För sju år sedan idag blev min man och jag ett par. Vi träffades för första gången en vecka innan, sen bjöd jag med honom på efterjobbetöl en fredag. Sen dess har vi endast varit isär när vi måste, resor etc.
Flera (främst äldre familjemedlemmar) hade talat om för mig att jag hade för höga krav. Att det var orimligt att förvänta sig att man skulle träffa någon som är snygg, omtänksam, smart, romatiskt, äventyrlig, familjeorienterad, har ett träffsäkert moraliskt kompass och som ändå lyckas utstråla lagom med bad-boy-appeal.
Jag är väldigt medveten om vilken tur jag har haft. Det här är den bästa tiden i mitt liv, och jag är mitt i det!
Om du läser här, JAG ÄLSKAR DIG och längtar efter att du ska komma hem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar