Med facit i hand del 2

Jag tänkte nu fortsätta på det koncept som jag påbörjade förra veckan. Dels för att det inte finns så mycket spännande att blogga om just nu, dels för att jag vill dokumentera innan allt har glömts (även om mycket nog redan har försvunnit).

Denna gång handlar det om de första veckorna med en liten bebis:

Jasmin trodde: Bebis sover 16-18 timmar per dygn. Finns alltså massor av tid att göra annat, tex äta, läsa tidning, fippla med dator, prata i telefon, borsta tänderna och duscha.

Jasmin upplevde: Jag räknade aldrig efter (var för trött) men det kändes som om han var vaken hela tiden. Och även om jag lyckades få honom att sova en eller två ggr /per dag (dock max 30-40 min åt gången) så hann jag ingenting. Absolut ingenting. Sunkmorsa var nog en ganska smickrande beskrivning på mig i början.

Jasmin trodde: Bebis kan dö om man inte stöder nacken.

Jasmin upplevde: Han var en stark liten rackare, kunde stöda själv (korta stunder) ganska snart. Men det fick han knappt för mamma, utifallat...

Jasmin trodde: Amning är det mest naturliga i världen. Man lägger barnet till bröstet och vips börjar ungen suga.

Jasmin upplevde: Först kunde han inte ta bröstet. Det tog flera dagar med konstant hjälp från sjukhusexperterna för att få honom att ta det. För att få mig att åka hem (jag vägrade innan amningen funkade utan sjuksköterska) så lärde de min man att handgripligen stoppa in bröstvårtan i munnen på Lilla M.
De gånger han väl fick ett hyggligt grepp satt jag stilla som en mus, livrädd att minsta rörelse från mig skulle få honom att släppa. En gång var jag tvungen att hosta till och då släppte han… Så för mig räckte det sen att han fick grepp så var jag nöjd, jag var inte så petig med om det var lite snett. Det skulle jag ha varit, efter en vecka hade jag djupa jack in i brösten och DET GJORDE SÅ JÄVLA ONT. SÅ JÄVLA ONT. Tårarna sprutade och ett par gånger var jag tvungen att slå en kudde vid amning för att få utlopp för min frustration. Och så ett par mjölkstockningar ovanpå det, bara för att. För det är ju inte så att man ändå är tillräckligt trött och omtumlad utan feber, frossa och bultvärkande bröst. Först efter ca 6-7 veckor kunde jag amma smärtfritt och enkelt. Hade jag vetat att det skulle ta så lång tid från början så hade jag gett upp direkt.

Amning är det mest onaturliga naturliga fenomen som finns. I början.

Jasmin trodde: Vissa blir emotionella ca tre dagar efter förlossningen pga hormoner. Men det gäller nog inte mig för jag är inte så emotionell av mig.

Jasmin upplevde: Tårarna sprutade okontrollerbart redan två dagar efter förlossningen. Och den stora oförklarliga sorgen drabbade mig utan förvarning dagligen i minst två veckor. Men jag grät även av lycka många gånger. Varje gång vi körde speldosan för Lilla M grät jag. Varje gång! Jag grät också varje gång någon nämnde ordet kejsarsnitt (eller snitt, eller KS eller någon annan antydning till det hela). Fast då inte av glädje.

Jasmin trodde: Kilona rinner bort när man ammar.

Jasmin upplevde: Nej det gjorde de inte.

Jasmin trodde: Man blir lite törstigare vid amning, det kan vara bra att ha ett glas vatten till hands när man sätter sig.

Jasmin upplevde: Välkommen ökenvandring! Det är absolut nödvändigt att ha en HINK med vatten till hands när man sätter sig! Min stackars man fick springa med vatten till mig hela tiden.

Jasmin trodde: Navelstumpen torkar upp och ramlar av inom en eller två veckor.

Jasmin upplevde: Navelstumpen var kvar ca tre veckor. Och den var lite klibbig och ibland verkade det som om han hade lite ont kring området.

Jasmin trodde: Ta vara på och njut av den första tiden för det går så himla fort.

Jasmin upplevde: Hur gör man när man "tar vara på"? Om jag inte storgrät av hormontrassel eller amningstortyr så planerade jag konstant för när jag kunde få min nästa injektion sömn. Allt handlade lönlösa försök att maximera sömnen. Bli lite piggare. Så att jag skulle orka njuta lite också.
Och varför sa ingen till mig att den första tiden går så himla fort?