Olika syn

Mamma är en av de få som har invigts i plusset, på gott och ont. Hon har varit delaktig i akupunkturbesöken och för det mesta sagt "rätt" saker så det var omöjligt att inte berätta för henne.

Efter mindre än 24 timmars vetskap ringer hon mig och börjar fråga om sommaren. Vi kan ju inte komma i juli (aha, hon har suttit hemma och räknat!) och hur tänkte vi lägga upp semestern egentligen?

Och jag svarade att semestern planerar vi om och när vi passerar vecka 12. Varför är du så pessimistisk, mår du som vanligt igen? Nej det gör jag inte men det känns ändå dumdristigt att ta ut något i förskott. När vi la på var det tydligt att hon tyckte att jag är fånig.

Men det är inte bara jag som är "fånig". Mannen, som blev glad över beskedet har varit mycket tystlåten. Igårkväll frågade han försiktigt att kan vi verkligen tro på detta? Detta ska jämföras med förra gången då han kom hem med blommor och en Lilla Spöket Laban-handdocka (som Lilla M numera äääälskar).

Vi försökte längre denna gång.
Vi är pålästa från början denna gång.
Och båda känner att eftersom allt gick så bra förra gången så har vi sämre statistiska förutsättningar denna gång. Visst, statistik har inget minne, men känslan finns där.