Idag firade vi Lilla Ms födelsedag med släkt och vänner. Och han hade jätteroligt! Han lekte, uppskattade sina presenter och slocknade 2 sekunder efter att sista gästen hade gått.
Många av de yngre gästerna uppskattade den särskilda bebistårtan som jag hade gjort - pannkakor med fruktmos emellan och bananskivor ovanpå, inget tillsatt socker så långt ögat kunde nå! Men Lilla M, som normalt äter nästan allt, var inte lika imponerad. Undrar om det berodde på att fastern låtit honom smaka morotskaka och kladdkaka? Hmmm. ;-)
Imorgon blir för övrigt en stor dag. Jag ska släppa bomben om New York på jobbet. Trots att jag inte har ett annat jobb att gå till så känns det rätt att åka, det är ju kanske enda gången i livet som jag får möjligheten. Jag inbillar mig att jag kommer att kunna hitta jobb där, till slut. Just nu är det lite marigt med tanke på konjunktursläget i USA generellt. Så maken och jag ska köra parallella spår: aktivt jobbsök samt syskonförsök. Med början denna månad. Och det svindlar lite. Och ja, det har delvis med den tidigare stressen att göra.
Och så fort vi har fattat det beslutet gör min kropp revolt (se förra inlägget).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hualigen, det är verkligen ett stort beslut, men jag tycker fortfarande det är "sketacoolt".
kramiz
Skicka en kommentar