för trappen.
Täcke - sparkas alltid och gärna våldsamt av.
Mössa - den SKA av, så är det bara.
Pussar - tolereras i små små doser, och endast av ett fåtal utvalda.
Bli lämnad av mamma eller pappa eller båda - om så bara när de går in i ett annat rum.
Kaffekvarnen och eltandborsten - kan nog ensamma ansvara för jorden undergång enligt Lilla M.
Tänder - gör vidrigt ont när de bryter igenom tandköttet.

Humor

Roligt är det att dricka vatten som en "vuxen", dvs ur glas.

Ännu roligare blir det om man bejakar sin inre ett-åring genom att "sprutta" ut allt vatten direkt. Konstigt bara att omgivningen (läs: mamma och pappa) inte alls verkar lika roade.

Alla har inte barnradar?

I samband med att jag blev mamma så knäpptes en bebisradar på inom mig. Jag lägger alltid märke till bebisar och barnvagnar och kommer på mig själv med att försöka lista ut deras ålder.

Flera gånger har jag tänkt att de flesta har denna radar, att det kanske var jag som var konstig förut som utan problem kunde ignorera alla individer som ännu inte nått skolålder.

Men i helgen så kommenterade jag att "oj vad den lille var arg" när vi gick förbi en liten skrikande bebis. Den andra mamman i gruppen nickade instämmande men hon som inte har barn tittade förvirrat: vilken bebis? Och genast fick jag dåligt samvete, jag vill ju inte vara en sån vars samtalsämnen alltid kretsar kring barn och som på något sätt exkluderar de som inte har familj. Jag tror inte att jag brukar vara det, men det är ju farligt lätt att bli hemmablind. För ett par veckor sedan när båda mina pojkar var bortresta och jag åt frukost med en kompis så skulle jag ringa dem och säga god morgon, men fick kommentaren att nu fick jag fasiken skärpa mig, ett par dagar borde jag ju kunna överleva. Jag tyckte då att hon var lite väl hård, men det kanske inte bara var telefonsamtalet hon syftade på?

Ibland kan man ha det oförskämt bra

Midsommar tillbringades i Frankrike, på stranden och i fantastiskt väder. Lilla M tyckte att det var helfestligt att springa runt i sanden. Fascinerad var han av havet, men när vågorna slickade hans fötter förbyttes det till skräck och han började skrika, oförmögen att själv ta sig därifrån. Så jag bar honom lite längre upp på stranden igen, men vips så var han tillbaks vid strandkanten. Lilla busunge! Nåja, sista dagen kunde han tolerera det hela bättre.

Och han var jätteduktig på flyget. Tittade ut genom fönstret och pekade och sa "titta!" varje gång det kom ett valfritt fordon. Sen sov han gott i en dryg timme och läste bok resten av tiden. Jag hörde andra små barn vråla av antingen öronbesvär eller allmän tristess och skattade mig själv väldigt lycklig.

Som sagt, ibland har man det väldigt, väldigt bra!

Utmanad!!!

Jag har blivit utmanad av Solkatten, här kommer min lista:


Fem saker på min “to-do-lista” för morgondagen:
1. Packa inför vår resa till Frankrike över Midsommar
2. Rensa ut och ge fullt användbara prylar till grannen som ska ha sin årliga loppis på landet om några veckor
3. Boka flyttstäd
4. Jaga styrelsens underskrifter till bostadsrättsföreningens årsredovisning
5. Jag tycker att ovanstående räcker bra - är riktigt stressad faktiskt!

Fem dåliga egenskaper:
1. Misstänksam (alla försöker jämnt lura mig…)
2. Påbörjar projekt med större entusiasm än jag avlsutar dem - leder ofta till att jag har flera projekt som släpar samtidigt.
3. Svårt att säga ifrån (men det ska det bli ändring på!)
4. Stökig som tusan
5. Noll lokalsinne

Fem platser där jag bott:
1. Geneve
2. Peking
3. Jobbet (det kändes så under några år)
4. Stockholm
5. Snart New York!!

Fem jobb som jag haft:
1. Barnvakt
2. Eventvärdinna
3. Frilansare
4. Föräldraledig
5. Banktjänsteman (eller kvinna? människa? Gaaah, håller mig till benämningen banktjänsteman även fast det också känns fel).

Fem konserter jag varit på:1. Rolling Stones
2. INXS
3. ACDC
4. Kent
5. Depeche Mode

Två personer jag vill smyga osynlig på under en dag:
1. Angelina J
2. Hillary Rodham Clinton

Jag utmanar vidare: Mittlivprecissompåfilm, Missyelliot och Sommartjejen.

Att lyda eller inte lyda

Vi var på café i lördags och Lilla M var mest intresserad av att utforska hela stället. Naturligtvis så identifierade han snabbt köket som ett uberintressant område, särskilt efter att ha blivit bortlyft från ingången ett par gånger.

Jag är alltid noga med att förklara för honom varför vissa saker inte är ok men denna gången vart det för döva öron. Det måste vara praktiskt att kunna låtsas som om man inte förstår när det passar… vid andra tillfällen kan han vara hur lyhörd som helst.

Jag hade nog inte reagerat över detta om det inte vore så att en nästan exakt jämnårig liten pojke råkade vara där samtidgt och, hör och häpna, lydde sin pappa UTAN MINSTA ANTYDAN TILL MISSNÖJE trots att han uppenbarligen var väldigt nyfiken också.

Jag har alltid uppfattad Lille M som följsam, men på senare tid har hans lite mer bångstyriga alterego gjort sig påmind upprepade gånger. Denna sida ger dock struktur och djup till hans personlighet och jag vill inte att han ska vara på något annat sätt. Tvärtom blir jag överförtjust varje gång nya sidor kommer fram, ju busigare desto bättre!

(jag VEEET att jag kommer att ångra denna entusiasm, men den dagen den sorgen)

Ett nej borde vara ett nej

Lilla M älskar när hela familjen är tillsammans. Han tittar på oss och säger mamma och pappa och strålar. Och kramar än den ena, än den andra. Myspojke!

Bara minuter senare kan han skaka febrilt på huvudet när jag erbjuder pussar. En gång har han till och med viftat med ett finger för att markera nej, en ny lärdom från boken "Max kaka" där mamman säger till vovven att den inte får ta Max kaka. Jag har använt fingret ibland när Lilla M är på eluttagen, vilket brukar belönas med ett stormförtjust leende, så jag trodde inte att han förstod vad jag menade. Men nu vet jag att det är klart att han gör, han väljer dock att inte följa min instruktion.

Men det är klart, jag kunde ju inte låta bli att pussa honom ändå när han hötte med fingret, han var ju såååå söt! Så då är det väl inte lätt att lära sig innebörden av "nej". Skärpning mamma.

Monopolfasoner

Visste ni att det tar tre månader att säga upp ett abonnemang hos Telia? Jag förklarade för personen som jag talade med att de som flyttar in efter oss nog gärna skulle vilja ha ett eget telefonnummer direkt. Men se DET är inga problem att ta bort vårt och installera nytt. Vi måste däremot ändå betala för tre månader. Bara för att.

Idag gick startskottet för Beach 2008

Fråga på jobbet idag:

Nämen …. (finurligt tittande på min mage) har du en LITEN en på gång?

Och mitt svar blev att nej, men tydligen en alltför STOR lunch.

Jag såg någon löpsedel förra veckan om att komma i form till Midsommar. Jag borde ha köpt tidningen.

*För er som har orkat hålla koll: idag borde jag ha BIM, men mensen kom redan i söndags. Så jag har inga som helst ursäkter.

Nya rutiner - om Lilla M själv får välja

Häromdagen så vaknade Lilla M som vanligt, kastade nappen och stod och hoppade i sin säng av förtjusning över att en ny dag påbörjats. Och som vanligt klev pappan upp och hämtade Lilla M till vår säng, för lite mys innan det var dags att gå upp.

Översättning: morgontrötta mamma och pappa drar sig lite extra tills det blir mer outhärdligt att fortsätta lyssna på Lilla Ms protester än att kliva upp ur sängen.

Men Lilla M klättrade helt enkelt ner från sängen och gick mot dörren. Och mamma och pappa fick vackert finna sig i att springa efter.

Hårmytoman

Efter graviditeten var jag glad för jag tappade inte så mycket hår. Det låg inte i stora tuvor på huvudkudden när jag vaknade. En av de lyckligt lottade helt enkelt.

Det är nu helt uppenbart att jag har haft fel. Jag har massor med hår i tinningarna och nacken som är nyutväxt, det ser helknasigt ut! Hur kunde jag inte märka?

***

Märks det att jag var hos frissan idag? Märks det att jag inte har så bra koll på mitt hår eftersom jag bara tvättar, gör tofs, tvättar gör tofs och behöver någon annan som talar om för mig hur det ligger till för att inse sanningen?

Varför?

Mannen och sonen tillbringar helgen på landet. Pga möhippa tvingas jag vara kvar i stan och jag hade faktiskt sett fram emot en härlig sovmorgon idag.
Men sen klockan sex på morgonen har jag varit uppe. Är inte det helt sjukt? Det är något fel på mig. Jag VET att jag kommer att vara trött som en hamster imorgon bitti.

Och så saknar jag mannen och sonen. Igår när jag sa godnatt till sonen på telefon så försökte han pussa luren. Älskade lilla pojke!

Antagligen därför.

Tråkinlägg

Just nu så vänder jag taggarna utåt varje gång som någon ringer och gör anspråk på min tid som inte är familj/vänner/jobb. Det händer dagligen, eftersom jag är ordförande i vår bostadsrättsförening. Bland annat har vi en hyresgäst som lämnar meddelanden på min mobil med jämna mellan rum. Hon ringer alltid före 07:30 på morgonen. Det finns bättre start på dagen än att komma ut ur duschen, lyssna av meddelande med "vi mååååste få fönstrena tvättade, de ser fördjäääääävliga ut".

Jag har lovat mig själv att ringa tillbaks först den dag hon lämnar ett meddelande som INTE innehåller en svordom. Hittills har hon inte hört från mig. Ni som nu tar hennes sida (klart man svär åt någon som aldrig ringer tillbaks när man har saker som måste fixas) så: städfirman är kontaktad. Men inte av mig, utan jag har delegerat kontakten till en annan.

Jag ska aldrig ALDRIG ta på mig denna roll igen. Det finns faktiskt vissa i vårt hus som tror att man gör det så gärna för MAKTENS skull. Snarare vanmakt, skulle jag vilja säga.

Plötsligt så händer det

Lilla M har under flera veckor tagit små steg, mellan TVn och väggen, mellan väggen och bordet osv, sällan mer än ca 2 meter som mest.
Men idag så går han. Han kan stanna, svänga. Som om han aldrig gjort annat.

Alla dessa nya möjligheter... som tex att gå och inspektera bilens (jättejätte smutsiga) hjul om och om och om igen... trots att man blir bortlyft så vips, kan man trippa dit igen. Lätt som en plätt.

Trist vecka

Denna vecka har kvasten gått på mitt jobb. Tre fick sparken, eller 50% om man väljer att se det så (då räknar jag inte med mig själv och andra som har slutat nyligen). På en i vanliga fall mansdominerad arbetsplats var det bara tjejer som fick stanna. Eller, om man väljer att se det så, folk med administrativa uppgifter och en nyanställd som inte har hunnit börja jobba än fick stanna. Så troligtvis, om jag inte skulle flytta så hade jag också fått gå, trots mitt kön. Eftersom jag fyllde år i onsdags, samma dag som beskedet kom, så hade ju det varit extra roligt, eller hur. Skönt att sitta på läktaren, säger jag bara.

Så har har det gått till:
Vecka 1 - vi informeras om att det finns goda och dåliga nyheter. De dåliga är att tre slutar - jag och två till som går till andra jobb. De goda nyheterna är att en ny nordisk strategi ska implementeras vilket innebär att vår avdelning kommer att lyda under ett systerkontor i Norden.

Vecka 2 - de kommer från systerkontoret i Norden till oss och berättar om sig själva samt träffar alla i enrum. Folk blir upprörda, särskilt de som har jobbat här i flera år - ska man på intervju för att få behålla sitt jobb? Personalavdelningen tvingar till sig ett möte med dem då de ryktesvägen har hört att något är på gång.

Vecka 3 - ingen inforamtion.
Vecka 4 - ingen information.
Vecka 5 - ingen information. Vid det här laget har naturligtvis ryktesspridningen kommit igång ordentligt. Det sades att hela avdelningen skulle få gå. Det sades att endast ett par skulle få vara kvar. Det sades att man skulle lägga ner hela avdelningen. Men varje måndag så gjorde vi morgonmöten och gick igenom vår (krympande) projektlista som om inget hänt. Tre personer säger upp sig och går till andra jobb.

Vecka 6 (denna vecka) - rykten på måndagen att de från systerkontoret skulle komma på onsdag. OBS att DE inte själva meddelar oss någonting alls. På onsdagen kommer de, allt är över på en halvtimme. Ingen motivering eller förklaring till sina beslut. Ingen vet vad nästa steg är. Och vi får inte lov att berätta något för kollegor på andra avdelningar. Nu sitter de som är kvar och samlar upp spillrorna.

Men den kan säkert bli jättebra den här nya nordiska strategin.

Aj aj

Ingen tvekan om att det är ägglossning på gång denna månad.

Tänder och myspys

Mannen har varit bortrest några dagar och jag har haft nöjet att umgås med Lilla M som på den gamla goda mammaledighetstiden. Det har varit supermysigt, men jag är lite ovan och har varit för slut på kvällarna för att kunna blogga vettigt.

Lilla M har varit väldigt klängig hela tiden. Helst av allt vill han gå gå gå och trots att han tar egna steg titt som tätt så föredrar han fortfarande att hålla i mina händer som stöd. Jag har inte kunnat vara ifrån honom alls för då kommer tårarna. Samtidigt kommer tänder, vilket gör honom extra skör. Inatt var han vaken mellan 3-5 och var bara nöjd om han fick ligga på mig eller mannen. Alvedon hjälpte varken från eller till. Lustigt att det jämt ska göra som ondast på natten?

Lös i magen är han också, den lilla stackaren. Orolig som jag är så pressar jag i honom vätska, så i morse för första gången på evigheter märkte vi att nattblöjan hade läckt. Jag ska nog lugna mig lite med allt vatten.

Låter det eländigt? Ja, kanske lite. Men mest av allt har det varit supermysigt att få umgås och pyssla om honom. Jag har lärt honom att sträcka ut tungan. Och han är väldigt road av att jag säger nej nej samtidigt som jag viftar med pekfingret när han är på lampan. Han älskar att riva ner mina klosstorn, men för första gången för några dagar sedan försökte han hjälpa mig att sätta dit en kloss. Men nu är det rivning som gäller igen för hela slanten. Och han skrattar klingande när jag sätter en kloss på hans huvud, där ska den ju inte vara! Och han har börjat bli en social skrattare, när jag och mannen skrattar så skrattar han glatt också, man ska ju vara med!

Metodstress ett minne blott

Som nybliven mamma kunde jag allt om när bebisen skulle nå olika milstolpar. På dagen när Lilla M var åtta veckor introducerade jag nappflaska. När han var ca 5 månader fick han lära sig att somna själv i sin säng. Det gick hur bra som helst. Det var däremot jobbigare att lära honom att inte nattamma, stressen var total. Det var hemskt. Men man skulle ju.

Igår satt min pappa barnvakt och ville ha instruktion om läggrutin. Jag hörde mig själv berätta om gröt, tandbortsning, sagor (tre) och sen får han en hel uppsjö av barnvisor medan han ligger på min mage om slumrar in. Och jag insåg att det var långt ifrån småbarnsföräldrars heliga gral: att lägga ner barnet i sängen, säga godnatt godnatt och gå ut. Och jag insåg också att jag inte alls är intresserad av gralen. Nu när jag jobbar är ju läggningsrutinen min och Lilla Ms stund, min mest efterlängtade 30-45 minuter på dagen.

Feberdramatid

Jag hade inte mer än skrivit klart gårdagens inlägg då Lilla M vaknade - med jättehög feber. En rejäl dos alvedon tog udden av det värsta, men han var varm genom hela dagen igår. På kvällen var han formligen glödhet - och jätteledsen. Alvedonadministrationen gick fel och han spottade ut det mesta. Vågade inte ge en hel dos till för vi visste ju inte hur mycket han hade fått i sig. En halvtimme senare var han om möjligt ännu febrigare, vilket kanske inte var så konstigt eftersom han tillbringade hela den halvtimmen gallskrikandes. Under vilda protester fick han ipren i rumpan sen lugnade han snabbt ner sig, och sov faktiskt hela natten. Vaknade feberfrossig runt 6 men somnade om i vår säng ett par timmar till imorse.

Idag är han febrig, men "normala" nivåer och ganska pigg. Och om man tittar noga så ser man numera den nionde tanden kika fram!

Sommar

Så var den här, den första strålande sommardagen. Familjen åkte ut till vänner som bor vid Mälaren och hade en fantastisk dag! Mannen golfade och jag och M mös i solen. Lilla M lekte hela dagen med en hink med vatten. Det var så spännande så spännande och jag var riktigt imponerad över hans uppfinningsrikedom: klättra i/ur hinken, luta den, plaska, dricka (under stränga protester från mor som noterades men ignorerades), hälla, leka med handtaget och så börja om från början igen. Vad är det med barn och vatten egentligen?

De små udda stegen fortsätter också. Han går inte än, men några gånger om dagen tar han mod till sig och trippar en tre - fyra steg mellan stolar eller andra föremål som man kan hålla i sig. Han är ganska så riskavert och blir sur när han tappar balansen.

Och för första gången på ca ett och ett halvt år var jag på bio igår. No country for old men*. Det ni! Och bara för att så knaprade jag i mig en stor påse plockgodis. Lite onödigt kan jag känna idag när det återigen är en superhet dag och inga kläder i sommargarderoben verkar sitta som de ska.

*Om ni bara ska se en film i år ska ni nog skippa den. Men det var kul att vara på bio!

Nya tag

Och nu har äntligen mensen kommit så nu blir det nya tag.

Ordförståelse

I badet börjar Lilla M skvätta ordentligt när man uppmanar honom att "plaska". Han kan också "sätta på vattnet" och "stänga av vattnet" även om han kanske inte alltid skiljer på dessa två aktiviteter utan det blir på/av/på/av osv.

Håller han något i handen så kan man be honom att "skaka", då blir föremålet en maraccas. Om föremålets omskakning producerar ljud ser han dessutom jättenöjd ut. Säger man till honom att sparka börjar han veva gulligt med benen. Om han står upp så sparkar han gärna (även utan uppmaning) på närmaste föremål, oftast en boll men någon gång har vår telefon olyckligtvis befunnit sig inom sparkhåll… är detta kanske ett resultat av pappaledigheten? :-)

Och han vet alldeles precis vad "kaka" är för något. Och att sannolikheten för att bli belönad med smakisar av denna underbara produkt flerfaldigas desto högre han ropar. Igår sken han upp när jag sjöng "En sockerbagare" för honom, poletten om vad sången handlar om har äntligen trillat ner. Istället för att bli sömnig så satte han sig upp med ett glatt "kaka? Kaka! KAKA!!!" Note to self: ska nog skippa den låten i kvällens läggningsrutin.

Såld!

Nu har vi sålt lägenheten! Efter en segdragen process blev det hela klart i morse. Ikväll ska vi fira, men jag måste säga att det var ett riktigt jobbigt par som köpte lägenheten. De har kollat ALLT som går att kolla och malde på om ventilation och allt möjigt annat innan de skrev på. Och värst av allt är att jag har känslan att de kommer att försöka komma med klagomål i efterhand. Fick inget gott intryck av dem alls och tycker nog lite synd om mina grannar.

Jag försöker alltid hålla en positv skärgång när man gör sådant här, livet blir så mycket lättare då. Så när allt var klart och vi skulle gå så gratulerade jag dem till ett jättefint boende och att vi verkligen har trivts bra. Och damen svarar - ja, vi tyckte att lägenheten var trevlig även med era möbler.

Ok att alla inte har samma inredningsmak, men jag tyckte att den kommentaren var jävligt onödig. Så de kan glömma att jag lämnar persiennerna i fönstren. Eller trallorna på balkongen. Shit, nu när jag har skrivit det här är jag arg igen.

Men nu har jag testat

och det blev inte helt oväntat negativt. Så nu dyker väl mensen upp om ett par timmar och jag känner att jag borde ha väntat en dag till. Men man är ju nyfiken.

Beskviken? Faktiskt inte. Det hade varit orealistiskt att det skulle gå på första försöket. Missförstå inte, jag hade blivit SUPERGLAD om det hade gått, men jag tänker inte deppa för ett misslyckat första försök som hade dåliga förutsättningar från början.

Nu vill jag att mensen ska komma och markera startskottet för nästa försök.

Sjuk pojke, trött mamma

Skönt att helgen snart är slut, så man får vila upp sig lite på jobbet.

Så känns det just nu, Lilla M har varit sjuk, hela helgen. Jag har aldrig varit med om så mycket gnäll. Han har dessutom upptäckt att han kan uttrycka sin vilja högljutt. Och mamma och pappa har således upptäckt att den lille har ett humör. Ärvt av farmor säger jag. Ärvt av mormor säger mannen. Till slut enades vi om att våra sammanslagna gener kommer att producera viljestarka bestämda individer hur vi än vrieder och vänder på oss.

Jag har INTE testat ännu. Och mensen har INTE dykt upp ännu. Jag täntke försöka hålla mig ett par dagar till, får se om jag lyckas. Fram tills idag har jag ju verkligen inte kännt något utmärkande utan att gripa efter halmstrån. Idag har jag varit på toa säkert 15 ggr. Och jag tackade nej till glass i solen för att jag verkligen inte var sugen. Det har aldrig hänt förut. Detta behöver ju verkligen inte betyda något och därför väntar jag några dagar, för det skulle kännas otroligt snopet att testa negativt och få mens några timmar senare, då hade man ju lika gärna kunnat vänta. MEN jag har aldrig varit sen förut. Oregelbunden har jag varit, men de månaderna har mensen alltid kommit tidigt. Men det bevisar ju ingenting heller.

Och under tiden som jag knappat in ovanstående lägesanalys skulle jag ha hunnit göra ett test. Och slippa spekulera mera. Men mannen är inte hemma ikväll och jag vill som sagt vänta lite till.

Söndag

På söndag är det BIM.

Så här antecknade jag BIM -5 när jag testade positivt: "Känner ingenting alls! Bröst normala. Lite lätt förkyld, men annars INGET"

Så det verkar ju positivt om man jämför med idag. Sen ignorerar jag effektivt det faktum att dagarna innan anteckningen samt dagarna efter så står det att brösten ömmade lite grann till och från. Anledningen till att jag anser mig kunna ignorera detta faktum är att innan min graviditet så ömmade mina bröst då och då inför mens. Nu efter grav är de helt okänsliga. Jag har dock lyckats inbilla mig att det har pirrat lite i dem, jämförbart med när de fylldes på med mjölk under tiden som jag ammade. Men jag tror dock att det är just inbillning.

Dessutom: jag är inte ovanligt trött. Inte ovanligt hungrig. Inget illamående. Lite lågt blodtryck, men det har jag ofta. Taskigt humör, men det har varit ett par stressiga veckor.

Lite molande i nedre magen och ryggslutet är det halmstrå som jag nu griper krampaktigt efter.

Helgens äventyr

På begäran får ni en lite mer detaljerad redogörelse för helgen och bröllopet än vad jag normalt skulle skriva:

Underbart att få flyga reguljärt! Vi kom fram till London på fredagkvällen och åkte hem till ett par vänner. Vi hade hyrt bil för helgen, till ett pris som var lägre än vad taxi in till London hade kostat (det blir lite reklam för Hertz här).

Nästa dag åkte vi iväg till själva stället där bröllopet skulle vara. Vi åkte en timme utanför London till en fin engelsk herrgård, hur vackert beläget som helst ute landsbygden. Det var öppna vidder, små får med lamm betade på gräset och alla träd stod i blom. Lilla M var helt fascinerad, stackars liten, som stadsbarn har han aldrig upplevt något liknande.

Sen blev det till att svira om till bröllopsklädsel. Och dagen till ära bar jag hatt, på brudens begäran. Hoppas att jag blir bjuden på bröllop i England igen, annars blir det inte mycket mer användning för den. Lilla M skötte sig bra i kyrkan, han var upptagen av tyget på kavajen på killen som satt framför oss, var där med sitt lilla finger och skrapade. Och så tyckte han att det var underhållande när jag fläktade honom med programmet. Så underhållande att jag fick sluta för han började kuckla av skratt, vilket är underbart i vanliga fall men inte när man ska vara knäpptyst i kyrkan. Men efter en timme tröttnade han och då gick min man ut med honom.

Efteråt skålade vi i bubbligt ute i trädgården. Alla barn samlades i en lekhörna med tillhörande barnpassning och Lilla M stortrivdes där. Men sen när middagen skulle börja så var det hans läggtid, och han var supertrött och gnällig. Vi hade rekommenderats att låta honom sova i ett anslutande rum, som skulle övervakas av barnpassningsgänget. Där somnade han snällt, men väcktes brutalt en timme senare av ett annat barn som inte alls ville sova men som lades in där av en bestämd förälder. Vi försökte söva om honom men minsta ljud fick honom att vakna. Och det andra barnet var rätt så skrikigt. Så vi gav upp, mannen fick gå upp och söva honom på hotellrummet och därmed var brölloppet över för hans del. Eftersom det var min kompis som gifte sig så det var naturligt att jag skulle fortsätta bröllopsfirandet, även om de flesta engelsmän lyfte förvånat på ögonbrynen när de fick höra talas om uppdelningen.

Summa summarum: ett underbart, välplanerat vackert bröllop MEN barnpassningsbiten var helt enkelt inte genomtänkt. Vi hade funderat på att lämna Lilla M med sin farmor, men brudbaret hade insisterat på att han skulle med eftersom de hade ordnat med barnpassning. Det märkliga är att det rummet som hade öronmärkts för sovande barn senare visade sig vara i anslutning till baren och man var tvungen att gå där för att komma till baren. Jag fattar ingenting. Men jag tar aldrig med mig Lilla M på bröllop igen, jag hade svårt att ha roligt på festen när han hade varit så ledsen och när min man inte kunde vara med.

Oma

Lilla M tycker att det är skojigt med ord. Just nu heter favoritboken Kaninpaketet, där en kanin ger en massa presenter till en flicka. Hon får äpple, gurka, morot, tomat, päron, banan och till slut en napp.

Och Lilla M härmar bäst han förmår:

Oooää = äpple
Rrrr (som om han gurglar sig) = gurka
Oma = tomat

Men när vi kommer till morot, då fnissar han bara. Och det är klart, ett löjligare ord än MOROT går väl knappast att hitta?

Uppdatering

Har inte hunnit med så mycket skriva denna vecka. Vår lägenhet har visats i helgen och nu borde det pågå budgivning för fullt. Men det gör det inte. Och jag är shockad, jag ÄLSKAR vår lägenhet, den renoverades för två år sedan när vi flyttade in och har allt. Men intresset är ganska svalt. Vi har förvisso fått ett bud, men det känns inte så säkert. Nåja, nu ska jag sluta oroa mig för det. I värsta fall får vi ha visning igen om några veckor, med all städning som det innebär.

Och övrigt, fortfarande ingen äl. Så jag misstänker att det helt enkelt hoppas över denna månad. Eller så har vi lyckats så tidigt att kroppen inte ens behövde avisera äl. Känns sådär lagom troligt och jag tänker tillåta mig vin och champagne i helgen för jag ska på bröllop. I England. Ni kommer kanske ihåg möhippan för några veckor sedan?

Just nu känns allt bara stressigt.

Märklig cykel?

Eftersom vi önskar oss ett syskon till Lilla M har jag ju varit särskilt uppmärksam på mig själv denna cykel. Eller, jag har nog varit det hela tiden sedan jag fick min mens tillbaks men denna gång skulle vi ju pricka ÄL, inte undvika!

Och jag har ju känt av ÄL så tydligt flera månader i sträck. Utan tvekan. Men denna månad ska naturligtvis vara annorlunda. Först kommer mensen en hel vecka för tidigt. En vecka senare känner jag misstänkta dragningar runt äggledarna, men de går över utan att jag har ÄL-sekret. Passar dock på att ha en mysig stund med maken.

Sen har jag väntat på "den riktiga" ÄL som borde ha varit i helgen. Har inte märkt något. Alls. Idag har jag känt någon svag dragning men inget som egentligen räknas. Men imorgon, då måste det väl ändå bli ÄL? Jag blir galen på det här!

Borde vara ett gnällinlägg

Det är min tur att ta lilla M på morgonen, och för första gången på flera veckor beslutar sig den unge herren att dagen börjar före kl. 0600.

Men ändå njuter jag av varje sekund, vilken underbar liten pojke han är!

Svammel

Fredag.

Vin.

Lugnet före stormen: lägenhetsvisning i helgen.

Imorgon blir städdag utan dess like.

Dessutom ska (borde?) jag ha ägglossning i helgen. Dags att plocka fram kunskaperna från "danskursen" förra helgen?

Frisyr?

Lilla Ms hår har hängt långt över öronen. Jag klippte honom för ett par månader med ett förvånansvärt bra resultat.

Nu var håret långt igen och mamman, djärv efter tidigare framgångar, tog till saxen igen. Men Lilla M har blivit rörligare och snabbare. Och gillar dessutom inte klippljudet som saxen gör. Högljydda protester och mycket ormande senare ser Lilla M - i bästa fall - tufsig ut.

Nåja, det växer väl. När brukar man ta dem till en riktig frisör för första gången?

Idag...

ringde mannen mig och sa: Gissa vad lilla M har gjort?

Och jag svarade: Hur många då?

Fem. Fem steg i rad. Vid tre olika tillfällen.

Jag är så stolt!

Hela havet stormar

Idag berättade chefen för alla att jag skulle sluta. Självupptagen som jag var satte jag nästan kaffet i vrångstrupen när inte bara mitt namn lästes upp utan två till! Det är ju en femtedel av avdelningen som försvinner! Och inte bara det, ytterligare omorganisationer leder till att alla nu är oroliga för sina jobb. Så timingen och beslutet om New York kunde inte ha varit bättre!
Och jag är glad att jag hann prata med min chef i förra veckan, innan allt det här kom ut. Inte för att det egentligen spelar någon roll, men mitt stolta alterego vill inte att någon ska tro att flyttbeslutet har något med omorganisationen att göra.
Min sista dag blir den sista juni.

Vilken helg! eller Vilken helg :-(

Man kan beskriva min helg ur två vinklar:

Positivt: Semester!!!!!
Efter en resa med mycket egentid som gick till att läsa både bok och tidningar så kom jag hem till tjejen som ordnade möhippan. Jag fick champagne och vi dryftade "tjejsnack" en timme.
På natten sov jag ostört ända till 11!!! Lördagen tillbringade jag på Londons gator, fönstershoppandes. På eftermiddagen var det dags för nästa aktivitet: Strippdanslektion! Först var jag mycket tveksam men läraren var så avslappnad och bra så efter några glas bubbligt var alla med på notorna.
Sen middag och nattklubb! Och så sov jag lääänge nästa dag, åt brunch och åkte hem till Sverige.

Negativt: aldrig mer Ryan Air
Kompisen som jag skulle resa med ringde i fredags och meddelade att hon var sjuk: hon kunde inte komma. Det var hon som hade insisterat på RA och jag hade motvilligt gått med på det eftersom det ändå skulle bli kul att prata med henne på bussresan till Skavsta då vi inte setts på ett tag. Nu blev det soloresa, jag stressade ihjäl mig och hann knappt med lunch för att hinna med bussen, som gick vid 2. Först klockan halv elva på kvällen vart jag äntligen hemma hos tjejen som höll i möhippan, då hade de ätit upp all maten och massagedamen hade för länge sedan gått hem. Alla andra var redo att gå också, men segade sig plikttroget kvar en timme när jag dök upp. Nästa dag gick jag runt i London, men kunde inte köpa något eftersom jag inte fick ha mer bagage på planet (morr). Dansen var kul, men jag var förkyld och hade en envis huvudvärk som hängde kvar hela kvällen, musiken på nattklubben var ren tortyr. Söndag hann jag nätt och jämnt med brunch innan jag var tvungen att rusa till flyget. Var inte hemma förrän 23. Och jag saknade Lilla M vansinnigt hela helgen!


Nu inser ni att den positiva beskrivningen är något krystad. Det värsta är att när man lägger ihop alla kostnaderna var Ryan Air inte billigare än vad SAS skulle ha varit, bara mycket mycket sämre. Jag känner mig verkligen som ett pucko.

Möhippa

Puh, en riktigt låååång kväll med en liten M som reagerade stenhårt på sprutan som han fick idag. Somnade två timmar efter vanlig tid, stackarn, med konstant gnäll under dessa timmar (starckars föräldrar).
Så nu är jag och maken helt slut. Och jag ska packa för att jag ska till London imorgon på möhippa. Hela helgen. Normalt skulle jag jubla, men om Lilla M är sjuk så tycker jag synd om maken. Ja, jag vet att precis det hände mig när maken åkte iväg, men det gör ju bara att jag vet hur jäkligt det är. Och så är det första gången som jag är borta från Lilla M över natten :-(

NU

har jag pratat med chefen. Han tog det bra, han hade full förståelse.
Det känns superskönt.
Värre var det när jag berättade på bostadsrättsföreningens styrelsemöte. En medlem hade sett fram emot att gå ur styrelsen men känner nog inte att han kan det nu när jag försvinner. Nåja, alla kan ju inte jubla.
På torsdag kommer fastighetsmäklaren och fotgraferar lägenheten. Och vi kan bara konstatera att vi har alldeles för mycket prylar. Och för lite tid att rensa.

Härligt trött kväll

Idag firade vi Lilla Ms födelsedag med släkt och vänner. Och han hade jätteroligt! Han lekte, uppskattade sina presenter och slocknade 2 sekunder efter att sista gästen hade gått.
Många av de yngre gästerna uppskattade den särskilda bebistårtan som jag hade gjort - pannkakor med fruktmos emellan och bananskivor ovanpå, inget tillsatt socker så långt ögat kunde nå! Men Lilla M, som normalt äter nästan allt, var inte lika imponerad. Undrar om det berodde på att fastern låtit honom smaka morotskaka och kladdkaka? Hmmm. ;-)

Imorgon blir för övrigt en stor dag. Jag ska släppa bomben om New York på jobbet. Trots att jag inte har ett annat jobb att gå till så känns det rätt att åka, det är ju kanske enda gången i livet som jag får möjligheten. Jag inbillar mig att jag kommer att kunna hitta jobb där, till slut. Just nu är det lite marigt med tanke på konjunktursläget i USA generellt. Så maken och jag ska köra parallella spår: aktivt jobbsök samt syskonförsök. Med början denna månad. Och det svindlar lite. Och ja, det har delvis med den tidigare stressen att göra.

Och så fort vi har fattat det beslutet gör min kropp revolt (se förra inlägget).

Vad händer?

Vaknade i morse med... mens? Ja, det var det. Jag kunde ha svurit på att jag hade ägglossning förra veckan. Fyra veckor efter förra ÄL-känningen och två veckor efter förra mensen, precis som det brukar vara.
Visst kan jag vara lite oregelbunden, men jag trodde att mens alltid kom 2 veckor efter ÄL, och att det var ÄL som kunde variera?

Skumt.

New York!

Det har varit glest med skrivandet. Det händer så mycket just nu, och kommer att forsätta att hända med rasande fart.

Vi ska flytta till New York.

Det är stort. Och det innebär en MASSA praktiskt jobb:

Sälja lägenheten (som i sin tur genererar en massa underpunkter i vår att-göra-lista som jag inte orkar dra här för då blir jag galen)

Fixa flytt
Fixa en massa admin (avtal med tele&elbolag etc, etc)
Ta tag i dagisfrågan (som jag gladligen ignorerat eftersom jag naivt trott att det inte berör oss då vi inte ska vara kvar, men det är tydligen inte helt lätt att hitta plats i NY heller…)
Prata med chefen (har skjutit upp det eftersom jag inte har något nytt jobb att gå till... men på måndag ska jag verkligen ta tjuren vid hornen...)

Det svindlar lite. Det gör det. Men vem tackar nej till möjligheten att få bo i en av världens mest sprudlande städer?

För ett år sedan idag...

Hade det hela satt igång. På eftermiddagen började värkarna kännas ordentligt jobbiga och så här på kvällskvisten var jag mentalt redo att åka in till sjukhuset. Känns surrealistiskt att tänka tillbaks på det hela, ugnefär som om man har sett det på film. Och jag kan just nu inte minnas att det gjorde så ont? Visst jag minns att jag HADE ont, men nu känns det lite som att jag kanske överdrev en aningsaninganing.

Fast jag vet ju att jag inte gjorde det. Det är lätt när man tänker tillbaka att glömma att en promenad på 10 steg gjorde mig andfådd. Magen var tung och i vägen. Foglossning slet i låren. Allt detta utöver värkarna.

Jag undvek att lägga mig ner på soffan eller sängen för att värkarna blev så mycket värre då. Så här i efterhand inser jag att det kanske var just det som jag borde ha gjort? Hade det gått fortare då? Hade det gått utan snitt? Det kommer jag aldrig veta och för det mesta funderar jag inte över det. Men en dag som idag är det svårt att låta bli.

Söndagsmorgonsblues

Söndag är ju halva helgen. Ändå känns det som om helgen "snart" är över när morgondagens jobb- och veckostress redan smyger sig på. Lilla M strålar, tyvärr idag så tidigt som kvart i sex på morgonen. Nåja, det hör ju inte till det vanliga så klaga ska jag inte. Och han "vilar" med oss i sängen tills det är dags att gå upp. Visserligen helst liggande på mitt ansikte eller med lilla foten trggt inskjuten under mitt revben, men i alla fall. Nu försöker han pilla loss tangenterna på datorn så det är dags att sluta.

Snart ett ÅR!

På tisdag fyller Lilla M år. Ett helt år. Det är helt otroligt. Jag måste köpa presenter, det är ju mitt barns födelsedag! Några tips? Jag har föjande på förslag:

Box som man kan stoppa former i olika hål, fyrkant i fyrkant, boll i runt hål, osv
Maraccas
Bil
Böcker
Kläder

Någon som har några "måsten" att lägga till listan?

Idag släppte Lilla M för övrigt taget med båda händer av misstag, han skulle dricka vaten och glömde att hålla i sig. Det gick hur bra som helst, fin balans har han. Men han blev sur när han upptäckte det, han är inte alls intresserad av att utveckla denna färdighet ännu!

Beställning

Nu är jag trött på snön. Vår tack.

Allt bra igen

Efter morgonens kalabalik somnade Lilla M som en stock, fortfarande rejält öm i fingret. Och mamma planerade eftermiddagen på akuten för att röntga krossat lillfinger. Lyckligtvis blev det inte så.

Sonen vaknade pigg och hade helt glömt att fingret någonsin varit ont. Så eftermiddagen tillbringades på Kulturhusets barnrum i sällskap med jämnårig kamrat. Lilla M hade så roligt så roligt, och mamma belönades med underbara blöta pussar när vi skulle gå hem. Världens bästa mamma igen. Puh!

Klämd

Så har jag lyckats göra det. Klämma Lilla Ms finger i dörren.

Det tar nog ett tag innan jag vågar kalla mig för duglig förälder igen. Så otroligt klantigt och onödigt.

Förlåt älskling, mamma var dum.

En dag i ekorrhjulet

Äntligen långhelg, ekorrhjulet stannar upp för en sekund och jag kan andas. Tänka. I alla fall emellanåt, det blir mycket Lilla M-tid också.

I vanliga fall börjar morgonen mellan 0600-0700 med att Lilla M anser sig ha sovit klart. Oftast är han ju ändå trött och morgonpasset brukar kantas av gnäll vid minsta motgång. Till motgångar räknas sånt som att mamma inte blir klar med gröten tillräckligt fort, eller att mamma sätter ner honom på golvet en kort stund för att kunna göra i ordning gröten fortare, man ska ju helst bli buren!

Sen brukar jag rusa genom duschen direkt till jobbet, och trots stress och skyndande är jag ofta bland de sista som kommer in. Men det bekommer mig inte, jag är effektiv väl på plats. Vilket leder till att jag är dödstrött på kvällen när jag snubblar hem till en jublande M som vill vara i famnen och få gröt (igen helst samtidigt) och sen läggas med massor av sagor och sång. Först runt 8 kan jag sätta mig ner, uthungrad, till en fantastisk hemlagad middag som mannnen fixat.

Och en dag som igår började ögonlocken glida igen redan runt halv 10, det blir inte mycket tid att hinna fixa allt det där andra som ska fixas. Det görs en annan dag. Kanske idag? Eller en annan dag.

Skak skak

Poletten har nu trillat ner för Lilla M: att skaka på huvudet i avböjande syfte är mycket användbart.

Som jag tidigare skrivit har huvudskakning använts i några veckor när M inte längre vill äta, så att mataren (min man eller jag) inte ska lyckas pricka den lilla munnen med skeden. Nu har han dock insett att det kan användas för att uttycka "nej" eller "vill inte". Och vi föräldrar lär oss att det finns många saker som Lilla M inte vill, här följer ett axplock:

Att gå ner på nedervåning för siesta (redan vid andra eller tredje trappsteget skakas det vilt på huvudet).

Att dela ut pussar till föräldrar (men är man ihärdig och tjatar så kan man få en ändå, säkert bara för att få tyst på oss!).

Att smaka på mat (ibland vill han, då gapar han, men annars är det skak skak som gäller).

Att byta blöja (när detta ändå sker övergår protesten till det mer högljudda slaget tyvärr).

Han håller på att bli en kommunikativ individ, den lille!

En fin dag i parken

Igår var det lekparkspremiär för Lilla M, och den avlöpte under klingande skratt!

Att det kunde vara SÅ roligt att bli gungad hade föräldrarna inte väntat sig, då hade ju Lilla M tagits till lekparken långt tidigare. Och det var spännande värre att krypa omkring i sandlådan, om än svårare än hemma utan ytterkläder och på ett hårt golv. Kanske var det inte så mumsigt att sätta den sandiga vanten i munnen, men glada miner vittnade om att det i alla fall inte var en negativ upplevelse.

Men gungan var ändå bäst.

Utmaning: Bästa rådet

Marresmamma efterlyser de bästa tipsen som vi har fått gällande bebis. Här kommer mitt:

När Lilla M var 3-4 veckor gammal var jag förbi på min mans jobb med M. En av mannens kollegor har tre barn och jag frågade henne skämtsamt vad hon hade för tips. Och det hon sa var enkelt men genialiskt: Barn kan faktiskt somna själva.

Samma natt vaggade jag Lilla M efter amning. efter 10 minuter när han nästan somnat ryckte han till och var plötsligt klarvaken igen. Ytterligare 10 minuters vaggande och samma sak hände. Desperat efter att få sova så lade jag ner honom i hans säng vaken. Jag trodde väl egentligen inte att det skulle fungera men kände att jag var tvungen och testa. Och tänk, han protesterade inte! I alla fall inte förrän nästa amning.

Sen dess har jag alltid lagt ner honom direkt efter amning. Det är klart att han har protesterat någon gång, men för det mesta somnade han lugnt själv. Och jag vann nog i snitt 30 - 50 minuters sömn per natt, hårdvaluta för nyblivna mammor! Och framför allt: läggning har (nästan) aldrig varit några problem.

Jag ställer frågan vidare: Vilket är det bästa råd eller tips ni fått/läst/hört om bebisar?

Rutiner, Skansen och klappa händerna

Lilla M mår bra igen. Idag har hans pappa fått honom att sova både på för och eftermiddag, och lugnet har lagt sig igen i det Jasminska hemmet. Lur nummer 2 tog han i vagnen när han besökte Skansen, så han missade de flesta djuren, den lilla sömntutan. Men han hann se älgarna, och enligt rapport var han fascinerad.

Han har kunnat klappa händerna ett bra tag. Men i veckan gjorde han det för första gången bara man sa "klappa händerna". Jag behövde inte visa. Han är så fin och så duktig. Om drygt 2 veckor fyller han ett helt år. Det är stort!

Slav under musiken?

Lilla M kräver underhållning när han ska äta, annars knips den lilla munnen ihop och det lilla huvudet skakas fram och tillbaka så att mamma inte ska kunna pricka munnen.
Leksaker hjälper ett tag, i sisådär 3-5 tuggor per leksak, max 3 leksaker. Och då är det ju en hel del mat kvar.
Något som funkar (iallafall just nu) är att sjunga. Men inte vilken sång som helst, Vi äro musikanter ska det vara. Så det så.

En bra dag

Efter att ha varit hemma igår med en orolig mage (ja, pga det är jag nu skengravid, och nej det är knappast realistiskt) så började min vecka något senare än vanligt. Jag har fått mycket gjort, fått beröm av både chef och kollega, som inte ens var förtjänt utan bara så där allmän positiv feedback. Jag kan inte minnas när det hände sist. OK, så jag har varit mammaledig och då kan man ju inte få positiv feedback men även innan det.

Och sen kom jag hem till ett ljuvligt mottagande av min son. Överlycklig att se mig, jag fick många pussar. Vi hade en fin lång skrattstund innan han somnade. Lillälsklingen. Och så har jag dessutom världens bästa man. Storälsklingen.

Det är verkligen skönt att kunna tillåta sig att njuta av livet emellanåt!

Ny fas

Igår på konferensen blev det uppenbart att jag kommit in i en ny fas i livet.

Jag var uppmärksam på alla talare och kommer ihåg i stora drag vad de sa. Ok, nu ska jag vara helt ärlig, den sista talaren var kass och jag var dödstrött efter begränsad sömn med sjuk son, så jag kommer inte ihåg ett dyft av honom.

Sen var jag charmerande under middagen (nja, men jag fick mina bordskamrater att skratta och prata mycket) och efteråt såg jag till att prata en halvtimme med min chef, och hälsa på alla mina närmaste kollegor. Hemma före 11 och bara ett par glas vin under hela kvällen gjorde att jag vaknade utsövd och pigg imorse.

Fattar ni? Ingen bortkastad söndag. Ingen oro över att icke-önskvärda bilder dyker upp på intranätet på måndag. Jag kommer att kunna bidra med mina tankar om föreläsarna på morgonmötet. Och mina yngre kollegor tycker nog att jag är utrist, men det bjuder jag gärna på.

Nu var det dags igen...

Att det ska vara så svårt att administrera näsdroppar! Han skriker som besatt och avskyr dem, vilket inte är så konstigt. Men effektiva är de, inom minuter kunde han andas igen och somnade gott (läs: sov 40 minuter i sträck istället för 20 min).

Nu går dagen i kaffets tecken. Och vad roligt att jag ska på jobbkonferens idag.

Eller hur.

Stressad och ont

Seriöst. Att känna av ägglossning inser jag är ganska vanligt. Men är det verkligen så att man knappt ska kunna röra sig? Hela dagen?
Ända sedan min mens kom tillbaks har jag kännt av ägglossning tydligt (dock ALDRIG innan grav). Men det blir ondare och ondare för varje gång, jag bävar för vart det här ska sluta.

Dessutom blir jag stressad av ÄL. Både maken och jag anser att det är för tidigt för syskon till M, han är så liten. Men jag är livrädd för dessa missade chanser. När Lilla M blev till jobbade vi hårt. Det gick till slut men jag hade gott om tid att fundera över min (eller VÅR) fertilitet. Och jag lade mig till med vanan att ha koll på hela cykeln och allt det där stressande som hör till.
Jag är stressad. Och så har jag ont.
Inte konstigt att jag började storgråta igårkväll när maken framförde mindre konstruktiv kritik på ett ansökningsbrev.

Mer gaaa

Jag inser att det börjar bli tjatigt, men jag måste bara skriva att imorse bjöd Lilla M på en ny varian: Gaaa-aaaah gaaaa-aaaah, alltså en lite sjungade variant!

Nu ska jag sluta tjata om ga, jag lovar!

Bara på en dag

I helgen umgicks jag intensivt med sonen. Uppdaterade mig på alla hans små ljud och läten (ga! mmmm. aaah!).

Min son säger "Ga!" berättade jag stolt på jobbet igår.

(Reaktion: eeeh, det är ju inte ens ett ord?)

Men igår när jag kom hem, och såg fram emot ett fint "Ga!" så kom det istället "Gagagagagaga". Och det är det som gäller nu.

Och så har han stått utan stöd i mer än 20 sekunder!

Liten härmapa

Lilla M blir mer och mer verbal. För det mesta handlar det om just bebisspråk. Men han gillar att säga efter också:

Säg "ga" - Ga!! (beröm)

Säg "mmmmmm" - mmmmm! (mer beröm)

Säg "mamma" - mamamamamamam! (tokmycket beröm!)

Säg "pappa" - mammamamamamama! (tokmycket beröm igen!)

Jag inser ju att det blir lite förvirrande för Lilla M. Men hjärtat smälter varje gång han säger mamma, då måste han ju få beröm!

Härlig morgon

Jag älskar helgmornarna! Massor med M-tid, att i lugn och ro få njuta av hans upptäckarinstinkt. Idag har han klättrat upp för hela trappan själv, utan hjälp. Naturligtvis var jag millimeter ifrån honom hela tiden, men ändå gjorde han det helt själv. Och han var så stolt, hela hans ansikte lyste av insikten att det han gjorde minsann inte gick av för hackor. Min lilla älskling. Ibland tror jag att jag måste äta upp honom.

Uppgiven

Lilla M kan vakna upp till 10 ggr per natt, men somnar om "gott" med lite hjälp med napp-i-stoppning. Detta tär mer och mer på hans föräldrar och situationen börjar sakta men säkert närma sig status "ohållbart".

Dessa är de lösningar som jag kan komma på:
Alternativ 1) Ta bort nappen. Till slut glömmer han den
Alternativ 2) Låt honom ha nappen men hjälp honom inte att sätta i den, till slut lär han sig att göra det även i sömnen
Alternativ 3) Fortsätt "som vanligt". Förr eller senare löser det sig (hur många har sett en 10-åring med napp? Nej just det.)

Jag VILL inte behöva köra någon skrikmetod. Alla mår dåligt av det, vi testade ju Alternativ 1 med detta resultat. Det vill jag inte göra om. Alternativ 2 lär nog också innebära en hel del skrik och gråt så den undviker jag gärna. Och trean känns ju som jag skrev ovan ohållbar.

Jag slutade att amma i förvissning om att nätterna därefter skulle funka. Jag stod ut med en hel del skrik och gråt i början, vilket då var ok för att jag såg "belöningen" i att få sova hela nätter igen. Jag orkar inte gå igenom det där igen. Sömnbrist kombinerat med gråtstress kombinerat med "hur värdelös är inte jag som förälder som låter lillkillen gråta" kombinerat med oundvikliga bråk med maken.

Jag har fått nog. Jag vill att det ska funka av sig självt. När blir det bättre?

Med facit i hand del 2

Jag tänkte nu fortsätta på det koncept som jag påbörjade förra veckan. Dels för att det inte finns så mycket spännande att blogga om just nu, dels för att jag vill dokumentera innan allt har glömts (även om mycket nog redan har försvunnit).

Denna gång handlar det om de första veckorna med en liten bebis:

Jasmin trodde: Bebis sover 16-18 timmar per dygn. Finns alltså massor av tid att göra annat, tex äta, läsa tidning, fippla med dator, prata i telefon, borsta tänderna och duscha.

Jasmin upplevde: Jag räknade aldrig efter (var för trött) men det kändes som om han var vaken hela tiden. Och även om jag lyckades få honom att sova en eller två ggr /per dag (dock max 30-40 min åt gången) så hann jag ingenting. Absolut ingenting. Sunkmorsa var nog en ganska smickrande beskrivning på mig i början.

Jasmin trodde: Bebis kan dö om man inte stöder nacken.

Jasmin upplevde: Han var en stark liten rackare, kunde stöda själv (korta stunder) ganska snart. Men det fick han knappt för mamma, utifallat...

Jasmin trodde: Amning är det mest naturliga i världen. Man lägger barnet till bröstet och vips börjar ungen suga.

Jasmin upplevde: Först kunde han inte ta bröstet. Det tog flera dagar med konstant hjälp från sjukhusexperterna för att få honom att ta det. För att få mig att åka hem (jag vägrade innan amningen funkade utan sjuksköterska) så lärde de min man att handgripligen stoppa in bröstvårtan i munnen på Lilla M.
De gånger han väl fick ett hyggligt grepp satt jag stilla som en mus, livrädd att minsta rörelse från mig skulle få honom att släppa. En gång var jag tvungen att hosta till och då släppte han… Så för mig räckte det sen att han fick grepp så var jag nöjd, jag var inte så petig med om det var lite snett. Det skulle jag ha varit, efter en vecka hade jag djupa jack in i brösten och DET GJORDE SÅ JÄVLA ONT. SÅ JÄVLA ONT. Tårarna sprutade och ett par gånger var jag tvungen att slå en kudde vid amning för att få utlopp för min frustration. Och så ett par mjölkstockningar ovanpå det, bara för att. För det är ju inte så att man ändå är tillräckligt trött och omtumlad utan feber, frossa och bultvärkande bröst. Först efter ca 6-7 veckor kunde jag amma smärtfritt och enkelt. Hade jag vetat att det skulle ta så lång tid från början så hade jag gett upp direkt.

Amning är det mest onaturliga naturliga fenomen som finns. I början.

Jasmin trodde: Vissa blir emotionella ca tre dagar efter förlossningen pga hormoner. Men det gäller nog inte mig för jag är inte så emotionell av mig.

Jasmin upplevde: Tårarna sprutade okontrollerbart redan två dagar efter förlossningen. Och den stora oförklarliga sorgen drabbade mig utan förvarning dagligen i minst två veckor. Men jag grät även av lycka många gånger. Varje gång vi körde speldosan för Lilla M grät jag. Varje gång! Jag grät också varje gång någon nämnde ordet kejsarsnitt (eller snitt, eller KS eller någon annan antydning till det hela). Fast då inte av glädje.

Jasmin trodde: Kilona rinner bort när man ammar.

Jasmin upplevde: Nej det gjorde de inte.

Jasmin trodde: Man blir lite törstigare vid amning, det kan vara bra att ha ett glas vatten till hands när man sätter sig.

Jasmin upplevde: Välkommen ökenvandring! Det är absolut nödvändigt att ha en HINK med vatten till hands när man sätter sig! Min stackars man fick springa med vatten till mig hela tiden.

Jasmin trodde: Navelstumpen torkar upp och ramlar av inom en eller två veckor.

Jasmin upplevde: Navelstumpen var kvar ca tre veckor. Och den var lite klibbig och ibland verkade det som om han hade lite ont kring området.

Jasmin trodde: Ta vara på och njut av den första tiden för det går så himla fort.

Jasmin upplevde: Hur gör man när man "tar vara på"? Om jag inte storgrät av hormontrassel eller amningstortyr så planerade jag konstant för när jag kunde få min nästa injektion sömn. Allt handlade lönlösa försök att maximera sömnen. Bli lite piggare. Så att jag skulle orka njuta lite också.
Och varför sa ingen till mig att den första tiden går så himla fort?

Helgsummering

Det har varit en intensiv helg med sonen. Maken var borta hela lördagen och på kvällen hade han herrmiddag hemma. Jag och lilla M förvisades hem till en kompis vars man var med på middagen. Det var supertrevligt, Lilla M somnade som vanligt, fast i sin medhavda resesäng medan jag satt och sippade vin.
Först vid tolv var det "tillåtet" att komma hem igen, och jag somnade nog inte förrän efter ett-snåret. Lilla M vaknade ju som vanligt imorse, så då försvann jag snabbt över till mina föräldrar som bor i närheten. Maken fick hemmet för sig själv för att kunna kurera sitt huvud som ömmade till följd av nattens synder.

Fördel 1: Jag fick massor med M-tid, har verkligen tok-umgåtts med honom hela helgen!

Fördel 2: Nu har jag veckor, nej MÅNADER av tjänster att hämta hos maken, för glöm inte hans skidresa för inte alltför längde sedan (då M till råge på allt blev sjuk). Jag drömmer redan: spa-helg(er)? Sovmorgon i flera månader? Hemlagade tre-rättersmiddagar i flera månander? Någon som har några fler tips?

Vilket namn?

Jag och mannen delar lika på förädraledigheten. För så måste det vara om det någonsin ska bli jämnlikt på arbetsmarknaden.

Jag behöll mitt efternamn när vi gifte oss.

Lilla M fick mitt efternamn. Det fanns många orsaker, vi vägde fram och tillbaks men tillslut så lutade det mer åt mitt efternamn. Och jag var nöjd med det.

MEN när jag berättar för folk om Lilla Ms efternamn ser alla förvirrade ut. Va? Varför då? Den outtalade frågan hänger i luften: finns det några tveksamheter kring faderskapet?
Det är samma människor som tycker att det är "skitbra" att vi delar lika på ledigheten. Och som tycker att jag "självklart" ska behålla mitt efternamn. Vad tycker ni som läser här? Vad skickar valet av efternamn för signal egentligen?

Jag struntar för egen del i vad andra tycker. Det finns inga som helst tveksamheter om faderskapet. Men när Lilla M går i skolan, kan detta komma att ligga honom i fatet då? Det vill jag inte. Då byter jag hellre namn på honom.

Med facit i hand: Graviditeten

Innan jag blev gravid hade jag en massa föreställningar om hur det skulle vara, baserat på det som jag hade läst och hört. Jag skulle minsann inte bli en sån som slutade träna, åt för åtta och vaggade fram. Inte jag inte. Hur blev det då? Det sammanfattar jag idag:

Jasmin hade läst/hört/trott: Man kan känna sig tröttare de första tre månaderna, sen känner man sig piggare än någonsin i tre månader, den sista trimestern kan vara lite tung.

Jasmins verklighet: Jag var i koma de första tre månaderna. Sen var jag "tröttare" resten av graviditeten. Jag har fortfarande, nästan ett år efter förlossningen, inte upplevt "piggare än någonsin" eller knappt ens pigg. Det är nog ett påhittat begrepp. Så måste det vara.

Jasmin hade läst/hört/trott: Man ska ständigt ha en spypåse nära till hands för man kan inte räkna med att få behålla ngn mat de första tre månderna.

Jasmins verklighet: Jag mådde inte illa överhuvudtaget. Inte det minsta lilla.

Jasmin hade läst/hört/trott: Det jobbiga som alla pratar om är nog för att man blir tyngre, pga magen.

Jasmins verklighet: Det var MYCKET mer som var jobbigt, framförallt foglossning. Sen var det tungt inte så mycket pga magen men att jag blev lättare andfådd, samlade vatten, och var dyngtrött HELA tiden. Och så tappade jag saker hela tiden och var tvungen att böja mig ner efter dem, bara för att tappa dem igen.

Jasmin hade läst/hört/trott: Man behöver INTE äta för två, finns alltså ingen anledning att trycka i sig massor av mat.

Jasmins verklighet: Man kanske inte behöver äta för två, men under 9 månader fick jag inte uppleva någon skön mättnadskänsla, hur mycket jag än tryckte i mig. Resultatet blev +24 kilo… varav ca 10 INTE "försvann" med hjälp av amning, vagnpromenader etc. (jag jobbar fortfarande på det)

Jasmin hade läst/hört/trott: Framåt slutet av graviditeten KAN man inte äta stora mängder för bebisen trycker ihop magsäcken

Jasmins verklighet: Jag kunde äta hur mycket som helst. Och gjorde det (se ovan)

Jasmin hade läst/hört/trott: Man får en massa spännande cravings!

Jasmins verklighet: Tja, spännande vet jag inte. Gurka har aldrig smakat så gott som när jag var gravid. Ett tag ville jag ha mycket mjölkprodukter, men det gick över. Jag hade svårt för ägg och kunde inte dricka ens en droppe kaffe

Jasmin hade läst/hört/trott: Kroppen signalerar vad den behöver och vad som inte är bra

Jasmins verklighet: Jag ville ju inte ha ägg eller kaffe, trots att jag älskar detta i vanliga fall. Men kroppen sa att den "behövde" bullar, choklad, milkshakes vilket jag idag kan ifrågasätta om det verkligen stämde

Jasmin hade läst/hört/trott: Man får en näsa som kan mäta sig med en blodhund.

Jasmins verklighet: Ja! Vilket för det mesta var en belastning, särskilt vid besök på offentliga toaletter etc. Men om jag någonsin ska utbilda mig till sommellier så borde jag göra det i samband med graviditet – jag kunde verkligen känna lukten av alla möjliga spännande komponenter i vin och champagne – jag var såååå ledsen att jag inte kunde dricka! Numer är vin bara vin igen.

Jasmin hade läst/hört/trott: På slutet av graviditeten vaknar man 3-4 ggr per natt för att kissa.

Jasmins verklighet: Jag hade tur, behövde bara vakna i snitt en gång per natt för detta ändamål. Dock var det svårt att somna om pga foglossningen.

Jasmin hade läst/hört/trott: När det är dags för förlossning så ”vet” kvinnan.

Jasmins verklighet: Ja, för mig var det ingen tvekan då det började med vattenavgång och sen värkar mycket snart efter. Och jag slapp falsklarm innan, hade sammandragningar men det var bara att magen blev hård, det gjorde inte alls ont.


Där ser ni. Jag slutade träna, åt som en häst och lade på massor av hull. Och vaggade (inte så mycket, men i alla fall) pga foglossning. Jag kommer nog aldrig att kunna lita på mig själv igen.

Empatisk kille!

Lilla Ms favoritbok just nu heter Vem är arg? som handlar om en nalle och en katt som först bråkar och sen blir vänner igen. Men man får vara försiktig när man läser den för honom, gör man bråkscenen (nalle slår en kloss i huvudet på katten, katten biter nallen i benet)för realistisk blir han väldigt illa berörd. Ikväll utropade han "nnääää" varje gång den ena gjorde den andra illa. Igår när maken läste började han gråta.

Men han blir jätteglad igen när nallen coh katten blir vänner!

Grönare gräs

Idag har lilla M varit och besökt två månader äldre H. Och enligt rapporter från pappan, så lekte de faktiskt lite försiktigt med varandra. Lilla M har mest ignorerat andra barn hittills så mammahjärtat svällde av stolthet. Lite orolig var jag att den äldre pojken skulle buffla sig gentemot M. Det var nog lite tvärtom, är jag rädd. Tydligen blev de leksaker som lilla H roade sig med per automatik superintressanta, och H fick finna sig i att Lilla M knyckte sakerna för honom.

Ja, Lilla M är nog lite bortskämd, det är definitivt dags att låta honom umgås mer med andra barn. Öppna förskolan here we come! Men vi ska nog handla mer alvedon och näsdroppar först, för M har aldrig varit där utan att bli sjuk...

Alla Hjärtans Dag

Killarna på jobbet sprang alla ut till blomsterbutik i panik när jag hade läxat upp dem. De verkade tro att: Men inte är det väl kul att få blommor på Alla Hjärtans Dag? Det är ju inte spontant, inge kul att få blommor om det inte är spontant.

Min respons: Blommor på Alla Hjärtans dag och födelsedag är existensminimum. Utöver det en eller två spontanbuketter om året. Minst. Blommor går att ersätta med annat, choklad, parfym, underkläder, mysig middag ute eller hemma lagad av mannen... plötsligt tyckte de flesta att blommor ändå var det bästa alternativet.

Nästa dag var det korsförhör, blev flickvännerna/fruarna glada åt blommorna? Ja, det hade de naturligtvis blivit.
Och jag, fick jag blommor? Nej, men jag fick den mysiga middagen lagad av mannen!

Sanningen bakom idyllen

Lilla M sover sött, äntligen. Det är första gången på hela veckan som han andas lungt och tyst. Första gången som jag kan minnas att både jag och maken frivilligt klev upp ur sängen trots att Lilla M sover vidare.

Bilden jag målar upp är helt sann. Men låter bättre än vad den är.

Bakgrund: Lilla M vaknade med täppt-näsa-tappa-nappen-svårigheter flera gånger i natt och sen kl. 6 på morgonen, trots att han la sig sent igår då vi firade min svägerskas födelsedag. Så vi gjorde allt för att söva om honom. Han var med på notorna, ville verkligen sova. Vi tog honom till vår säng. Han somnade. Vaknade. Somnade. Vaknade osv. Sen somnade vi nog allihop en liten stund tills telefon ringde.
(Många tror att bara för att man har barn kliver man upp i ottan, den myten borde avlivas, de flesta jag känner som har så här små barn har jobbiga nätter emellanåt och bör inte ringas tidigt på morgonen.)

Så jag och maken kunde inte somna om. Och klev upp medan Lilla M snusar vidare fridfullt.

Duracellvecka

Denna vecka går i ett. Jag har hunnit fira svärfars födelsedag (några veckor sent, men iallafall), min mans födelsedag (på dagen, faktiskt!)och idag är det Alla Hjärtans dag... Puh! Jag är ju inte så van vid kvällsaktiviteter, även om 2 utav 3 är på hemmaplan. Och på fredag fyller min svägerska år, så vi ska dit. Om man inkluderar födelsedagar som jag inte har firat (på jobbet, vänner) så tror jag att det är fem eller sex födelsedagar denna vecka. Tur att jag inte behöver fira alla aktivt!

Lilla M verkar dessutom vara mitt inne i en tillväxtperiod. Vägrar att byta blöja, klä sig, vill ofta inte äta, klängig. Lilla älskling, jag önskar att jag kunde krama honom igen hela den jobbiga tiden (men det vill han ju inte alltid heller).

Besök hos BVC

Vi har varit på 10-månaderskontroll. Allt gick bra, nu väger han 8,9 kilo, vilket faktiskt var en bra bit mindre än jag väntat mig men helt enligt statistiken. Han bränner nog sjukt många kalorier på en dag, han ska upp, ner, upp, klättra, åla, krypa, upp osv. Det är nog inte så konstigt. Men vi öser i honom mat, så till den grad att folk (läs: mina föräldrar) antyder att vi matar honom FÖR mycket.

Hans favoritord just nu är ga. Allt är ga. När han äter är det ga. När han kryper, eller vill något överhuvudtaget. Ibland blir det da eller töitöi. Men mest ga. Och mamma. Jag smälter varje gång.

Hyllning till Mannen

För sju år sedan idag blev min man och jag ett par. Vi träffades för första gången en vecka innan, sen bjöd jag med honom på efterjobbetöl en fredag. Sen dess har vi endast varit isär när vi måste, resor etc.
Flera (främst äldre familjemedlemmar) hade talat om för mig att jag hade för höga krav. Att det var orimligt att förvänta sig att man skulle träffa någon som är snygg, omtänksam, smart, romatiskt, äventyrlig, familjeorienterad, har ett träffsäkert moraliskt kompass och som ändå lyckas utstråla lagom med bad-boy-appeal.

Jag är väldigt medveten om vilken tur jag har haft. Det här är den bästa tiden i mitt liv, och jag är mitt i det!

Om du läser här, JAG ÄLSKAR DIG och längtar efter att du ska komma hem.

Nu får det vara nog...

med gröt morgon och kväll, tycker Lilla M. Han vänder bort ansiktet, viftar med armarna och får till ett "eeejj, eeejj" vilket jag bara kan tolka som ett bestämt "Nej tack mamma, jag är inte sugen på gröt just nu". Vit macka med smör var jätterolig att pilla sönder, men absolut inte att äta, vad hade jag trott egentligen? Men när jag skulle äta MIN macka, grovt bröd, ost och skinka då var han framme. Smakade och ville ha mer. Nam, NAAAMMMM smackade han förnöjt(översättning: det här var det smaskigaste jag fått till frukost på länge!). Och han tryckte i sig så gott som hela mackan.

Nu sover han sött, och jag ska fixa mig en egen frukust. Så att jag också kan bli mätt och belåten. Sen ska jag googla hur farligt det egentligen är att ge små bebisar fullkornsprodukter med salta produkter som ost och skinka på.

Ansvar

Att få barn innebär ju ett enormt ansvar. Jag tänker på ansvaret utöver att de ska få kärlek, mat, kläder, hållas friska.

Jag skulle kunna, rent fysiskt, lämna honom någonstans om jag skulle tröttna (det känns verkligen hemskt att skriva så, det skulle ALDRIG hända, resonemanget är TEORETISKT). Lilla M har inte motsvarande val, hur trött på mig han än skulle bli. Han måste dras med mig oavsett. Därför är det mitt ansvar, gentemot honom, att visa honom full respekt och hänsyn trots hans hjälplöshet.

Ibland när jag tänker på det så svindlar det. Han kan vara så otroligt hjälplös. Det var tydligare när han var mindre förstås, men jag anstränger mig att inte glömma ansvaret.

Meningsfullt?

Idag har de två projekt som jag har lagt tid på på jobbet lagts net. Det ena var uppenbart från början att det inte skulle bli något. Ändå tog jag mig inte ton. Är jag feg eller smart? Oklart.

Det andra var mer av en besvikelse, men sånt händer ofta i mitt jobb. Och är anledningen till att jag har svårt att bli överentusiastisk för nya projekt innan kund har skrivit på uppdragsavtal.

Ja ja, borde väl inte grotta ner mig i det där. Är i full gång med att surfa jobbsajter. Och damma av mitt cv. Önska mig lycka till!

För mycket av det goda

Jag är jättetacksam att mina föräldrar kan ställa upp och sitta barnvakt. Och jag uppskattar att de finns där för mig etc etc etc.

MEN. När jag inte har sovit (jag tänker inte beskriva natten för er, ni kan titta på ett inlägg från i förrgår tror jag) och har varit på jobbet hela dagen där jag försöker visa framfötter samtidigt som jag duckat bakom datorn i ren självbevarelsedrift, då vill jag inte komma hem till:

Jag rensade lite i sovrummet, alla dessa kläder som låg på golvet bredvid skötbordet vad är det för något? Lilla M's urvuxna, och de ska ligga där för jag har ingen annanstans att ha dem just nu, så vi lägger tillbaks dem. Ja, på golvet, de syns iallafall inte där.
Jag skulle stryka lite, men lyckades inte komma åt kontakten för att det sitter ngn konstig plugg i den, ska det verkligen vara så? Ja, du har passat lilla M i två dagar, nog har du väl lagt märke till hans dragning till eluttag? Men då kan ju inte vi använda uttaget? Jodo, med lite god vilja så.
Jag har varit duktig och kört en diskmaskin, men vissa grejer visste jag inte vart jag skulle ställa undan? Köket är belamrat med ren disk,det är bara att ställa sig och plocka, samtidigt som Lilla M vill ha all min uppmärksamhet.

När jag kommer hem, trött som en koala, har jag INGA PROBLEM att låta hemmet vara som det är, oavsett tillstånd. Jag vill pussa på Lilla M, leka mig mätt med honom den korta tid som är innan han måste få sova. Detta har hon väldigt lite förståelse för, det var länge sen hon upplevde denna grad av sömnlöshet.

Men jag är jättetacksam för allt de gör, det är jag verkligen. Men ibland gör de lite för mycket.

Mår bättre

Den lilla älsklingen repar sig snabbt. Idag har han varit sitt vanliga jag och mormor och morfar var helt bedårade av honom. Men han dreglar som tusan och har hittills vaknat en gång var 20 minut, det måste vara tänder. Så det måste bli mer alvedon om mamma ska få någon sömn. Så får det bli.

Måtte tanden komma upp snart!

För bra för...

För alla oss som hela tiden glömmer att göra våra knipövningar: BYT SKOR!

Enligt denna artikel så hamnar kvinnokroppen automastiskt i ett läge som stärker bäckenmuskulaturen när man bär riktigt höga klackar. Utrustad med detta obestridliga argument är det bara att gå ut och spendera det som är kvar av januarilönen på ett par nya pjuck.

Sunkig natt

Då var det förkylt igen. Suck.

När Lilla M inte mår bra - då gör ingen annan det heller. Känns igen? Tyvärr tar han det som en riktig karl...

Han vaknade precis när jag hade gått och lagt mig och illtjöt i en halvtimme. Skriktiden kanske hade kunnat kortas om jag struntat i felsökning (klämde blöjan? Nej. Feber? Nej. Tand på gång? Inte vad jag kunde se). Till slut gav jag upp och gav honom en alvedon, men gastandet fortsatte. Efter en lång stund av vankande lugnade han ner sig men vaknade varje gång som jag la ner honom. Som mest sov han 35 minuter i sträck. Och sakta men säkert trädde förkylningssymptomen fram, rinnig näsa, dålig andedräkt. Till slut framåt halv 6 på morgonen somnade han i alla fall hyggligt gott.

Vid 7 klev jag upp. Och tackar högre makter för dyrt smink och kvadruppla expressos.

Min förlossningsberättelse

Tidigt på morgonen vaknade jag med en känsla. Jag rusade till badrummet med handduken som legat vid sängkanten i ett par veckor utifallatt. Känslan stämde, vattnet hade gått. Mirakulöst skvätte jag inte ner något, utan hann ställa mig i badkaret innan det började flöda fritt.

Jag är superpåläst om förlossningar. Ändå infann sig frågan: Vad händer nu, vad gör vi nu? Men vi fann oss, ringde förlossningen som bad oss komma in för kontroll. Vi tog det lugnt hemma, åt en rejäl frukost och softade en hel del innan vi gav oss iväg. Jag tyckte att jag kände mig lugn, vilket motbevisades av det faktum att jag glömde MVC-journalen på taket av bilen när vi åkte till sjukhuset! Och upptäckte det inte förrän vi var framme. Och då var den borta. Då insåg jag att detta skulle bli jobbigt, ungefär som när man bränner vid rostisarna på morgonen och resten av dagen går i samma anda. Jag var ju som sagt påläst och visste vilken dödssynd det är att dyka upp på sjukhuset utan journal.

Tillbaks i bilen och köra hem, hoppas hoppas hoppas att vi hittar den på vägen. Värkarbetet hade kommit igång, men det var ytterst sporadiskt och jag behövde inte ens ta till andningsövningar, det var mest som kraftig mensvärk i nedre delen av livmodern. Telefonen ringde,det var en vänlig själ som hade hittat min journal, OCH hade vett att ringa direkt. Den killen hade vart med förr, det var uppenbart.

Vi åkte och hämptade journalen, sen åkte vi tillbaks till sjukhuset där de kollade färgen på fostervattnet, och kopplade mig till CTGn. Det konstaterades att allt såg bra ut och vi åkte hem igen. Upprymda spelade vi lite spel, lagade lunch, satt på balkongen i solen och pratade om framtiden *imorgon så här dags är vi nog tre*. Tyvärr tog det ju lite längre tid än så, men det var vi fortfarande lyckligt ovetandes om.

Efter lunch började värkarna öka rejält i intensitet, men var fortfarande glesa. Vi klockade tiden mellan värkarna, hur långa de var och jag graderade dem dessutom på en skala från 1-10. Jag började tycka att värkarna var ordentligt jobbiga. Ni som har gått igenom det här inser att om man kan fokusera på all denna dokumentering så är man inte i närheten av jobbiga värkar.

Min man fick massera min rygg och TENS-apparaten användes flitigt. Jag tyckte att den var bra, det gav mig något att fokusera på när värkarna kom, och den bedövade effektivt. Jag kunde tex inte känna när min man drog med fingret på ryggen mellan elektroderna.

Framåt kvällen var det 4-6 minuter mellan värkarna. Jag längtade till de magiska 3 minutersintervallet som skulle göra det legitimt att åka in till förlossningen. Under tiden kom min svägerska som är barnmorska och som skulle var med som doula. Hon satte akupunkturnålar och var allmänt peppande. Sen gick hon på middag, men vi fick ringa när vi ville. Vid 10 på kvällen var intervallet 3-6 minuter. Vi ringde till min svägerska och bad henne komma, nu skulle vi in. Sen ringde vi till sjukhuset. De hade plats, men tyckte att vi skulle hålla ut hemma, att det nog var lång tid kvar av värkarbetet. Jag har läst massor med förlossningsberättelser där kvinnor har fått detta råd, ignorerat det och åkt in i alla fall, och fött barn typ en kvart senare. De kände nog på sig att det var bråttom och därför struntade i barnmorskornas rekommendationer. Jag kände dock på mig att barnmorskorna nog hade rätt, och stannade hemma till 3 på morgonen.

Jag satt i duschen tills jag mådde illa av värmen och vattenångorna (tar ca en timma av superhett duschande) sen försökte jag kolla på tv, sen tillbaka i duschen igen någon timma. Så höll det på. Jag vågade inte lägga mig ner för den enda gången jag försökte kom en värk som inte släppte, den höll på hur länge som helst tills jag satte mig upp i panik. Min man fick inte massera längre. Han mätte tidsintervall mellan värkarna, men eftersom skalan 1-10 för länge sedan visat sig otillräcklig hade vi övergett intensivitetsbedömningen. Och det blev bara ondare hela tiden.

Väl på sjukhuset visade det sig att jag var öppen 6 cm! Vilken lycka! Allt hade inte varit för gäves. Jag övergav TENSen och fick lustgas. Två timmar senare var jag öppen 7 cm. Barnmorskan tyckte att det gick långsamt och föreslog värkstimulerande. Hon tyckte att mina värkar var lite väl glesa, fortfarande 3-4 minuter emellan. Men de var lååånga. Höll i sig i ca 2 ½ minut. Jag avböjde värkstimulerande, eftersom jag visste att det ofta leder till att man behöver epidural, vilket jag helst ville undvika.

En och en halv timme senare var jag fortfarande bara öppen 7 cm. Det var så nedslående att jag gick med på att få värkstimulerande dropp. Barnmorskan försäkrade mig om att jag knappt skulle märka ngn skillnad till att börja med, då dosen var så låg. Det var fel. Värkarna tog omedelbart en helt ny dimension. Det var faktiskt obeskrivligt vidrigt. Just när man trodde att det inte fysiskt kunde gör mer ont kom själva värktoppen. Det fick bli epidural.

Narkosläkaren kom omedelbart och jag hade inga problem att ligga och kröka ryggen så att hon kom åt ordentligt. Och den verkade omedelbart. Det gjorde inte ont längre men jag kände fortfarande ett tryck nedåt vilket verkade bekymra barnmorskan. Men jag var nöjd. Jag lyckades äta och dricka lite. Till och med slumra till lite. Och prata! Jag hade ju haft ansiktet i luftgasmasken i flera timmar och knappt varit kommunikativ. Jag njöt av den fina morgonen ute.

Efter ett tag frågade de mig om jag ville ha påfyllning. Det ville jag, eftersom jag redan hade tagit epidural så kunde jag lika gärna utnyttja den fullt ut, speciellt eftersom de hela tiden ökade på det värkstimulerande droppet. Sakta började jag känna hur bedövningen avtog och narkosläkaren gav mig påfyllning. Men värkarna kändes ändå mer och mer och snart behövde jag lustgasen igen. Det blev värre och värre och tårarna sprutade okontrollerbart nedför mina kinder, jag antydde elakt att min man försökte undanhålla mig lustgasen, så jag vägrade släppa den.

Min man och svägerska varnade mig när en värk var på gång, jag hetsandades lustgas, och sen så skulle de tala om för mig när värken började avta igen så att jag kunde andas normalt igen. Jag fick för mig att de lurades, att de sa åt mig att slappna av för tidigt, och vid ett tillfälle beslöt jag mig för att strunta i dem och fortsätta att tanka lustgas trots att de sa att värken avtog. Då svimmade jag (eller inte, det svartnade för ögonen på mig och jag var borta, men ingen annan i rummet verkade tycka att jag hade svimmat). Sen försökte jag ta det lugnare med gasen men det gjorde så in i h*****e ont. Jag sa vid ett tillfälle att det var tur att jag tagit epidural för annars hade jag omöjligt klarat av det. Jag fick påfyllning ett par gånger till, men det hjälpte inte.

Det var min svägerska som upptäckte det. Att epiduralen rann ut på sidan istället för in i mig. Plötsligt blev det fart på alla i rummet, narkosläkaren tillkallades (en annan denna gång, vilket de var noggranna med att berätta för mig, antagligen så att jag inte skulle bita huvudet av henne). Äntligen fick jag en fungerande epidural. Allt blev lugnt. Jag kunde inte prata på nästan en timme, jag var så medtagen. Och värkarna blev glesare och glesare, trots att det värkstimulerande droppet varit på maxdos i flera timmar nu. Jag var helt öppen, men bebisen kom inte ner förbi spinaetaggarna. Vi väntade i kanske 3-4 timmar till utan förändring.

Så till slut blev det kejsarsnitt. Drygt 36 timmar efter att vattnet gått och efter drygt 30 timmar av värkar som gjort ordentligt ont. Normala människor skulle ha blivit lättade över att det hela var över, äntligen. Men jag var så otroligt besviken, jag bara grät och grät. Hela min kropp skrek att den inte ville.

Operationen var lyckad, lilla M kom ut arg som ett bi, men lugnades snabbt av den nyblivne fadern, som följde honom till vågen och fick sätta på honom blöja. Jag blödde tydligen mycket, så det gav mig medicin mot det som fick mig att må fruktansvärt illa. Det var först på uppvaket som jag fick möjlighet att hålla och beundra vår nya familjemedlem.

Så gick det till, lilla M föddes med akut snitt. Han mådde bra genom hela förlossningen, tydligen låg han lite snett som gjorde att han inte kom ner ordentligt. Jag tror fortfarande att snitt hade kunnat undvikas om jag bara stått på mig och vägrat värkstimulerande dropp. Mina värkar avtog av epiduralen, när den sen rann ut på sidan blev jag så slut av smärtan att min livmoder gav upp. Men jag är inte en doktor, sannolikt är väl att det hade blivit snitt ändå. Allt gick superbra, Lilla M är fantastisk. Men att det blev kejsarsnitt är en enorm besvikelse för mig som jag fortfarande deppar för med jämna mellanrum. Om jag får möjlighet att genomgå en till förlossning vill jag absolut att det ska vara vaginalt,
jag måste få revansch.

Högklassig underhållning?

Lilla M sitter som klistrad - framför tvättmaskinen.

Hur jag kom i kontakt med bloggvärlden

När jag var gravid blev jag besatt av att lära mig allt om förlossningar. Böcker gav en bra teknisk beskrivning, men endast knapphändig information om själva upplevelsen. Genom sökningar på internet hittade jag en hel uppsjö av förlossningsberättelser. Positiva, negativa, snitt, sugklocka, vanliga, smärtsamt-till-tusen och detta-skulle-jag-kunna-göra-om-imorgon-upplevelser. Genom mina sökningar fastnade jag för vissa bloggar och började följa dessa regelbundet. Först ett år senare slog det mig att även jag borde blogga. Nu efter ett par månader känner jag mig redo att lägga ut min egen förlossningsberättelse, om det nu finns någon därute som drivs av samma märkliga jag-vill-veta-alla-hemska-detaljer-behov som jag hade. Det var en lång förlossning och därmed en lång berättelse, så den är fortfarande under konstruktion, men den kommer!

Manual!

Nu har min älskade bättre hälft försvunnit för en vecka av skidor med grabbarna. Igår kväll förberedde han allt för de familjemedlemmar som kommer att passa lilla M under veckan medan jag jobbar. Och jag kan inte låta bli att dela med mig av den manual som min man har skrivit ihop! Alla män borde vara pappalediga, min man tycker att det är det roligaste han någonsin gjort, han älskar det (och han är ändå en "karriärskille").

Varsågoda, en standard dag i lilla M's liv (som för övrigt fyllde 10 månader igår, vad tiden går fort):

För barnpassning 2-9 feb

1. En ”regelbunden” dag med M just nu:

Mellan 06.30 – 08.00 M vaknar
Omedelbart efter vaknandet: blöjbyte, byte från pyjamas till kläder
Omedelbart efter ovanstående: mata med gröt (se nedan) och ge vatten
C:a kl. 10.00: läggning med napp för förmiddagssömn (ungefär 1,5h)
Mellan 12.00 och 12.30: lunch burkmat och fruktburk, samt vatten
C:a kl. 14.00 – 14.30 Mellanmål i form av fruktgrynburk
C:a kl. 14.30 – 15.00: läggning för eftermiddagssömn (ungefär 1,5h)
Omedelbart efter uppvaknandet: vatten
C:a kl. 17.45 Middag, hemlagad mix (se nedan), samt vatten
C:a kl. 19.00 Portion gröt
C:a kl. 19.15 påbörja läggrutin för natten (se nedan)

2. Matning

M bör numera pga klättertendensen spännas fast i matstolen med den rem som är fäst på stolens baksida.

Gröt: på morgonen mild havregröt (blått paket), på kvällen fullkornsgröt (grönt paket). De öppnade paketen står i överskåpet på vänster sida om spisen. Nya, oöppnade paket står på övre hyllan i skåpet ovanför mikrovågsugnen. Tillagas genom att koka upp c:a 2 dl hett vatten i tekokaren och blanda i grötpulver tills grötkonsistens uppnåtts. OBS detta innebär att gröten omedelbart är för varm för M och måste svalna en kort stund.

Temperatur för all varm mat för M är varm, dvs varken ljummen eller het. För hett är naturligtvis värst, men om maten är för kall vägrar han att äta den.

Lunch: burkmat, värms i mikron i burken eller i en skål, c:a 40 sek till 1 min. Provsmaka själv för temperaturkoll. Favoriterna är köttfärssås m pasta, kyckling med grönsaker. Burkmaten finns i kylen till höger på översta hyllan. Till efterrätt ger vi sedan direkt en burk organiskt fruktmos. Sådan finns i kylen på tredje hyllan. OBS att denna är av samma märke som den mer fylliga risvariant som används som mellanmål och som står på samma hylla. Fruktmoset står till vänster och de risigare varianterna till höger.

Mellanmål: En av de risiga fruktpuréerna som står till höger på tredje hyllan i kylskåpet. Serveras direkt ur burken. Mellanmålet kan med fördel kompletteras med lite banan, som M äter i rätt stora bitar, samt kan t.o.m. själv bita av bitar från bananen.

M får peta (dvs kleta) lite i maten för att kunna bilda sig en uppfattning om konsistens etc. Händerna tvättas sedan av med vatten. Haklappar och kladdväst hänger på kökselementet.

Middag: Hemlagad mat finns i frysen i små kuber som finns i öppna byttor eller i isbitsformar på översta våningen. Två köttkuber och tre grönsakskuber tinas samtidigt som en av burkarna (på samma hylla) med potatis/purjolökmos och blandas i en skål. Vi ger ingen efterrätt med middagen pga gröten som ges före läggdags.

M får smaka det mesta som ni själva äter (och tycker även om det mesta samt blir högljudd om han inte får pröva!) förutsatt att det är i mycket små och mjuka bitar samt inte för varmt eller salt. Han tycker om att provsmaka smörgåsar, apelsiner (var beredd att dela 50/50 av frukter!) samt allehanda potatis- och pastarätter. M äter ägg, men obs att han då under en kort tid blir röd runt munnen. Detta är dock inte farligt och går snart över.

3. Blöjbyte

Blöjor (Libero nummer 4) finns i mängder i skötbordet, liksom gör våtlappar. Som ni vet kan man inte vända bort blicken ens en sekund när M ligger på skötbordet. Flikarna med klistermassan läggs under/bakom M. För att undvika hudirritation är det viktigt att torka Ms rumpa ordentligt efter användande av våtservetten, först med en av de små handdukarna och sedan genom att blåsa. Om irritation uppstår, finns Bepanten-salva i skötbordets vänstra fack. I extrema fall (dvs kring en gång om dagen!) kan det vara värt att skölja Ms rumpa under kran. Självfallet då viktigt kolla vattentemperatur samt hålla stadigt grepp. M kommer sannolikt att protestera mot denna behandling, men det går över. Antalet blöjbyten varierar, men tenderar att ligga runt 3 st per dag plus byte före och efter nattsömnen.

4. Läggrutin

Tecknet på att M är sömnig är att han gnuggar sina ögon upprepade gånger, eller drar sig i öronen.

Dagtid: Det finns två beprövade metoder att söva M under dagen inför förmiddag- respektive eftermiddagssömnen. Den ena (mammas) är att rulla honom fram och tillbaks i hans vagn, i liggläge, och ev. sjunga för honom (Blinka Lilla Stjärna, Ekorrn Satt i Granen, Bä Bä Vita Lamm etc). Den andra (pappas) är att lägga honom ned i hans säng med napp i munnen och själv ligga och lösa korsord tyst på sängen bredvid. Han står då upp några gånger och man kan mjukt lägga honom ned, men efter ett tag (c:a 10 min) somnar han. Brukar då ha lampor tända och gardinerna inte fördragna, så att han vet skillnaden mellan natt- och dagsömn.

Nattetid: Läggrutinen för kvällen är mer komplicerad, och bör vara identisk varje kväll. Den börjar med att byta blöja och byta kläder mot pyjamas. Sedan borstas tänder med Ms särskilda tandbordste och barntandkräm (finns tydligt placerade i mugg i nedre badrummet). Sedan läses en saga (böcker, bl.a. Barbapappa, Vem Är Arg, Max Balja etc) finns i sovrummet. M kan endera ligga eller sitta när man läser saga. Sedan släcks i rummet, dock ok att ha lampa tänd utanför, och babytelefonen sätts på (på- och av-knapparna på sidan av telefonerna). Den ena är baserad hos M vid sidan av hans säng, den andra i en laddare på övervåningen. M kommer att prata och ev gnälla en del under max en halvtimme. Man bör helst inte lyfta honom, men dock med jämna (5 min) mellanrum gå ned och säga god natt till honom. Helst ska han plocka upp nappen själv om han har tappat den, men ibland hittar han den inte och då ok att lägga in den.

M får ha napp när han ska sova och även under sömnen, men han bör om möjligt lägga i nappen själv.

5. Att gå ut med M

Före det att man går ut med M bör man dubbelkolla att skötväskan innehåller:
- minst tre blöjor
- våtservetter
- vattenflaska i ena sidofickan
- mellanmålsburk och sked i andra sidofickan
- engångshaklappar
- ev extrakläder
- regnskydd i underredet
- gärna någon liten leksak som ”distraction”

Nu när det är kallt brukar M när han går ut ha på sig body, byxor, strumpor plus mockasiner, och en övertröja. I vagnen finns sedan en mössa, en blå overall och handskar. M bör ha dessa på sig och dessutom packas in i åkpåsen som är fastsatt i vagnen.

På café eller restaurang kan M sitta i barnstol, fastspänd. Om man går ut i samband med lunch (rekommenderas inte) kan man ta med sig en burkmat och be restaurangen värma i 50 sekunder. På eftermiddagen kan M med fördel ges sitt mellanmål i samband med promenad.

6. Leka och krypa hemma/säkerhet

M börjar förvisso tröttna lite på sin hage, trots de elektroniska hjälpmedel som finns i den och som spelar musik etc. Dock är hagen alldeles utmärkt att sätta ned M i vid toalettbesök, telefonsamtal eller annan nödvändig soloaktivitet. Hur länge han går med på att sitta där blir uppenbart av ljudnivån! Grinden till trappan bör vara stängd. När M kryper och klättrar bör han alltid vara övervakad. Han får dock experimentera lite som han vill, med undantag av kontakter och vassa kanter. I kök, badrum och hall bör man vara extra försiktig mht det hårda golvet. Om någon vill bada med M, ring förälder för instruktion.

Särskilt populära men farliga platser är TV-möbeln (där han får klättra men skyddas från kanten på dörrarna som M gillar att öppna och stänga) och det (i och för sig pluggade) eluttaget i nedre hallen. Det räcker med att säga nej i tydlig ton för att han ska backa, men han kommer dock snart att återvända för ett nytt försök…

M får titta på TV så länge det rör sig om enskilda tillfällen och max 20 min. Han tenderar ändå att vara mer intresserasd av att krypa och klättra. Ett annat lika fascinerande tidsfördriv är att titta på tvättmaskinen när den är igång.

Om (när) M slår sig, kommer han att skrika och gråta något fruktansvärt även om det inte är särskilt farligt. Då är det bäst att lyfta upp honom och visa honom något ut genom fönstret och tala lugnt och tröstande till honom. Blinka lilla stjärna är ett tips.

7. Kläder

M kläder förvaras som regel i en hänggarderob innanför den högra spegeldörren i den stora garderoben i gästrummet. Som regel bör han ha på sig en body och ett par byxor, med sockor/mockasiner och en övertröja/t-shirt över bodyn som tillval. Om han kissar på kläderna eller de är mer än vanligt (dvs utöver dregel) blöta bör de bytas. M har ett par skor, som står synliga i hallen. Dessa är till för utflykter då M kan tänkas ”öva gå” på ngt café till exempel. På kvällen tar man på Ms pyjamas precis innan läggdags (se ovan).

Det blir nog av!

Det verkar sannolikt att min man kommer att få jobbet utomlands! Det är inte 100% ännu, så jag kan inte säga vart ännu, men om några veckor så. Men tanken är svindlande, det öppnar ju upp för så många möjligheter!

Jag ska söka jobb. I det nya landet. Ska jag byta bransch? Eller inte? Ska jag söka lokalt eller försöka satsa på ett svenskt internationellt bolag? Alla möjligheter är öppna, jag kommer att satsa brett. Nu blir det svårt att vara särskilt fokuserad på mitt nuvarande jobb, jag har tex redan räknat ut att om vi ska vara på det nya stället i slutet på augusti så måste jag säga upp mig senast i slutet på maj. Det är faktiskt inte så långt dit.

Sen uppstår det frågor med flytten. Sälja lägenheten? Hur är marknaden egentligen?

Men klart är att jag är glad. Jag tycker att det här är jätteroligt!

Sovmorgon

Ikväll har jag möte med bostadsrättsföreningen. Värdefull M-tid som försvinner till det mest otacksamma gratisarbetet som finns. Detta måste förändras, särskilt som M tar sig sovmorgon idag, så jag hinner inte träffa honom innan jag går till jobbet.

Det är det allt kretsar kring just nu. Hur kan jag maximera tiden med M? Borde jag väcka honom på morgornen för att leka? Hålla honom uppe sent på kvällarna? Denna vecka har det blivit lite av det sistnämna, inte med flit det har bara blivit så. Men det är ju ändå inte rättvist mot honom, det inser jag. Jag längtar till helgen.

Vassa armbågar?

Hittills denna vecka har jobbet kännts lite bättre. Jag kan inte peka på någon särskild skillnad, bara att jag håller på att komma in i det igen.

Jag har jobbat med ett internprojekt som bla har tvingat mig att sitta vid Skatteverkets offentliga terminal en hel eftermiddag. Man känner sig allt lite snokig när man går igenom offentliga register i jakt på information, och det blir snabbt enformigt. Sen har jag kommit med i ett projekt, som, om det kör igång så är det naturligtvis så att allt borde ha gjorts i förra veckan, typ. Och för att inte bli sittandes med de tråkiga bitarna gäller det det att ha vassa armbågar, så det är bara att kavla upp ärmarna och slipa...

Nappeländet

Jag trodde att Ms sömn äntligen hade normaliserat sig. Men. På vår resa över julen återintroducerade vi napp för att lilla M skulle kunna sova på planet. Förut har vi varit tvugna att ta bort den för att han kan väcka oss 4-5 ggr per natt bara för att han inte kan somna utan nappen. Och nu är vi där igen. Hur kunde vi vara så dumma?

Den nya avvänjningskuren påbörjades i fredags. Det var ok på kvällen, han protesterade naturligtvis men somnade. Dock vaknade han i vanlig ordning och ville ha napp, och blev naturligtvis skitförbannad när han inte fick det. Illtjöt högt. Länge. Flera gånger. I en bok som bland annat behandlar ämnet att sluta nattamma, står det att "bebisen kan bli mycket förnärmad". Så kan man ju också säga, men det ger ju inte riktigt en rättvis bild av den arga bebisen som vi har haft att göra med denna helg.

Så nu är min man och jag helt slut. Det enda som får oss att inte ge upp är det taskiga i att påbörja en sån här grej och sen ge upp, då har ju sonen haft det jobbigt utan anledning. Måtte han glömma nappeländed snart.

Äntligen fredag

Denna vecka har jag:
1) börjat jobba igen (på riktigt)
2) konstaterat att det här med modersinstinkten inte är någon lek
3) Lagt ner alldeles för mycket tid på ett internt jobbdokument (som kund inte ska se, typ alls, jag blir SSÅÅÅ trött)
4) Den nedlagda tiden var naturligtvis på kvällen, så jag hann inte hem innan lilla M hade somnat.

Denna helg ska jag ta det jättelungt. På lördag kväll kommer en kompis som bor i London och äter middag hos oss. Känns ovant att ha något så socialt inplanerat på hemmaplan.

Byta jobb?

Varför bytte jag inte jobb under mammaledigheten?

För att jag vet inte i vilket LAND som jag ska söka jobb i ännu!!!

Min man kanske kanske blir erbjuden ett jobb utomlands. Detta är något som både han och jag tycker vore jättespännande. Så fort vi vet hur det går drar mitt eget byta jobb projekt igång. Och då kan jag även avslöja vilket land det rör sig om (men det är utanför Europa).

Full koll?

När jag ringer hem från jobbet vill jag veta allt. ALLT. Vad har de gjort? Har han sovit? Om så hur länge? Och hur var han när han vaknade? Hur många blöjor har han producerat idag? Stora/små? Har han druckit mycket? Några nya ljud? Annat nytt? Men jag försöker lägga band på mig själv. Om jag inte gjorde det skulle jag ringa en gång i halvtimmen. Ibland lyckas jag, ibland inte.

Han var jättefin när jag kom hem idag. Jätteglad, skrattade gurglande när jag kittlade honom. Och så har jag lärt honom att sträcka fram handen när jag säger "Goddag goddag". Lilla sötnosen!

Konstant klump i halsen

Dagens lärdom: jag ska inte sminka mig innan jag säger hejdå till sonen. Separationsångesten har förvandlat mig till ett känslomonster.

Det är ju så här det ska vara. Dela lika på föräldrarledigheten är bra på alla plan för alla. Men just nu är det inte så det känns. Inte för mig.

Godnattsaga

Jag: Det här är en anka. Vad säger ankan? Kvack kvack! Kvack!
M: Tittar på mig med stora runda ögon (är hon inte riktigt klok?)

Jag: Det här är en hund. Vad säger hunden? Voff! Voff!
M: Ger ifrån sig ett förtjust leende.

Jag: Det här är en pippifågel. Vad säger fågeln? Piiip! Piiip!
M: Höjer ena ögonbrynet och tittar på mig frågande.

Jag: Det här är en orm. Vad säger ormen? Ssssss! Ssssss!
M: Shockad min, sen börjar han storgråta.

Är det möjligen första tecknet på en medfödd fobi?

Det här med sömnen

Sömnen har varit ett jobbigt kapitel för oss. De första veckorna av Ms liv var allt upp och ner, sen listade han ut att natt var natt och vaknade bara en gång för att amma! Jag var dock INTE överlycklig över detta utan undrade när han skulle börja sova hela natten. Nästan på dagen när han fyllde 3 månader började han vakna ca 3-4 ggr per natt för mat. Tillväxtperiod, hoppades jag och tänkte att det går över om ett par veckor.

Tre månader senare utan förändring längtade jag panikartat tillbaks till tiden då han bara vaknade en gång per natt, vilken lyx! Sen blev han sjuk för första gången och sov endast 20 minuter åt gången. Mina krav ändrades igen: tänk den som hade en bebis som bara vaknade 4 gånger per natt.

Efter flera turer med nappavvänjning, vankande, inte plocka upp, plocka upp, no-cry-sleep-solution osv hade vi äntligen fått honom att vakna endast en gång per natt för amning. Seger. På vår resa tog jag även bort denna (hans natt och tider var ju ändå förvrängda och det gick helt smärtfritt!) och han kan nu sova upp till 12 timmar i sträck. Dubbelseger!! Men sen vi kom hem har det varit lite knepigt igen.

Nu verkar det äntligen som om lilla Ms jetlag håller på att släppa. Han somnade (deckade) vid 7 och sov hela vägen till 6! Hoppashoppashoppas att det håller i sig. Men just nu sover han en misstänkt lång eftermiddagslur, så jag får väl väcka honom snart.

Överlevde

De första dagarna är avklarade. Det gick både bättre och sämre än förväntat.

Bättre så till vida att det var roligt stundtals att vara tillbaks, i fredags kände jag mig dessutom lite laddad efter ett positivt (faktiskt) möte med den nya chefen. Verkar som om han tog till sig en del av det vi pratat om på lunchen för ett par månader sedan. Då var jag ganska rättfram (pga sömnbrist, jag orkar inte vara lika diplomatisk nuförtiden) och det var uppenbarligen bra.

Sämre var att jag har en enorm sepationsångest varje morgon när jag lämnar lillkillen. Det är riktigt vidrigt faktiskt och jag var helt oförberedd på det. Nu förstår jag äntligen varför alla säger åt en att ta vara på den första tiden - den kommer aldrig igen insikten får fortfarande tårarna att bränna bakom ögonlocken på mig. Min och lilla Ms tid hemma tillsammans är slut. Över. Finito. Han har jätteroligt hemma med pappa, så honom går det ingen nöd på, problemet ligger uteslutande hos mig. Hur klarar andra av att återgå till jobbet? Kommer jobbet någonsin att kännas meningsfullt igen?

Så, det blir en SÅN dag.

Det är bara att stålsätta sig.

Klockan är halv 9. Jag har varit vaken sen 4. Lilla M ville sova men kunde inte. Till slut somnade han vid 7. Då gick jag upp för att göra mig iordning för jobbet, medan M och min käre man tar igen den värdefulla sömn som uteblev under småtimmarna.

Seg i huvudet hittade jag inte datorn? Letade överallt för att sen väcka mannen som berättade var han "gömt" den. Den låg naturligtvis fullt synligt. Men eftersom jag var tvungen att stara om datorn 2 ggr innan den fungerade har jag typ ingen tid att blogga. Så jag får återkomma i helgen och berätta mer om mitt jobb.

Ångesten

Jag har bara antytt det tidigare, men här kommer det: jag bävar för att gå tillbaka till jobbet. Det finns flera andledningar, den uppenbara är mamma-dåligt-samvetet. Men det är inte så mycket att säga om det, vi har det jättebra här i Sverige som kan vara hemma så mycket med våra barn. Om jag hade bott någon annanstans hade jag varit tillbaks på jobbet för länge sedan.

Jag var trött på mitt jobb innan jag blev mammaledig. Trött på arbetstiderna, sysslorna, trött på flertalet kollegor, förbannad på chefen. Planen var att hitta något nytt medan jag var borta. Men under tiden har det hänt saker (tänk att världen fortsätter att snurra trots att man har fått barn!).

1) chefen har bytts ut
Detta borde ju vara bra. Efter att ha träffat den nya ett par gånger undrar jag dock om detta inte är ett solklart fall av "ur aksan i elden". Men jag är orättvis som inte ger den nya en chans, får göra en ny utvärdering om ett par månader.

2) Jobbigaste kollegorna borta
Detta är uteslutande positivt.

3) Arbetsuppgifterna desamma
Detta går ju inte att råda bot på. Eller jo, jag hade en överenskommelse med den gamla chefen om detta, men det är inte vatten värt idag. Har berört ämnet med nya chefen. Lärdom: försvinn inte på mammaledighet precis innan man får utökat ansvar.

4) Arbetstiderna
Jag jobbar i en bransch där "vanliga" arbetstimmar ligger på ca 60 timmar i veckan. En lugn vecka hamnar man på ca 50, bra mycket-att-göra-veckor har man tur om man ens kommer ut på lunch. Ska man visa framfötter gäller det att visa att alla veckor är bra-veckor. Det är en intressant modell: man jobbar på olika projekt. Ju bättre man är desto fler projekt får man vara med på. Det är allstå skämmigt att ha korta arbetstider, för det betyder att man inte är bra. Smart va? Smart för arbetsgivaren. Men har man lyckats få stämpeln som "bra" kan man jobba lite mer fokuserat. Den nya chefen verkar vilja att jag bevisar mig själv igen.


Sammanfattning: ångest.

Nu. Nu börjar bloggandet.

Tillbaks efter FANTASTISK semester. Utan tillgång till internet, mer är snabbkoll av email. Och under resan har jag nog tänkt att det var dålig timing att påbörja en blogg precis innan vi åkte. Men jag ser det mer som testkörning och nu ska jag sätta igång på allvar.

Resan gick över förväntan. Lillpojken var jättesnäll på alla flygen! Inget gnäll över öronen och sov ovanligt mycket. Och åt som en häst hela resan (jag träffade flera barn som matvägrade, men lilla M hade inga sådana protester på lager). Men OJ vad glad han var när vi kom hem! Jag har läst någonstans att bebisar glömmer saker på två veckor, men det stämde INTE för vår lilla kille. Så det är skönt att vi landar hemma ett tag nu.

Och han har börjat krypa! Och ställa sig mot saker. Och säga mamma och pappa. Det var en händelserik resa ur många aspekter.

Nu börjar äventyret!

Idag sticker vi. Till värmen.

På vägen dit ska vi mellanlanda 2 ggr, ena stopovern är fem timmar lång. Även utan förseningar blir resan nästan 20 timmar. Vi stannar på lilla ön drygt en vecka, sen vidare till stora ön, också där en vecka. Och så avlsutar vi det hela på fastlandet med en hel del shopping! Det ska bli helt underbart!

Kommer jag åt internet vid tillfälle försöker jag uppdatera bloggen. Men med tanke på att det inte är så mycket trafik här (ännu?) så kanske inte det gör så mycket.

Det är morgon. Ute är det forfarande mörkt, men vårt vardagsrum lyses upp av julstjärnor och ljusstakar. Nu, äntligen, får jag min första förnimmelse av julstämning! Jag njuter lite med en kopp kaffe, det blir enda stunden pä dagen. Min att-göra lista är lång. Men det ska bli såå underbart att komma iväg!!!!

Vi kör varannat-år jul. Vartannat år min familj, vartannat år Ns familj. I år är det Ns familj, de kommer med på resan. Ns familj är lite mindre än min så det är lätt att planera. När det ska firas med min familj är det så många viljor som drar att vi aldrig lyckas organisera oss, särskilt inte för en utlandssemester.

Resfeber?

Nu är det två dagar kvar, sen åker vi.
Mamma och pappa och drygt 8 månaders bebis.
När vi bokade resan låg han snällt och tyst i famnen.
Nu har jag äntiligen insett det uppenbbara: resan kommer att bli ett klätteräventyr som heter duga, med en stor dos krypträning i gången.

Jag undrar vad vi har gett oss in på? Samtidigt så vet jag ju att det löser sig och det värsta som kan hända är att våra stackars medpassagerare skäller ut oss. Och då kan vi nog ge igen om det skulle behövas.

Host, harkel

Kunde ju inte låta bli att gå på glöggfesten igår. Trots ståltråd i halsen. Tur att det var en trevlig fest, för priset var högt, nu hostar jag och får hålla mig till sängen. Hoppas jag blir frisk till på onsdag då vi åker. Och att jag inte smittar lillpojken.

Nu har det börjat

Det blir tydligare för varje dag som går. Lilla M är inte längre en immobil varelse. I soffan eller sängen med mig så försöker han klättra som bara den. Och krypförsöken har börjat resultera i viss ålning. Inte konstigt med tanke på att han är 8 månader, men vi tog ju hem honom från bb igår! Då var vi oroliga att han skulle försvinna i den ENORMA bilbarnstolen. Nu sticker benen ut och vi måste köpa en ny. De söta wäwä-ljuden har blivit öronskärande illskrik när han är missnöjd med tillvaron. De 4 kilona har blivit 8,5. Jag kan fortsätta i evighet, men sammanfattningen är att TROTS att jag är hemma med honom och TROTS att jag noga följer varje andetag han tar,så känns det som om jag inte hinner med i hans utveckling. Och om det känns så nu, hur kommer det då inte kännas när jag börjar jobba?

Varför planera?

Alla duktiga människor som ska resa bort med barn är färdigpackade sisådär 2 veckor innan avresa. Barnets kost är planerad in i minsta detalj, och ett hemapotek som skulle få vilken hypokondriker som helst att kippa efter andan av avund är inhandlat.

Jag hade tänkt vara så duktig. Det hade jag verkligen. Men nu är det mindre än en vecka kvar. Inhandlingslista är någorlunda klar (i mitt huvud) men jag har vaknat med ståltrådstrassel i halsen. I mitt förra liv skulle jag ha tryckt några tabletter och rusat ut iallafall. Men M har nog fått samma bacill som jag. Gnällig och vaknat massor av gånger inatt. Eftersom jag tycker att sjuka barn ska vara hemma och ta det lungt, med möjligtvis en kort utflykt för den friska luftens skull om de mår tillräckligt bra så kastas alla mina planer omkull. Idag hade jag planerat en heldag på stan, med pepparkaksbak hemma hos kompis som grädde på moset. Nu blir det möjligtvis en runda förbi mataffären för att fylla på det nödvändigaste, och en hel del te och tv istället.

Är det Lucia idag?

Sonen sover sött sin förmiddagslur. Han har gnuggat sig i ögonen sedan han vaknade imorse. Varför inte bara förlänga nattsömnen så att mamma också får sova vidare? För även om det står i alla böcker att man ska sova när bebisen sover är det omöjligt för mig på dagarna.

I år åker vi bort över julen. Julstress goodbye! Inte då. Alla ska träffas för att önska god jul innan, vi har inte ända till julafton för att inhandla presenter. Dessutom måste allt gällande M planeras... hans mat, kläder, sov och transportprylar. Undrar om Kungsholmsflytt hjälper till även vid semesterresor?

Men sen, SEN ska jag släppa! Svärmor och Stoltafaster kommer med på en del av resan, lilla M kommer nog att tillbringa en hel del tid med dem!

Och idag är det Lucia. Gör sig påminnt som ett datum i kalendern, har inte fixat lussebullar eller något. Det är ju fortfarande beach 2007 som gäller.

Inlägg 1

Gör ett första inlägg för att se hur detta fungerar. Och för att se hur bloggen kommer att se ut.