Tidigt på morgonen vaknade jag med en känsla. Jag rusade till badrummet med handduken som legat vid sängkanten i ett par veckor utifallatt. Känslan stämde, vattnet hade gått. Mirakulöst skvätte jag inte ner något, utan hann ställa mig i badkaret innan det började flöda fritt.
Jag är superpåläst om förlossningar. Ändå infann sig frågan: Vad händer nu, vad gör vi nu? Men vi fann oss, ringde förlossningen som bad oss komma in för kontroll. Vi tog det lugnt hemma, åt en rejäl frukost och softade en hel del innan vi gav oss iväg. Jag tyckte att jag kände mig lugn, vilket motbevisades av det faktum att jag glömde MVC-journalen på taket av bilen när vi åkte till sjukhuset! Och upptäckte det inte förrän vi var framme. Och då var den borta. Då insåg jag att detta skulle bli jobbigt, ungefär som när man bränner vid rostisarna på morgonen och resten av dagen går i samma anda. Jag var ju som sagt påläst och visste vilken dödssynd det är att dyka upp på sjukhuset utan journal.
Tillbaks i bilen och köra hem, hoppas hoppas hoppas att vi hittar den på vägen. Värkarbetet hade kommit igång, men det var ytterst sporadiskt och jag behövde inte ens ta till andningsövningar, det var mest som kraftig mensvärk i nedre delen av livmodern. Telefonen ringde,det var en vänlig själ som hade hittat min journal, OCH hade vett att ringa direkt. Den killen hade vart med förr, det var uppenbart.
Vi åkte och hämptade journalen, sen åkte vi tillbaks till sjukhuset där de kollade färgen på fostervattnet, och kopplade mig till CTGn. Det konstaterades att allt såg bra ut och vi åkte hem igen. Upprymda spelade vi lite spel, lagade lunch, satt på balkongen i solen och pratade om framtiden *imorgon så här dags är vi nog tre*. Tyvärr tog det ju lite längre tid än så, men det var vi fortfarande lyckligt ovetandes om.
Efter lunch började värkarna öka rejält i intensitet, men var fortfarande glesa. Vi klockade tiden mellan värkarna, hur långa de var och jag graderade dem dessutom på en skala från 1-10. Jag började tycka att värkarna var ordentligt jobbiga. Ni som har gått igenom det här inser att om man kan fokusera på all denna dokumentering så är man inte i närheten av jobbiga värkar.
Min man fick massera min rygg och TENS-apparaten användes flitigt. Jag tyckte att den var bra, det gav mig något att fokusera på när värkarna kom, och den bedövade effektivt. Jag kunde tex inte känna när min man drog med fingret på ryggen mellan elektroderna.
Framåt kvällen var det 4-6 minuter mellan värkarna. Jag längtade till de magiska 3 minutersintervallet som skulle göra det legitimt att åka in till förlossningen. Under tiden kom min svägerska som är barnmorska och som skulle var med som doula. Hon satte akupunkturnålar och var allmänt peppande. Sen gick hon på middag, men vi fick ringa när vi ville. Vid 10 på kvällen var intervallet 3-6 minuter. Vi ringde till min svägerska och bad henne komma, nu skulle vi in. Sen ringde vi till sjukhuset. De hade plats, men tyckte att vi skulle hålla ut hemma, att det nog var lång tid kvar av värkarbetet. Jag har läst massor med förlossningsberättelser där kvinnor har fått detta råd, ignorerat det och åkt in i alla fall, och fött barn typ en kvart senare. De kände nog på sig att det var bråttom och därför struntade i barnmorskornas rekommendationer. Jag kände dock på mig att barnmorskorna nog hade rätt, och stannade hemma till 3 på morgonen.
Jag satt i duschen tills jag mådde illa av värmen och vattenångorna (tar ca en timma av superhett duschande) sen försökte jag kolla på tv, sen tillbaka i duschen igen någon timma. Så höll det på. Jag vågade inte lägga mig ner för den enda gången jag försökte kom en värk som inte släppte, den höll på hur länge som helst tills jag satte mig upp i panik. Min man fick inte massera längre. Han mätte tidsintervall mellan värkarna, men eftersom skalan 1-10 för länge sedan visat sig otillräcklig hade vi övergett intensivitetsbedömningen. Och det blev bara ondare hela tiden.
Väl på sjukhuset visade det sig att jag var öppen 6 cm! Vilken lycka! Allt hade inte varit för gäves. Jag övergav TENSen och fick lustgas. Två timmar senare var jag öppen 7 cm. Barnmorskan tyckte att det gick långsamt och föreslog värkstimulerande. Hon tyckte att mina värkar var lite väl glesa, fortfarande 3-4 minuter emellan. Men de var lååånga. Höll i sig i ca 2 ½ minut. Jag avböjde värkstimulerande, eftersom jag visste att det ofta leder till att man behöver epidural, vilket jag helst ville undvika.
En och en halv timme senare var jag fortfarande bara öppen 7 cm. Det var så nedslående att jag gick med på att få värkstimulerande dropp. Barnmorskan försäkrade mig om att jag knappt skulle märka ngn skillnad till att börja med, då dosen var så låg. Det var fel. Värkarna tog omedelbart en helt ny dimension. Det var faktiskt obeskrivligt vidrigt. Just när man trodde att det inte fysiskt kunde gör mer ont kom själva värktoppen. Det fick bli epidural.
Narkosläkaren kom omedelbart och jag hade inga problem att ligga och kröka ryggen så att hon kom åt ordentligt. Och den verkade omedelbart. Det gjorde inte ont längre men jag kände fortfarande ett tryck nedåt vilket verkade bekymra barnmorskan. Men jag var nöjd. Jag lyckades äta och dricka lite. Till och med slumra till lite. Och prata! Jag hade ju haft ansiktet i luftgasmasken i flera timmar och knappt varit kommunikativ. Jag njöt av den fina morgonen ute.
Efter ett tag frågade de mig om jag ville ha påfyllning. Det ville jag, eftersom jag redan hade tagit epidural så kunde jag lika gärna utnyttja den fullt ut, speciellt eftersom de hela tiden ökade på det värkstimulerande droppet. Sakta började jag känna hur bedövningen avtog och narkosläkaren gav mig påfyllning. Men värkarna kändes ändå mer och mer och snart behövde jag lustgasen igen. Det blev värre och värre och tårarna sprutade okontrollerbart nedför mina kinder, jag antydde elakt att min man försökte undanhålla mig lustgasen, så jag vägrade släppa den.
Min man och svägerska varnade mig när en värk var på gång, jag hetsandades lustgas, och sen så skulle de tala om för mig när värken började avta igen så att jag kunde andas normalt igen. Jag fick för mig att de lurades, att de sa åt mig att slappna av för tidigt, och vid ett tillfälle beslöt jag mig för att strunta i dem och fortsätta att tanka lustgas trots att de sa att värken avtog. Då svimmade jag (eller inte, det svartnade för ögonen på mig och jag var borta, men ingen annan i rummet verkade tycka att jag hade svimmat). Sen försökte jag ta det lugnare med gasen men det gjorde så in i h*****e ont. Jag sa vid ett tillfälle att det var tur att jag tagit epidural för annars hade jag omöjligt klarat av det. Jag fick påfyllning ett par gånger till, men det hjälpte inte.
Det var min svägerska som upptäckte det. Att epiduralen rann ut på sidan istället för in i mig. Plötsligt blev det fart på alla i rummet, narkosläkaren tillkallades (en annan denna gång, vilket de var noggranna med att berätta för mig, antagligen så att jag inte skulle bita huvudet av henne). Äntligen fick jag en fungerande epidural. Allt blev lugnt. Jag kunde inte prata på nästan en timme, jag var så medtagen. Och värkarna blev glesare och glesare, trots att det värkstimulerande droppet varit på maxdos i flera timmar nu. Jag var helt öppen, men bebisen kom inte ner förbi spinaetaggarna. Vi väntade i kanske 3-4 timmar till utan förändring.
Så till slut blev det kejsarsnitt. Drygt 36 timmar efter att vattnet gått och efter drygt 30 timmar av värkar som gjort ordentligt ont. Normala människor skulle ha blivit lättade över att det hela var över, äntligen. Men jag var så otroligt besviken, jag bara grät och grät. Hela min kropp skrek att den inte ville.
Operationen var lyckad, lilla M kom ut arg som ett bi, men lugnades snabbt av den nyblivne fadern, som följde honom till vågen och fick sätta på honom blöja. Jag blödde tydligen mycket, så det gav mig medicin mot det som fick mig att må fruktansvärt illa. Det var först på uppvaket som jag fick möjlighet att hålla och beundra vår nya familjemedlem.
Så gick det till, lilla M föddes med akut snitt. Han mådde bra genom hela förlossningen, tydligen låg han lite snett som gjorde att han inte kom ner ordentligt. Jag tror fortfarande att snitt hade kunnat undvikas om jag bara stått på mig och vägrat värkstimulerande dropp. Mina värkar avtog av epiduralen, när den sen rann ut på sidan blev jag så slut av smärtan att min livmoder gav upp. Men jag är inte en doktor, sannolikt är väl att det hade blivit snitt ändå. Allt gick superbra, Lilla M är fantastisk. Men att det blev kejsarsnitt är en enorm besvikelse för mig som jag fortfarande deppar för med jämna mellanrum. Om jag får möjlighet att genomgå en till förlossning vill jag absolut att det ska vara vaginalt,
jag måste få revansch.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Åh vad häftigt det är att läsa förlossningsberättelser. Jag tröttnar aldrig! Värkstimulerande är verkligen vidrigt. Jag öppnade mig från 5-10 på en timme efter att de satt mig på det, och i efterhand fattar jag inte varför jag inte bara tog den där jädrans epiduralen. Fast då hade det troligtvis blivit akut snitt, som för dig. Jag har också den där känslan av att vilja ha revansch eftersom min förlossning inte alls blev som jag hade tänkt mig. Helt sjukt egentligen att man längtar efter att få göra om det ;-)
Vad imponerad jag blir att du klarade det utan epidural. Det är ju inte säkert att det hade blivit snitt, det är inte alltid värkarna avtar när man fått epidural. Men jag vet nu att det gör det på mig, så epidural blir det inte igen om jag får göra om det.
Jag gick profylaxandningskurs, då skulle man visualisera sin drömförlossning. Det kanske inte är den bästa övningen om det är många som vi som blir besvikna när det inte blir som vi tänkt oss. Det känns fel att gnälla över det när resultatet blev så fantasktiskt, Otroligt men jag längtar faktiskt också efter att någon gång få göra om det, få revansch!
Låter som om våra förlossningar var ganska lika, min blev också sådär superlång men avslutades istället med sugklocka. I efterhand kan jag säga att snitt nog hade varit bättre. Blir det fler barn här så blir det snitt. N låg i vidöppet läge (med ansiktet uppåt) och det är inte troligt att nästa (om det blir nåt) barn liger likadant, men förlossningsläkaren jag var på uppföljningssamtal med tyckte nog att snitt kunde vara bra om det kändes bäst för mig. Och nu när jag funderat i drygt ett år så tror jag faktiskt det. Jag sprack massor och det tog ganska lång tid att hämta sig fysiskt och det gjorde fruktansvärt fruktansvärt ont.
Vet du, samma sak hände mig! Ingen av mina barn kom förbi spinaetaggarna (jag är visst väldigt trång där) men min första förlossning pågick sisådär 48 timmar + sugklocka innan jag sövdes, den första inte fullt så länge (men hoppet om en vaginal gjorde att det drog ut på tiden). Kändes lite som att läsa om min egen besvikelse (och förlossning, till viss del) och jag hoppas att du får föda nästa barn precis som du önskar!
Och du, det svider fortfarande att det blev kejsarsnitt- det har gått två och ett halvt år sen första! Tror att det alltid kommer att sitta i men att man får ett annat perspektiv såsmåningom...
Mammajobbar: Jag var livrädd för sugklocka just för sprickrisken innan jag födde. Med snitt slapp jag hela den typen av komplikationer iallafall. Men jag kan forfarande, 10 månader senare, känna av livmodern om jag har ansträngt mig för mycket.
Marresmamma: 48 timmar!! Tappert. Besvikelsen är tung just för att man gett allt så länge, och inte fick välja själv från början. De pratade om att testa sugklocka vid min förlossning, men eftersom det oftast slutar med urakut snitt när bebisen är så högt upp så gjorde de inte det.
Tackar men det var inte tappert. De lät det bara pågå och när epiduralen slutade verka och krystvärkarna aldrig ledde till något tappade jag besinningen helt. Inte tappert alls, trodde att jag faktiskt skulle dö. Och ja, urakut snitt sedan med livlös pojke till följd. Men det var inte i Sverige, här är läkarna vettigare, tack och lov :)
Låter som en mardröm. Skönt att det ändå blev slutet gott allting gott, men jag förstår verkligen din besvikelse.
Skicka en kommentar