Smittoträsket

Inte insåg jag att vattkoppor var så allvarligt. Lilla M inser inte det heller, han är ganska pigg och tjatar om att gunga i parken.

Igår var det min tur att ha mammaträff hemma hos mig. Jag skickade runt inbjudningar i tisdags och i onsdags upptäckte jag kopporna. Så jag mailade ut en obs bara så att ni vet, det råder vattkoppor här. Jag måste vara synnerligt korkad, för jag trodde på fullaste allvar att de flesta skulle dyka upp ändå, antingen hade barnen redan haft sjukdomen eller så var det ett fantastiskt tillfälle att få det överstökat. Jag tänkte faktiskt idiotiskt nog att några av de som inte kunde komma kanske ville ses i helgen för att smitta ner sina barn.

Ingen kom. En efter en droppade avanmälningarna in i inkorgen: Dottern är visserligen vaccinerad men doktorn tyckte att det var bäst att vi stannar hemma i alla fall. Eller: Nej tack, vi vill inte ha smittkoppor just nu. Eller: Jag OCH sonen har haft, men jag är gravid men vill inte ta några risker.

Den sista har jag förvisso förståelse för, även det på alla logiska plan inte håller. Men, varför vaccinerar man sina barn mot en sjukdom bara för att ändå tvingas undvika den? Och hallå, det är INTE smittkoppor vi pratar om här.

Nåja, det är bara att inse att det är jag som har fått det hela om bakfoten. Jag gör nog bäst i att undvika vattkoppor i framtiden trots att Lilla M bevisligen har det nu och aldrig mer borde få det.