Att få barn innebär ju ett enormt ansvar. Jag tänker på ansvaret utöver att de ska få kärlek, mat, kläder, hållas friska.
Jag skulle kunna, rent fysiskt, lämna honom någonstans om jag skulle tröttna (det känns verkligen hemskt att skriva så, det skulle ALDRIG hända, resonemanget är TEORETISKT). Lilla M har inte motsvarande val, hur trött på mig han än skulle bli. Han måste dras med mig oavsett. Därför är det mitt ansvar, gentemot honom, att visa honom full respekt och hänsyn trots hans hjälplöshet.
Ibland när jag tänker på det så svindlar det. Han kan vara så otroligt hjälplös. Det var tydligare när han var mindre förstås, men jag anstränger mig att inte glömma ansvaret.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Tack för att du delade med dig av din förlossningsberättelse! Vad duktig du var som höll ut så länge! Vilken stålkvinna du är! Imponerande, säger jag bara. Jag hoppas att Lilla M mår bättre nu! Det är jobbigt att se de små liven må dåligt. Lycka till med ditt CV! Kramar till dig
Skicka en kommentar