Lilla M sover sött, äntligen. Det är första gången på hela veckan som han andas lungt och tyst. Första gången som jag kan minnas att både jag och maken frivilligt klev upp ur sängen trots att Lilla M sover vidare.
Bilden jag målar upp är helt sann. Men låter bättre än vad den är.
Bakgrund: Lilla M vaknade med täppt-näsa-tappa-nappen-svårigheter flera gånger i natt och sen kl. 6 på morgonen, trots att han la sig sent igår då vi firade min svägerskas födelsedag. Så vi gjorde allt för att söva om honom. Han var med på notorna, ville verkligen sova. Vi tog honom till vår säng. Han somnade. Vaknade. Somnade. Vaknade osv. Sen somnade vi nog allihop en liten stund tills telefon ringde.
(Många tror att bara för att man har barn kliver man upp i ottan, den myten borde avlivas, de flesta jag känner som har så här små barn har jobbiga nätter emellanåt och bör inte ringas tidigt på morgonen.)
Så jag och maken kunde inte somna om. Och klev upp medan Lilla M snusar vidare fridfullt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Håller med. Varierar sig i perioder när man går upp. Ena veckan klockan sex, andra vid åtta- nio. Och hur sent de än somnar så vaknar de vid samma tid. Ända till de slutar sova middag :) (fast då har man ju en bebis till som vaknar superpigg klockan halv sju, dammit). Ha det bra!
Skicka en kommentar