Lilla M kan vakna upp till 10 ggr per natt, men somnar om "gott" med lite hjälp med napp-i-stoppning. Detta tär mer och mer på hans föräldrar och situationen börjar sakta men säkert närma sig status "ohållbart".
Dessa är de lösningar som jag kan komma på:
Alternativ 1) Ta bort nappen. Till slut glömmer han den
Alternativ 2) Låt honom ha nappen men hjälp honom inte att sätta i den, till slut lär han sig att göra det även i sömnen
Alternativ 3) Fortsätt "som vanligt". Förr eller senare löser det sig (hur många har sett en 10-åring med napp? Nej just det.)
Jag VILL inte behöva köra någon skrikmetod. Alla mår dåligt av det, vi testade ju Alternativ 1 med detta resultat. Det vill jag inte göra om. Alternativ 2 lär nog också innebära en hel del skrik och gråt så den undviker jag gärna. Och trean känns ju som jag skrev ovan ohållbar.
Jag slutade att amma i förvissning om att nätterna därefter skulle funka. Jag stod ut med en hel del skrik och gråt i början, vilket då var ok för att jag såg "belöningen" i att få sova hela nätter igen. Jag orkar inte gå igenom det där igen. Sömnbrist kombinerat med gråtstress kombinerat med "hur värdelös är inte jag som förälder som låter lillkillen gråta" kombinerat med oundvikliga bråk med maken.
Jag har fått nog. Jag vill att det ska funka av sig självt. När blir det bättre?
fredag 29 februari 2008
onsdag 27 februari 2008
Med facit i hand del 2
Jag tänkte nu fortsätta på det koncept som jag påbörjade förra veckan. Dels för att det inte finns så mycket spännande att blogga om just nu, dels för att jag vill dokumentera innan allt har glömts (även om mycket nog redan har försvunnit).
Denna gång handlar det om de första veckorna med en liten bebis:
Jasmin trodde: Bebis sover 16-18 timmar per dygn. Finns alltså massor av tid att göra annat, tex äta, läsa tidning, fippla med dator, prata i telefon, borsta tänderna och duscha.
Jasmin upplevde: Jag räknade aldrig efter (var för trött) men det kändes som om han var vaken hela tiden. Och även om jag lyckades få honom att sova en eller två ggr /per dag (dock max 30-40 min åt gången) så hann jag ingenting. Absolut ingenting. Sunkmorsa var nog en ganska smickrande beskrivning på mig i början.
Jasmin trodde: Bebis kan dö om man inte stöder nacken.
Jasmin upplevde: Han var en stark liten rackare, kunde stöda själv (korta stunder) ganska snart. Men det fick han knappt för mamma, utifallat...
Jasmin trodde: Amning är det mest naturliga i världen. Man lägger barnet till bröstet och vips börjar ungen suga.
Jasmin upplevde: Först kunde han inte ta bröstet. Det tog flera dagar med konstant hjälp från sjukhusexperterna för att få honom att ta det. För att få mig att åka hem (jag vägrade innan amningen funkade utan sjuksköterska) så lärde de min man att handgripligen stoppa in bröstvårtan i munnen på Lilla M.
De gånger han väl fick ett hyggligt grepp satt jag stilla som en mus, livrädd att minsta rörelse från mig skulle få honom att släppa. En gång var jag tvungen att hosta till och då släppte han… Så för mig räckte det sen att han fick grepp så var jag nöjd, jag var inte så petig med om det var lite snett. Det skulle jag ha varit, efter en vecka hade jag djupa jack in i brösten och DET GJORDE SÅ JÄVLA ONT. SÅ JÄVLA ONT. Tårarna sprutade och ett par gånger var jag tvungen att slå en kudde vid amning för att få utlopp för min frustration. Och så ett par mjölkstockningar ovanpå det, bara för att. För det är ju inte så att man ändå är tillräckligt trött och omtumlad utan feber, frossa och bultvärkande bröst. Först efter ca 6-7 veckor kunde jag amma smärtfritt och enkelt. Hade jag vetat att det skulle ta så lång tid från början så hade jag gett upp direkt.
Amning är det mest onaturliga naturliga fenomen som finns. I början.
Jasmin trodde: Vissa blir emotionella ca tre dagar efter förlossningen pga hormoner. Men det gäller nog inte mig för jag är inte så emotionell av mig.
Jasmin upplevde: Tårarna sprutade okontrollerbart redan två dagar efter förlossningen. Och den stora oförklarliga sorgen drabbade mig utan förvarning dagligen i minst två veckor. Men jag grät även av lycka många gånger. Varje gång vi körde speldosan för Lilla M grät jag. Varje gång! Jag grät också varje gång någon nämnde ordet kejsarsnitt (eller snitt, eller KS eller någon annan antydning till det hela). Fast då inte av glädje.
Jasmin trodde: Kilona rinner bort när man ammar.
Jasmin upplevde: Nej det gjorde de inte.
Jasmin trodde: Man blir lite törstigare vid amning, det kan vara bra att ha ett glas vatten till hands när man sätter sig.
Jasmin upplevde: Välkommen ökenvandring! Det är absolut nödvändigt att ha en HINK med vatten till hands när man sätter sig! Min stackars man fick springa med vatten till mig hela tiden.
Jasmin trodde: Navelstumpen torkar upp och ramlar av inom en eller två veckor.
Jasmin upplevde: Navelstumpen var kvar ca tre veckor. Och den var lite klibbig och ibland verkade det som om han hade lite ont kring området.
Jasmin trodde: Ta vara på och njut av den första tiden för det går så himla fort.
Jasmin upplevde: Hur gör man när man "tar vara på"? Om jag inte storgrät av hormontrassel eller amningstortyr så planerade jag konstant för när jag kunde få min nästa injektion sömn. Allt handlade lönlösa försök att maximera sömnen. Bli lite piggare. Så att jag skulle orka njuta lite också.
Och varför sa ingen till mig att den första tiden går så himla fort?
Denna gång handlar det om de första veckorna med en liten bebis:
Jasmin trodde: Bebis sover 16-18 timmar per dygn. Finns alltså massor av tid att göra annat, tex äta, läsa tidning, fippla med dator, prata i telefon, borsta tänderna och duscha.
Jasmin upplevde: Jag räknade aldrig efter (var för trött) men det kändes som om han var vaken hela tiden. Och även om jag lyckades få honom att sova en eller två ggr /per dag (dock max 30-40 min åt gången) så hann jag ingenting. Absolut ingenting. Sunkmorsa var nog en ganska smickrande beskrivning på mig i början.
Jasmin trodde: Bebis kan dö om man inte stöder nacken.
Jasmin upplevde: Han var en stark liten rackare, kunde stöda själv (korta stunder) ganska snart. Men det fick han knappt för mamma, utifallat...
Jasmin trodde: Amning är det mest naturliga i världen. Man lägger barnet till bröstet och vips börjar ungen suga.
Jasmin upplevde: Först kunde han inte ta bröstet. Det tog flera dagar med konstant hjälp från sjukhusexperterna för att få honom att ta det. För att få mig att åka hem (jag vägrade innan amningen funkade utan sjuksköterska) så lärde de min man att handgripligen stoppa in bröstvårtan i munnen på Lilla M.
De gånger han väl fick ett hyggligt grepp satt jag stilla som en mus, livrädd att minsta rörelse från mig skulle få honom att släppa. En gång var jag tvungen att hosta till och då släppte han… Så för mig räckte det sen att han fick grepp så var jag nöjd, jag var inte så petig med om det var lite snett. Det skulle jag ha varit, efter en vecka hade jag djupa jack in i brösten och DET GJORDE SÅ JÄVLA ONT. SÅ JÄVLA ONT. Tårarna sprutade och ett par gånger var jag tvungen att slå en kudde vid amning för att få utlopp för min frustration. Och så ett par mjölkstockningar ovanpå det, bara för att. För det är ju inte så att man ändå är tillräckligt trött och omtumlad utan feber, frossa och bultvärkande bröst. Först efter ca 6-7 veckor kunde jag amma smärtfritt och enkelt. Hade jag vetat att det skulle ta så lång tid från början så hade jag gett upp direkt.
Amning är det mest onaturliga naturliga fenomen som finns. I början.
Jasmin trodde: Vissa blir emotionella ca tre dagar efter förlossningen pga hormoner. Men det gäller nog inte mig för jag är inte så emotionell av mig.
Jasmin upplevde: Tårarna sprutade okontrollerbart redan två dagar efter förlossningen. Och den stora oförklarliga sorgen drabbade mig utan förvarning dagligen i minst två veckor. Men jag grät även av lycka många gånger. Varje gång vi körde speldosan för Lilla M grät jag. Varje gång! Jag grät också varje gång någon nämnde ordet kejsarsnitt (eller snitt, eller KS eller någon annan antydning till det hela). Fast då inte av glädje.
Jasmin trodde: Kilona rinner bort när man ammar.
Jasmin upplevde: Nej det gjorde de inte.
Jasmin trodde: Man blir lite törstigare vid amning, det kan vara bra att ha ett glas vatten till hands när man sätter sig.
Jasmin upplevde: Välkommen ökenvandring! Det är absolut nödvändigt att ha en HINK med vatten till hands när man sätter sig! Min stackars man fick springa med vatten till mig hela tiden.
Jasmin trodde: Navelstumpen torkar upp och ramlar av inom en eller två veckor.
Jasmin upplevde: Navelstumpen var kvar ca tre veckor. Och den var lite klibbig och ibland verkade det som om han hade lite ont kring området.
Jasmin trodde: Ta vara på och njut av den första tiden för det går så himla fort.
Jasmin upplevde: Hur gör man när man "tar vara på"? Om jag inte storgrät av hormontrassel eller amningstortyr så planerade jag konstant för när jag kunde få min nästa injektion sömn. Allt handlade lönlösa försök att maximera sömnen. Bli lite piggare. Så att jag skulle orka njuta lite också.
Och varför sa ingen till mig att den första tiden går så himla fort?
söndag 24 februari 2008
Helgsummering
Det har varit en intensiv helg med sonen. Maken var borta hela lördagen och på kvällen hade han herrmiddag hemma. Jag och lilla M förvisades hem till en kompis vars man var med på middagen. Det var supertrevligt, Lilla M somnade som vanligt, fast i sin medhavda resesäng medan jag satt och sippade vin.
Först vid tolv var det "tillåtet" att komma hem igen, och jag somnade nog inte förrän efter ett-snåret. Lilla M vaknade ju som vanligt imorse, så då försvann jag snabbt över till mina föräldrar som bor i närheten. Maken fick hemmet för sig själv för att kunna kurera sitt huvud som ömmade till följd av nattens synder.
Fördel 1: Jag fick massor med M-tid, har verkligen tok-umgåtts med honom hela helgen!
Fördel 2: Nu har jag veckor, nej MÅNADER av tjänster att hämta hos maken, för glöm inte hans skidresa för inte alltför längde sedan (då M till råge på allt blev sjuk). Jag drömmer redan: spa-helg(er)? Sovmorgon i flera månader? Hemlagade tre-rättersmiddagar i flera månander? Någon som har några fler tips?
Först vid tolv var det "tillåtet" att komma hem igen, och jag somnade nog inte förrän efter ett-snåret. Lilla M vaknade ju som vanligt imorse, så då försvann jag snabbt över till mina föräldrar som bor i närheten. Maken fick hemmet för sig själv för att kunna kurera sitt huvud som ömmade till följd av nattens synder.
Fördel 1: Jag fick massor med M-tid, har verkligen tok-umgåtts med honom hela helgen!
Fördel 2: Nu har jag veckor, nej MÅNADER av tjänster att hämta hos maken, för glöm inte hans skidresa för inte alltför längde sedan (då M till råge på allt blev sjuk). Jag drömmer redan: spa-helg(er)? Sovmorgon i flera månader? Hemlagade tre-rättersmiddagar i flera månander? Någon som har några fler tips?
fredag 22 februari 2008
Vilket namn?
Jag och mannen delar lika på förädraledigheten. För så måste det vara om det någonsin ska bli jämnlikt på arbetsmarknaden.
Jag behöll mitt efternamn när vi gifte oss.
Lilla M fick mitt efternamn. Det fanns många orsaker, vi vägde fram och tillbaks men tillslut så lutade det mer åt mitt efternamn. Och jag var nöjd med det.
MEN när jag berättar för folk om Lilla Ms efternamn ser alla förvirrade ut. Va? Varför då? Den outtalade frågan hänger i luften: finns det några tveksamheter kring faderskapet?
Det är samma människor som tycker att det är "skitbra" att vi delar lika på ledigheten. Och som tycker att jag "självklart" ska behålla mitt efternamn. Vad tycker ni som läser här? Vad skickar valet av efternamn för signal egentligen?
Jag struntar för egen del i vad andra tycker. Det finns inga som helst tveksamheter om faderskapet. Men när Lilla M går i skolan, kan detta komma att ligga honom i fatet då? Det vill jag inte. Då byter jag hellre namn på honom.
Jag behöll mitt efternamn när vi gifte oss.
Lilla M fick mitt efternamn. Det fanns många orsaker, vi vägde fram och tillbaks men tillslut så lutade det mer åt mitt efternamn. Och jag var nöjd med det.
MEN när jag berättar för folk om Lilla Ms efternamn ser alla förvirrade ut. Va? Varför då? Den outtalade frågan hänger i luften: finns det några tveksamheter kring faderskapet?
Det är samma människor som tycker att det är "skitbra" att vi delar lika på ledigheten. Och som tycker att jag "självklart" ska behålla mitt efternamn. Vad tycker ni som läser här? Vad skickar valet av efternamn för signal egentligen?
Jag struntar för egen del i vad andra tycker. Det finns inga som helst tveksamheter om faderskapet. Men när Lilla M går i skolan, kan detta komma att ligga honom i fatet då? Det vill jag inte. Då byter jag hellre namn på honom.
onsdag 20 februari 2008
Med facit i hand: Graviditeten
Innan jag blev gravid hade jag en massa föreställningar om hur det skulle vara, baserat på det som jag hade läst och hört. Jag skulle minsann inte bli en sån som slutade träna, åt för åtta och vaggade fram. Inte jag inte. Hur blev det då? Det sammanfattar jag idag:
Jasmin hade läst/hört/trott: Man kan känna sig tröttare de första tre månaderna, sen känner man sig piggare än någonsin i tre månader, den sista trimestern kan vara lite tung.
Jasmins verklighet: Jag var i koma de första tre månaderna. Sen var jag "tröttare" resten av graviditeten. Jag har fortfarande, nästan ett år efter förlossningen, inte upplevt "piggare än någonsin" eller knappt ens pigg. Det är nog ett påhittat begrepp. Så måste det vara.
Jasmin hade läst/hört/trott: Man ska ständigt ha en spypåse nära till hands för man kan inte räkna med att få behålla ngn mat de första tre månderna.
Jasmins verklighet: Jag mådde inte illa överhuvudtaget. Inte det minsta lilla.
Jasmin hade läst/hört/trott: Det jobbiga som alla pratar om är nog för att man blir tyngre, pga magen.
Jasmins verklighet: Det var MYCKET mer som var jobbigt, framförallt foglossning. Sen var det tungt inte så mycket pga magen men att jag blev lättare andfådd, samlade vatten, och var dyngtrött HELA tiden. Och så tappade jag saker hela tiden och var tvungen att böja mig ner efter dem, bara för att tappa dem igen.
Jasmin hade läst/hört/trott: Man behöver INTE äta för två, finns alltså ingen anledning att trycka i sig massor av mat.
Jasmins verklighet: Man kanske inte behöver äta för två, men under 9 månader fick jag inte uppleva någon skön mättnadskänsla, hur mycket jag än tryckte i mig. Resultatet blev +24 kilo… varav ca 10 INTE "försvann" med hjälp av amning, vagnpromenader etc. (jag jobbar fortfarande på det)
Jasmin hade läst/hört/trott: Framåt slutet av graviditeten KAN man inte äta stora mängder för bebisen trycker ihop magsäcken
Jasmins verklighet: Jag kunde äta hur mycket som helst. Och gjorde det (se ovan)
Jasmin hade läst/hört/trott: Man får en massa spännande cravings!
Jasmins verklighet: Tja, spännande vet jag inte. Gurka har aldrig smakat så gott som när jag var gravid. Ett tag ville jag ha mycket mjölkprodukter, men det gick över. Jag hade svårt för ägg och kunde inte dricka ens en droppe kaffe
Jasmin hade läst/hört/trott: Kroppen signalerar vad den behöver och vad som inte är bra
Jasmins verklighet: Jag ville ju inte ha ägg eller kaffe, trots att jag älskar detta i vanliga fall. Men kroppen sa att den "behövde" bullar, choklad, milkshakes vilket jag idag kan ifrågasätta om det verkligen stämde
Jasmin hade läst/hört/trott: Man får en näsa som kan mäta sig med en blodhund.
Jasmins verklighet: Ja! Vilket för det mesta var en belastning, särskilt vid besök på offentliga toaletter etc. Men om jag någonsin ska utbilda mig till sommellier så borde jag göra det i samband med graviditet – jag kunde verkligen känna lukten av alla möjliga spännande komponenter i vin och champagne – jag var såååå ledsen att jag inte kunde dricka! Numer är vin bara vin igen.
Jasmin hade läst/hört/trott: På slutet av graviditeten vaknar man 3-4 ggr per natt för att kissa.
Jasmins verklighet: Jag hade tur, behövde bara vakna i snitt en gång per natt för detta ändamål. Dock var det svårt att somna om pga foglossningen.
Jasmin hade läst/hört/trott: När det är dags för förlossning så ”vet” kvinnan.
Jasmins verklighet: Ja, för mig var det ingen tvekan då det började med vattenavgång och sen värkar mycket snart efter. Och jag slapp falsklarm innan, hade sammandragningar men det var bara att magen blev hård, det gjorde inte alls ont.
Där ser ni. Jag slutade träna, åt som en häst och lade på massor av hull. Och vaggade (inte så mycket, men i alla fall) pga foglossning. Jag kommer nog aldrig att kunna lita på mig själv igen.
Jasmin hade läst/hört/trott: Man kan känna sig tröttare de första tre månaderna, sen känner man sig piggare än någonsin i tre månader, den sista trimestern kan vara lite tung.
Jasmins verklighet: Jag var i koma de första tre månaderna. Sen var jag "tröttare" resten av graviditeten. Jag har fortfarande, nästan ett år efter förlossningen, inte upplevt "piggare än någonsin" eller knappt ens pigg. Det är nog ett påhittat begrepp. Så måste det vara.
Jasmin hade läst/hört/trott: Man ska ständigt ha en spypåse nära till hands för man kan inte räkna med att få behålla ngn mat de första tre månderna.
Jasmins verklighet: Jag mådde inte illa överhuvudtaget. Inte det minsta lilla.
Jasmin hade läst/hört/trott: Det jobbiga som alla pratar om är nog för att man blir tyngre, pga magen.
Jasmins verklighet: Det var MYCKET mer som var jobbigt, framförallt foglossning. Sen var det tungt inte så mycket pga magen men att jag blev lättare andfådd, samlade vatten, och var dyngtrött HELA tiden. Och så tappade jag saker hela tiden och var tvungen att böja mig ner efter dem, bara för att tappa dem igen.
Jasmin hade läst/hört/trott: Man behöver INTE äta för två, finns alltså ingen anledning att trycka i sig massor av mat.
Jasmins verklighet: Man kanske inte behöver äta för två, men under 9 månader fick jag inte uppleva någon skön mättnadskänsla, hur mycket jag än tryckte i mig. Resultatet blev +24 kilo… varav ca 10 INTE "försvann" med hjälp av amning, vagnpromenader etc. (jag jobbar fortfarande på det)
Jasmin hade läst/hört/trott: Framåt slutet av graviditeten KAN man inte äta stora mängder för bebisen trycker ihop magsäcken
Jasmins verklighet: Jag kunde äta hur mycket som helst. Och gjorde det (se ovan)
Jasmin hade läst/hört/trott: Man får en massa spännande cravings!
Jasmins verklighet: Tja, spännande vet jag inte. Gurka har aldrig smakat så gott som när jag var gravid. Ett tag ville jag ha mycket mjölkprodukter, men det gick över. Jag hade svårt för ägg och kunde inte dricka ens en droppe kaffe
Jasmin hade läst/hört/trott: Kroppen signalerar vad den behöver och vad som inte är bra
Jasmins verklighet: Jag ville ju inte ha ägg eller kaffe, trots att jag älskar detta i vanliga fall. Men kroppen sa att den "behövde" bullar, choklad, milkshakes vilket jag idag kan ifrågasätta om det verkligen stämde
Jasmin hade läst/hört/trott: Man får en näsa som kan mäta sig med en blodhund.
Jasmins verklighet: Ja! Vilket för det mesta var en belastning, särskilt vid besök på offentliga toaletter etc. Men om jag någonsin ska utbilda mig till sommellier så borde jag göra det i samband med graviditet – jag kunde verkligen känna lukten av alla möjliga spännande komponenter i vin och champagne – jag var såååå ledsen att jag inte kunde dricka! Numer är vin bara vin igen.
Jasmin hade läst/hört/trott: På slutet av graviditeten vaknar man 3-4 ggr per natt för att kissa.
Jasmins verklighet: Jag hade tur, behövde bara vakna i snitt en gång per natt för detta ändamål. Dock var det svårt att somna om pga foglossningen.
Jasmin hade läst/hört/trott: När det är dags för förlossning så ”vet” kvinnan.
Jasmins verklighet: Ja, för mig var det ingen tvekan då det började med vattenavgång och sen värkar mycket snart efter. Och jag slapp falsklarm innan, hade sammandragningar men det var bara att magen blev hård, det gjorde inte alls ont.
Där ser ni. Jag slutade träna, åt som en häst och lade på massor av hull. Och vaggade (inte så mycket, men i alla fall) pga foglossning. Jag kommer nog aldrig att kunna lita på mig själv igen.
tisdag 19 februari 2008
Empatisk kille!
Lilla Ms favoritbok just nu heter Vem är arg? som handlar om en nalle och en katt som först bråkar och sen blir vänner igen. Men man får vara försiktig när man läser den för honom, gör man bråkscenen (nalle slår en kloss i huvudet på katten, katten biter nallen i benet)för realistisk blir han väldigt illa berörd. Ikväll utropade han "nnääää" varje gång den ena gjorde den andra illa. Igår när maken läste började han gråta.
Men han blir jätteglad igen när nallen coh katten blir vänner!
Men han blir jätteglad igen när nallen coh katten blir vänner!
måndag 18 februari 2008
Grönare gräs
Idag har lilla M varit och besökt två månader äldre H. Och enligt rapporter från pappan, så lekte de faktiskt lite försiktigt med varandra. Lilla M har mest ignorerat andra barn hittills så mammahjärtat svällde av stolthet. Lite orolig var jag att den äldre pojken skulle buffla sig gentemot M. Det var nog lite tvärtom, är jag rädd. Tydligen blev de leksaker som lilla H roade sig med per automatik superintressanta, och H fick finna sig i att Lilla M knyckte sakerna för honom.
Ja, Lilla M är nog lite bortskämd, det är definitivt dags att låta honom umgås mer med andra barn. Öppna förskolan here we come! Men vi ska nog handla mer alvedon och näsdroppar först, för M har aldrig varit där utan att bli sjuk...
Ja, Lilla M är nog lite bortskämd, det är definitivt dags att låta honom umgås mer med andra barn. Öppna förskolan here we come! Men vi ska nog handla mer alvedon och näsdroppar först, för M har aldrig varit där utan att bli sjuk...
söndag 17 februari 2008
Alla Hjärtans Dag
Killarna på jobbet sprang alla ut till blomsterbutik i panik när jag hade läxat upp dem. De verkade tro att: Men inte är det väl kul att få blommor på Alla Hjärtans Dag? Det är ju inte spontant, inge kul att få blommor om det inte är spontant.
Min respons: Blommor på Alla Hjärtans dag och födelsedag är existensminimum. Utöver det en eller två spontanbuketter om året. Minst. Blommor går att ersätta med annat, choklad, parfym, underkläder, mysig middag ute eller hemma lagad av mannen... plötsligt tyckte de flesta att blommor ändå var det bästa alternativet.
Nästa dag var det korsförhör, blev flickvännerna/fruarna glada åt blommorna? Ja, det hade de naturligtvis blivit.
Och jag, fick jag blommor? Nej, men jag fick den mysiga middagen lagad av mannen!
Min respons: Blommor på Alla Hjärtans dag och födelsedag är existensminimum. Utöver det en eller två spontanbuketter om året. Minst. Blommor går att ersätta med annat, choklad, parfym, underkläder, mysig middag ute eller hemma lagad av mannen... plötsligt tyckte de flesta att blommor ändå var det bästa alternativet.
Nästa dag var det korsförhör, blev flickvännerna/fruarna glada åt blommorna? Ja, det hade de naturligtvis blivit.
Och jag, fick jag blommor? Nej, men jag fick den mysiga middagen lagad av mannen!
lördag 16 februari 2008
Sanningen bakom idyllen
Lilla M sover sött, äntligen. Det är första gången på hela veckan som han andas lungt och tyst. Första gången som jag kan minnas att både jag och maken frivilligt klev upp ur sängen trots att Lilla M sover vidare.
Bilden jag målar upp är helt sann. Men låter bättre än vad den är.
Bakgrund: Lilla M vaknade med täppt-näsa-tappa-nappen-svårigheter flera gånger i natt och sen kl. 6 på morgonen, trots att han la sig sent igår då vi firade min svägerskas födelsedag. Så vi gjorde allt för att söva om honom. Han var med på notorna, ville verkligen sova. Vi tog honom till vår säng. Han somnade. Vaknade. Somnade. Vaknade osv. Sen somnade vi nog allihop en liten stund tills telefon ringde.
(Många tror att bara för att man har barn kliver man upp i ottan, den myten borde avlivas, de flesta jag känner som har så här små barn har jobbiga nätter emellanåt och bör inte ringas tidigt på morgonen.)
Så jag och maken kunde inte somna om. Och klev upp medan Lilla M snusar vidare fridfullt.
Bilden jag målar upp är helt sann. Men låter bättre än vad den är.
Bakgrund: Lilla M vaknade med täppt-näsa-tappa-nappen-svårigheter flera gånger i natt och sen kl. 6 på morgonen, trots att han la sig sent igår då vi firade min svägerskas födelsedag. Så vi gjorde allt för att söva om honom. Han var med på notorna, ville verkligen sova. Vi tog honom till vår säng. Han somnade. Vaknade. Somnade. Vaknade osv. Sen somnade vi nog allihop en liten stund tills telefon ringde.
(Många tror att bara för att man har barn kliver man upp i ottan, den myten borde avlivas, de flesta jag känner som har så här små barn har jobbiga nätter emellanåt och bör inte ringas tidigt på morgonen.)
Så jag och maken kunde inte somna om. Och klev upp medan Lilla M snusar vidare fridfullt.
torsdag 14 februari 2008
Duracellvecka
Denna vecka går i ett. Jag har hunnit fira svärfars födelsedag (några veckor sent, men iallafall), min mans födelsedag (på dagen, faktiskt!)och idag är det Alla Hjärtans dag... Puh! Jag är ju inte så van vid kvällsaktiviteter, även om 2 utav 3 är på hemmaplan. Och på fredag fyller min svägerska år, så vi ska dit. Om man inkluderar födelsedagar som jag inte har firat (på jobbet, vänner) så tror jag att det är fem eller sex födelsedagar denna vecka. Tur att jag inte behöver fira alla aktivt!
Lilla M verkar dessutom vara mitt inne i en tillväxtperiod. Vägrar att byta blöja, klä sig, vill ofta inte äta, klängig. Lilla älskling, jag önskar att jag kunde krama honom igen hela den jobbiga tiden (men det vill han ju inte alltid heller).
Lilla M verkar dessutom vara mitt inne i en tillväxtperiod. Vägrar att byta blöja, klä sig, vill ofta inte äta, klängig. Lilla älskling, jag önskar att jag kunde krama honom igen hela den jobbiga tiden (men det vill han ju inte alltid heller).
måndag 11 februari 2008
Besök hos BVC
Vi har varit på 10-månaderskontroll. Allt gick bra, nu väger han 8,9 kilo, vilket faktiskt var en bra bit mindre än jag väntat mig men helt enligt statistiken. Han bränner nog sjukt många kalorier på en dag, han ska upp, ner, upp, klättra, åla, krypa, upp osv. Det är nog inte så konstigt. Men vi öser i honom mat, så till den grad att folk (läs: mina föräldrar) antyder att vi matar honom FÖR mycket.
Hans favoritord just nu är ga. Allt är ga. När han äter är det ga. När han kryper, eller vill något överhuvudtaget. Ibland blir det da eller töitöi. Men mest ga. Och mamma. Jag smälter varje gång.
Hans favoritord just nu är ga. Allt är ga. När han äter är det ga. När han kryper, eller vill något överhuvudtaget. Ibland blir det da eller töitöi. Men mest ga. Och mamma. Jag smälter varje gång.
lördag 9 februari 2008
Hyllning till Mannen
För sju år sedan idag blev min man och jag ett par. Vi träffades för första gången en vecka innan, sen bjöd jag med honom på efterjobbetöl en fredag. Sen dess har vi endast varit isär när vi måste, resor etc.
Flera (främst äldre familjemedlemmar) hade talat om för mig att jag hade för höga krav. Att det var orimligt att förvänta sig att man skulle träffa någon som är snygg, omtänksam, smart, romatiskt, äventyrlig, familjeorienterad, har ett träffsäkert moraliskt kompass och som ändå lyckas utstråla lagom med bad-boy-appeal.
Jag är väldigt medveten om vilken tur jag har haft. Det här är den bästa tiden i mitt liv, och jag är mitt i det!
Om du läser här, JAG ÄLSKAR DIG och längtar efter att du ska komma hem.
Flera (främst äldre familjemedlemmar) hade talat om för mig att jag hade för höga krav. Att det var orimligt att förvänta sig att man skulle träffa någon som är snygg, omtänksam, smart, romatiskt, äventyrlig, familjeorienterad, har ett träffsäkert moraliskt kompass och som ändå lyckas utstråla lagom med bad-boy-appeal.
Jag är väldigt medveten om vilken tur jag har haft. Det här är den bästa tiden i mitt liv, och jag är mitt i det!
Om du läser här, JAG ÄLSKAR DIG och längtar efter att du ska komma hem.
Nu får det vara nog...
med gröt morgon och kväll, tycker Lilla M. Han vänder bort ansiktet, viftar med armarna och får till ett "eeejj, eeejj" vilket jag bara kan tolka som ett bestämt "Nej tack mamma, jag är inte sugen på gröt just nu". Vit macka med smör var jätterolig att pilla sönder, men absolut inte att äta, vad hade jag trott egentligen? Men när jag skulle äta MIN macka, grovt bröd, ost och skinka då var han framme. Smakade och ville ha mer. Nam, NAAAMMMM smackade han förnöjt(översättning: det här var det smaskigaste jag fått till frukost på länge!). Och han tryckte i sig så gott som hela mackan.
Nu sover han sött, och jag ska fixa mig en egen frukust. Så att jag också kan bli mätt och belåten. Sen ska jag googla hur farligt det egentligen är att ge små bebisar fullkornsprodukter med salta produkter som ost och skinka på.
Nu sover han sött, och jag ska fixa mig en egen frukust. Så att jag också kan bli mätt och belåten. Sen ska jag googla hur farligt det egentligen är att ge små bebisar fullkornsprodukter med salta produkter som ost och skinka på.
fredag 8 februari 2008
Ansvar
Att få barn innebär ju ett enormt ansvar. Jag tänker på ansvaret utöver att de ska få kärlek, mat, kläder, hållas friska.
Jag skulle kunna, rent fysiskt, lämna honom någonstans om jag skulle tröttna (det känns verkligen hemskt att skriva så, det skulle ALDRIG hända, resonemanget är TEORETISKT). Lilla M har inte motsvarande val, hur trött på mig han än skulle bli. Han måste dras med mig oavsett. Därför är det mitt ansvar, gentemot honom, att visa honom full respekt och hänsyn trots hans hjälplöshet.
Ibland när jag tänker på det så svindlar det. Han kan vara så otroligt hjälplös. Det var tydligare när han var mindre förstås, men jag anstränger mig att inte glömma ansvaret.
Jag skulle kunna, rent fysiskt, lämna honom någonstans om jag skulle tröttna (det känns verkligen hemskt att skriva så, det skulle ALDRIG hända, resonemanget är TEORETISKT). Lilla M har inte motsvarande val, hur trött på mig han än skulle bli. Han måste dras med mig oavsett. Därför är det mitt ansvar, gentemot honom, att visa honom full respekt och hänsyn trots hans hjälplöshet.
Ibland när jag tänker på det så svindlar det. Han kan vara så otroligt hjälplös. Det var tydligare när han var mindre förstås, men jag anstränger mig att inte glömma ansvaret.
torsdag 7 februari 2008
Meningsfullt?
Idag har de två projekt som jag har lagt tid på på jobbet lagts net. Det ena var uppenbart från början att det inte skulle bli något. Ändå tog jag mig inte ton. Är jag feg eller smart? Oklart.
Det andra var mer av en besvikelse, men sånt händer ofta i mitt jobb. Och är anledningen till att jag har svårt att bli överentusiastisk för nya projekt innan kund har skrivit på uppdragsavtal.
Ja ja, borde väl inte grotta ner mig i det där. Är i full gång med att surfa jobbsajter. Och damma av mitt cv. Önska mig lycka till!
Det andra var mer av en besvikelse, men sånt händer ofta i mitt jobb. Och är anledningen till att jag har svårt att bli överentusiastisk för nya projekt innan kund har skrivit på uppdragsavtal.
Ja ja, borde väl inte grotta ner mig i det där. Är i full gång med att surfa jobbsajter. Och damma av mitt cv. Önska mig lycka till!
onsdag 6 februari 2008
För mycket av det goda
Jag är jättetacksam att mina föräldrar kan ställa upp och sitta barnvakt. Och jag uppskattar att de finns där för mig etc etc etc.
MEN. När jag inte har sovit (jag tänker inte beskriva natten för er, ni kan titta på ett inlägg från i förrgår tror jag) och har varit på jobbet hela dagen där jag försöker visa framfötter samtidigt som jag duckat bakom datorn i ren självbevarelsedrift, då vill jag inte komma hem till:
Jag rensade lite i sovrummet, alla dessa kläder som låg på golvet bredvid skötbordet vad är det för något? Lilla M's urvuxna, och de ska ligga där för jag har ingen annanstans att ha dem just nu, så vi lägger tillbaks dem. Ja, på golvet, de syns iallafall inte där.
Jag skulle stryka lite, men lyckades inte komma åt kontakten för att det sitter ngn konstig plugg i den, ska det verkligen vara så? Ja, du har passat lilla M i två dagar, nog har du väl lagt märke till hans dragning till eluttag? Men då kan ju inte vi använda uttaget? Jodo, med lite god vilja så.
Jag har varit duktig och kört en diskmaskin, men vissa grejer visste jag inte vart jag skulle ställa undan? Köket är belamrat med ren disk,det är bara att ställa sig och plocka, samtidigt som Lilla M vill ha all min uppmärksamhet.
När jag kommer hem, trött som en koala, har jag INGA PROBLEM att låta hemmet vara som det är, oavsett tillstånd. Jag vill pussa på Lilla M, leka mig mätt med honom den korta tid som är innan han måste få sova. Detta har hon väldigt lite förståelse för, det var länge sen hon upplevde denna grad av sömnlöshet.
Men jag är jättetacksam för allt de gör, det är jag verkligen. Men ibland gör de lite för mycket.
MEN. När jag inte har sovit (jag tänker inte beskriva natten för er, ni kan titta på ett inlägg från i förrgår tror jag) och har varit på jobbet hela dagen där jag försöker visa framfötter samtidigt som jag duckat bakom datorn i ren självbevarelsedrift, då vill jag inte komma hem till:
Jag rensade lite i sovrummet, alla dessa kläder som låg på golvet bredvid skötbordet vad är det för något? Lilla M's urvuxna, och de ska ligga där för jag har ingen annanstans att ha dem just nu, så vi lägger tillbaks dem. Ja, på golvet, de syns iallafall inte där.
Jag skulle stryka lite, men lyckades inte komma åt kontakten för att det sitter ngn konstig plugg i den, ska det verkligen vara så? Ja, du har passat lilla M i två dagar, nog har du väl lagt märke till hans dragning till eluttag? Men då kan ju inte vi använda uttaget? Jodo, med lite god vilja så.
Jag har varit duktig och kört en diskmaskin, men vissa grejer visste jag inte vart jag skulle ställa undan? Köket är belamrat med ren disk,det är bara att ställa sig och plocka, samtidigt som Lilla M vill ha all min uppmärksamhet.
När jag kommer hem, trött som en koala, har jag INGA PROBLEM att låta hemmet vara som det är, oavsett tillstånd. Jag vill pussa på Lilla M, leka mig mätt med honom den korta tid som är innan han måste få sova. Detta har hon väldigt lite förståelse för, det var länge sen hon upplevde denna grad av sömnlöshet.
Men jag är jättetacksam för allt de gör, det är jag verkligen. Men ibland gör de lite för mycket.
tisdag 5 februari 2008
Mår bättre
Den lilla älsklingen repar sig snabbt. Idag har han varit sitt vanliga jag och mormor och morfar var helt bedårade av honom. Men han dreglar som tusan och har hittills vaknat en gång var 20 minut, det måste vara tänder. Så det måste bli mer alvedon om mamma ska få någon sömn. Så får det bli.
Måtte tanden komma upp snart!
Måtte tanden komma upp snart!
För bra för...
För alla oss som hela tiden glömmer att göra våra knipövningar: BYT SKOR!
Enligt denna artikel så hamnar kvinnokroppen automastiskt i ett läge som stärker bäckenmuskulaturen när man bär riktigt höga klackar. Utrustad med detta obestridliga argument är det bara att gå ut och spendera det som är kvar av januarilönen på ett par nya pjuck.
Enligt denna artikel så hamnar kvinnokroppen automastiskt i ett läge som stärker bäckenmuskulaturen när man bär riktigt höga klackar. Utrustad med detta obestridliga argument är det bara att gå ut och spendera det som är kvar av januarilönen på ett par nya pjuck.
måndag 4 februari 2008
Sunkig natt
Då var det förkylt igen. Suck.
När Lilla M inte mår bra - då gör ingen annan det heller. Känns igen? Tyvärr tar han det som en riktig karl...
Han vaknade precis när jag hade gått och lagt mig och illtjöt i en halvtimme. Skriktiden kanske hade kunnat kortas om jag struntat i felsökning (klämde blöjan? Nej. Feber? Nej. Tand på gång? Inte vad jag kunde se). Till slut gav jag upp och gav honom en alvedon, men gastandet fortsatte. Efter en lång stund av vankande lugnade han ner sig men vaknade varje gång som jag la ner honom. Som mest sov han 35 minuter i sträck. Och sakta men säkert trädde förkylningssymptomen fram, rinnig näsa, dålig andedräkt. Till slut framåt halv 6 på morgonen somnade han i alla fall hyggligt gott.
Vid 7 klev jag upp. Och tackar högre makter för dyrt smink och kvadruppla expressos.
När Lilla M inte mår bra - då gör ingen annan det heller. Känns igen? Tyvärr tar han det som en riktig karl...
Han vaknade precis när jag hade gått och lagt mig och illtjöt i en halvtimme. Skriktiden kanske hade kunnat kortas om jag struntat i felsökning (klämde blöjan? Nej. Feber? Nej. Tand på gång? Inte vad jag kunde se). Till slut gav jag upp och gav honom en alvedon, men gastandet fortsatte. Efter en lång stund av vankande lugnade han ner sig men vaknade varje gång som jag la ner honom. Som mest sov han 35 minuter i sträck. Och sakta men säkert trädde förkylningssymptomen fram, rinnig näsa, dålig andedräkt. Till slut framåt halv 6 på morgonen somnade han i alla fall hyggligt gott.
Vid 7 klev jag upp. Och tackar högre makter för dyrt smink och kvadruppla expressos.
söndag 3 februari 2008
Min förlossningsberättelse
Tidigt på morgonen vaknade jag med en känsla. Jag rusade till badrummet med handduken som legat vid sängkanten i ett par veckor utifallatt. Känslan stämde, vattnet hade gått. Mirakulöst skvätte jag inte ner något, utan hann ställa mig i badkaret innan det började flöda fritt.
Jag är superpåläst om förlossningar. Ändå infann sig frågan: Vad händer nu, vad gör vi nu? Men vi fann oss, ringde förlossningen som bad oss komma in för kontroll. Vi tog det lugnt hemma, åt en rejäl frukost och softade en hel del innan vi gav oss iväg. Jag tyckte att jag kände mig lugn, vilket motbevisades av det faktum att jag glömde MVC-journalen på taket av bilen när vi åkte till sjukhuset! Och upptäckte det inte förrän vi var framme. Och då var den borta. Då insåg jag att detta skulle bli jobbigt, ungefär som när man bränner vid rostisarna på morgonen och resten av dagen går i samma anda. Jag var ju som sagt påläst och visste vilken dödssynd det är att dyka upp på sjukhuset utan journal.
Tillbaks i bilen och köra hem, hoppas hoppas hoppas att vi hittar den på vägen. Värkarbetet hade kommit igång, men det var ytterst sporadiskt och jag behövde inte ens ta till andningsövningar, det var mest som kraftig mensvärk i nedre delen av livmodern. Telefonen ringde,det var en vänlig själ som hade hittat min journal, OCH hade vett att ringa direkt. Den killen hade vart med förr, det var uppenbart.
Vi åkte och hämptade journalen, sen åkte vi tillbaks till sjukhuset där de kollade färgen på fostervattnet, och kopplade mig till CTGn. Det konstaterades att allt såg bra ut och vi åkte hem igen. Upprymda spelade vi lite spel, lagade lunch, satt på balkongen i solen och pratade om framtiden *imorgon så här dags är vi nog tre*. Tyvärr tog det ju lite längre tid än så, men det var vi fortfarande lyckligt ovetandes om.
Efter lunch började värkarna öka rejält i intensitet, men var fortfarande glesa. Vi klockade tiden mellan värkarna, hur långa de var och jag graderade dem dessutom på en skala från 1-10. Jag började tycka att värkarna var ordentligt jobbiga. Ni som har gått igenom det här inser att om man kan fokusera på all denna dokumentering så är man inte i närheten av jobbiga värkar.
Min man fick massera min rygg och TENS-apparaten användes flitigt. Jag tyckte att den var bra, det gav mig något att fokusera på när värkarna kom, och den bedövade effektivt. Jag kunde tex inte känna när min man drog med fingret på ryggen mellan elektroderna.
Framåt kvällen var det 4-6 minuter mellan värkarna. Jag längtade till de magiska 3 minutersintervallet som skulle göra det legitimt att åka in till förlossningen. Under tiden kom min svägerska som är barnmorska och som skulle var med som doula. Hon satte akupunkturnålar och var allmänt peppande. Sen gick hon på middag, men vi fick ringa när vi ville. Vid 10 på kvällen var intervallet 3-6 minuter. Vi ringde till min svägerska och bad henne komma, nu skulle vi in. Sen ringde vi till sjukhuset. De hade plats, men tyckte att vi skulle hålla ut hemma, att det nog var lång tid kvar av värkarbetet. Jag har läst massor med förlossningsberättelser där kvinnor har fått detta råd, ignorerat det och åkt in i alla fall, och fött barn typ en kvart senare. De kände nog på sig att det var bråttom och därför struntade i barnmorskornas rekommendationer. Jag kände dock på mig att barnmorskorna nog hade rätt, och stannade hemma till 3 på morgonen.
Jag satt i duschen tills jag mådde illa av värmen och vattenångorna (tar ca en timma av superhett duschande) sen försökte jag kolla på tv, sen tillbaka i duschen igen någon timma. Så höll det på. Jag vågade inte lägga mig ner för den enda gången jag försökte kom en värk som inte släppte, den höll på hur länge som helst tills jag satte mig upp i panik. Min man fick inte massera längre. Han mätte tidsintervall mellan värkarna, men eftersom skalan 1-10 för länge sedan visat sig otillräcklig hade vi övergett intensivitetsbedömningen. Och det blev bara ondare hela tiden.
Väl på sjukhuset visade det sig att jag var öppen 6 cm! Vilken lycka! Allt hade inte varit för gäves. Jag övergav TENSen och fick lustgas. Två timmar senare var jag öppen 7 cm. Barnmorskan tyckte att det gick långsamt och föreslog värkstimulerande. Hon tyckte att mina värkar var lite väl glesa, fortfarande 3-4 minuter emellan. Men de var lååånga. Höll i sig i ca 2 ½ minut. Jag avböjde värkstimulerande, eftersom jag visste att det ofta leder till att man behöver epidural, vilket jag helst ville undvika.
En och en halv timme senare var jag fortfarande bara öppen 7 cm. Det var så nedslående att jag gick med på att få värkstimulerande dropp. Barnmorskan försäkrade mig om att jag knappt skulle märka ngn skillnad till att börja med, då dosen var så låg. Det var fel. Värkarna tog omedelbart en helt ny dimension. Det var faktiskt obeskrivligt vidrigt. Just när man trodde att det inte fysiskt kunde gör mer ont kom själva värktoppen. Det fick bli epidural.
Narkosläkaren kom omedelbart och jag hade inga problem att ligga och kröka ryggen så att hon kom åt ordentligt. Och den verkade omedelbart. Det gjorde inte ont längre men jag kände fortfarande ett tryck nedåt vilket verkade bekymra barnmorskan. Men jag var nöjd. Jag lyckades äta och dricka lite. Till och med slumra till lite. Och prata! Jag hade ju haft ansiktet i luftgasmasken i flera timmar och knappt varit kommunikativ. Jag njöt av den fina morgonen ute.
Efter ett tag frågade de mig om jag ville ha påfyllning. Det ville jag, eftersom jag redan hade tagit epidural så kunde jag lika gärna utnyttja den fullt ut, speciellt eftersom de hela tiden ökade på det värkstimulerande droppet. Sakta började jag känna hur bedövningen avtog och narkosläkaren gav mig påfyllning. Men värkarna kändes ändå mer och mer och snart behövde jag lustgasen igen. Det blev värre och värre och tårarna sprutade okontrollerbart nedför mina kinder, jag antydde elakt att min man försökte undanhålla mig lustgasen, så jag vägrade släppa den.
Min man och svägerska varnade mig när en värk var på gång, jag hetsandades lustgas, och sen så skulle de tala om för mig när värken började avta igen så att jag kunde andas normalt igen. Jag fick för mig att de lurades, att de sa åt mig att slappna av för tidigt, och vid ett tillfälle beslöt jag mig för att strunta i dem och fortsätta att tanka lustgas trots att de sa att värken avtog. Då svimmade jag (eller inte, det svartnade för ögonen på mig och jag var borta, men ingen annan i rummet verkade tycka att jag hade svimmat). Sen försökte jag ta det lugnare med gasen men det gjorde så in i h*****e ont. Jag sa vid ett tillfälle att det var tur att jag tagit epidural för annars hade jag omöjligt klarat av det. Jag fick påfyllning ett par gånger till, men det hjälpte inte.
Det var min svägerska som upptäckte det. Att epiduralen rann ut på sidan istället för in i mig. Plötsligt blev det fart på alla i rummet, narkosläkaren tillkallades (en annan denna gång, vilket de var noggranna med att berätta för mig, antagligen så att jag inte skulle bita huvudet av henne). Äntligen fick jag en fungerande epidural. Allt blev lugnt. Jag kunde inte prata på nästan en timme, jag var så medtagen. Och värkarna blev glesare och glesare, trots att det värkstimulerande droppet varit på maxdos i flera timmar nu. Jag var helt öppen, men bebisen kom inte ner förbi spinaetaggarna. Vi väntade i kanske 3-4 timmar till utan förändring.
Så till slut blev det kejsarsnitt. Drygt 36 timmar efter att vattnet gått och efter drygt 30 timmar av värkar som gjort ordentligt ont. Normala människor skulle ha blivit lättade över att det hela var över, äntligen. Men jag var så otroligt besviken, jag bara grät och grät. Hela min kropp skrek att den inte ville.
Operationen var lyckad, lilla M kom ut arg som ett bi, men lugnades snabbt av den nyblivne fadern, som följde honom till vågen och fick sätta på honom blöja. Jag blödde tydligen mycket, så det gav mig medicin mot det som fick mig att må fruktansvärt illa. Det var först på uppvaket som jag fick möjlighet att hålla och beundra vår nya familjemedlem.
Så gick det till, lilla M föddes med akut snitt. Han mådde bra genom hela förlossningen, tydligen låg han lite snett som gjorde att han inte kom ner ordentligt. Jag tror fortfarande att snitt hade kunnat undvikas om jag bara stått på mig och vägrat värkstimulerande dropp. Mina värkar avtog av epiduralen, när den sen rann ut på sidan blev jag så slut av smärtan att min livmoder gav upp. Men jag är inte en doktor, sannolikt är väl att det hade blivit snitt ändå. Allt gick superbra, Lilla M är fantastisk. Men att det blev kejsarsnitt är en enorm besvikelse för mig som jag fortfarande deppar för med jämna mellanrum. Om jag får möjlighet att genomgå en till förlossning vill jag absolut att det ska vara vaginalt,
jag måste få revansch.
Jag är superpåläst om förlossningar. Ändå infann sig frågan: Vad händer nu, vad gör vi nu? Men vi fann oss, ringde förlossningen som bad oss komma in för kontroll. Vi tog det lugnt hemma, åt en rejäl frukost och softade en hel del innan vi gav oss iväg. Jag tyckte att jag kände mig lugn, vilket motbevisades av det faktum att jag glömde MVC-journalen på taket av bilen när vi åkte till sjukhuset! Och upptäckte det inte förrän vi var framme. Och då var den borta. Då insåg jag att detta skulle bli jobbigt, ungefär som när man bränner vid rostisarna på morgonen och resten av dagen går i samma anda. Jag var ju som sagt påläst och visste vilken dödssynd det är att dyka upp på sjukhuset utan journal.
Tillbaks i bilen och köra hem, hoppas hoppas hoppas att vi hittar den på vägen. Värkarbetet hade kommit igång, men det var ytterst sporadiskt och jag behövde inte ens ta till andningsövningar, det var mest som kraftig mensvärk i nedre delen av livmodern. Telefonen ringde,det var en vänlig själ som hade hittat min journal, OCH hade vett att ringa direkt. Den killen hade vart med förr, det var uppenbart.
Vi åkte och hämptade journalen, sen åkte vi tillbaks till sjukhuset där de kollade färgen på fostervattnet, och kopplade mig till CTGn. Det konstaterades att allt såg bra ut och vi åkte hem igen. Upprymda spelade vi lite spel, lagade lunch, satt på balkongen i solen och pratade om framtiden *imorgon så här dags är vi nog tre*. Tyvärr tog det ju lite längre tid än så, men det var vi fortfarande lyckligt ovetandes om.
Efter lunch började värkarna öka rejält i intensitet, men var fortfarande glesa. Vi klockade tiden mellan värkarna, hur långa de var och jag graderade dem dessutom på en skala från 1-10. Jag började tycka att värkarna var ordentligt jobbiga. Ni som har gått igenom det här inser att om man kan fokusera på all denna dokumentering så är man inte i närheten av jobbiga värkar.
Min man fick massera min rygg och TENS-apparaten användes flitigt. Jag tyckte att den var bra, det gav mig något att fokusera på när värkarna kom, och den bedövade effektivt. Jag kunde tex inte känna när min man drog med fingret på ryggen mellan elektroderna.
Framåt kvällen var det 4-6 minuter mellan värkarna. Jag längtade till de magiska 3 minutersintervallet som skulle göra det legitimt att åka in till förlossningen. Under tiden kom min svägerska som är barnmorska och som skulle var med som doula. Hon satte akupunkturnålar och var allmänt peppande. Sen gick hon på middag, men vi fick ringa när vi ville. Vid 10 på kvällen var intervallet 3-6 minuter. Vi ringde till min svägerska och bad henne komma, nu skulle vi in. Sen ringde vi till sjukhuset. De hade plats, men tyckte att vi skulle hålla ut hemma, att det nog var lång tid kvar av värkarbetet. Jag har läst massor med förlossningsberättelser där kvinnor har fått detta råd, ignorerat det och åkt in i alla fall, och fött barn typ en kvart senare. De kände nog på sig att det var bråttom och därför struntade i barnmorskornas rekommendationer. Jag kände dock på mig att barnmorskorna nog hade rätt, och stannade hemma till 3 på morgonen.
Jag satt i duschen tills jag mådde illa av värmen och vattenångorna (tar ca en timma av superhett duschande) sen försökte jag kolla på tv, sen tillbaka i duschen igen någon timma. Så höll det på. Jag vågade inte lägga mig ner för den enda gången jag försökte kom en värk som inte släppte, den höll på hur länge som helst tills jag satte mig upp i panik. Min man fick inte massera längre. Han mätte tidsintervall mellan värkarna, men eftersom skalan 1-10 för länge sedan visat sig otillräcklig hade vi övergett intensivitetsbedömningen. Och det blev bara ondare hela tiden.
Väl på sjukhuset visade det sig att jag var öppen 6 cm! Vilken lycka! Allt hade inte varit för gäves. Jag övergav TENSen och fick lustgas. Två timmar senare var jag öppen 7 cm. Barnmorskan tyckte att det gick långsamt och föreslog värkstimulerande. Hon tyckte att mina värkar var lite väl glesa, fortfarande 3-4 minuter emellan. Men de var lååånga. Höll i sig i ca 2 ½ minut. Jag avböjde värkstimulerande, eftersom jag visste att det ofta leder till att man behöver epidural, vilket jag helst ville undvika.
En och en halv timme senare var jag fortfarande bara öppen 7 cm. Det var så nedslående att jag gick med på att få värkstimulerande dropp. Barnmorskan försäkrade mig om att jag knappt skulle märka ngn skillnad till att börja med, då dosen var så låg. Det var fel. Värkarna tog omedelbart en helt ny dimension. Det var faktiskt obeskrivligt vidrigt. Just när man trodde att det inte fysiskt kunde gör mer ont kom själva värktoppen. Det fick bli epidural.
Narkosläkaren kom omedelbart och jag hade inga problem att ligga och kröka ryggen så att hon kom åt ordentligt. Och den verkade omedelbart. Det gjorde inte ont längre men jag kände fortfarande ett tryck nedåt vilket verkade bekymra barnmorskan. Men jag var nöjd. Jag lyckades äta och dricka lite. Till och med slumra till lite. Och prata! Jag hade ju haft ansiktet i luftgasmasken i flera timmar och knappt varit kommunikativ. Jag njöt av den fina morgonen ute.
Efter ett tag frågade de mig om jag ville ha påfyllning. Det ville jag, eftersom jag redan hade tagit epidural så kunde jag lika gärna utnyttja den fullt ut, speciellt eftersom de hela tiden ökade på det värkstimulerande droppet. Sakta började jag känna hur bedövningen avtog och narkosläkaren gav mig påfyllning. Men värkarna kändes ändå mer och mer och snart behövde jag lustgasen igen. Det blev värre och värre och tårarna sprutade okontrollerbart nedför mina kinder, jag antydde elakt att min man försökte undanhålla mig lustgasen, så jag vägrade släppa den.
Min man och svägerska varnade mig när en värk var på gång, jag hetsandades lustgas, och sen så skulle de tala om för mig när värken började avta igen så att jag kunde andas normalt igen. Jag fick för mig att de lurades, att de sa åt mig att slappna av för tidigt, och vid ett tillfälle beslöt jag mig för att strunta i dem och fortsätta att tanka lustgas trots att de sa att värken avtog. Då svimmade jag (eller inte, det svartnade för ögonen på mig och jag var borta, men ingen annan i rummet verkade tycka att jag hade svimmat). Sen försökte jag ta det lugnare med gasen men det gjorde så in i h*****e ont. Jag sa vid ett tillfälle att det var tur att jag tagit epidural för annars hade jag omöjligt klarat av det. Jag fick påfyllning ett par gånger till, men det hjälpte inte.
Det var min svägerska som upptäckte det. Att epiduralen rann ut på sidan istället för in i mig. Plötsligt blev det fart på alla i rummet, narkosläkaren tillkallades (en annan denna gång, vilket de var noggranna med att berätta för mig, antagligen så att jag inte skulle bita huvudet av henne). Äntligen fick jag en fungerande epidural. Allt blev lugnt. Jag kunde inte prata på nästan en timme, jag var så medtagen. Och värkarna blev glesare och glesare, trots att det värkstimulerande droppet varit på maxdos i flera timmar nu. Jag var helt öppen, men bebisen kom inte ner förbi spinaetaggarna. Vi väntade i kanske 3-4 timmar till utan förändring.
Så till slut blev det kejsarsnitt. Drygt 36 timmar efter att vattnet gått och efter drygt 30 timmar av värkar som gjort ordentligt ont. Normala människor skulle ha blivit lättade över att det hela var över, äntligen. Men jag var så otroligt besviken, jag bara grät och grät. Hela min kropp skrek att den inte ville.
Operationen var lyckad, lilla M kom ut arg som ett bi, men lugnades snabbt av den nyblivne fadern, som följde honom till vågen och fick sätta på honom blöja. Jag blödde tydligen mycket, så det gav mig medicin mot det som fick mig att må fruktansvärt illa. Det var först på uppvaket som jag fick möjlighet att hålla och beundra vår nya familjemedlem.
Så gick det till, lilla M föddes med akut snitt. Han mådde bra genom hela förlossningen, tydligen låg han lite snett som gjorde att han inte kom ner ordentligt. Jag tror fortfarande att snitt hade kunnat undvikas om jag bara stått på mig och vägrat värkstimulerande dropp. Mina värkar avtog av epiduralen, när den sen rann ut på sidan blev jag så slut av smärtan att min livmoder gav upp. Men jag är inte en doktor, sannolikt är väl att det hade blivit snitt ändå. Allt gick superbra, Lilla M är fantastisk. Men att det blev kejsarsnitt är en enorm besvikelse för mig som jag fortfarande deppar för med jämna mellanrum. Om jag får möjlighet att genomgå en till förlossning vill jag absolut att det ska vara vaginalt,
jag måste få revansch.
Hur jag kom i kontakt med bloggvärlden
När jag var gravid blev jag besatt av att lära mig allt om förlossningar. Böcker gav en bra teknisk beskrivning, men endast knapphändig information om själva upplevelsen. Genom sökningar på internet hittade jag en hel uppsjö av förlossningsberättelser. Positiva, negativa, snitt, sugklocka, vanliga, smärtsamt-till-tusen och detta-skulle-jag-kunna-göra-om-imorgon-upplevelser. Genom mina sökningar fastnade jag för vissa bloggar och började följa dessa regelbundet. Först ett år senare slog det mig att även jag borde blogga. Nu efter ett par månader känner jag mig redo att lägga ut min egen förlossningsberättelse, om det nu finns någon därute som drivs av samma märkliga jag-vill-veta-alla-hemska-detaljer-behov som jag hade. Det var en lång förlossning och därmed en lång berättelse, så den är fortfarande under konstruktion, men den kommer!
lördag 2 februari 2008
Manual!
Nu har min älskade bättre hälft försvunnit för en vecka av skidor med grabbarna. Igår kväll förberedde han allt för de familjemedlemmar som kommer att passa lilla M under veckan medan jag jobbar. Och jag kan inte låta bli att dela med mig av den manual som min man har skrivit ihop! Alla män borde vara pappalediga, min man tycker att det är det roligaste han någonsin gjort, han älskar det (och han är ändå en "karriärskille").
Varsågoda, en standard dag i lilla M's liv (som för övrigt fyllde 10 månader igår, vad tiden går fort):
För barnpassning 2-9 feb
1. En ”regelbunden” dag med M just nu:
Mellan 06.30 – 08.00 M vaknar
Omedelbart efter vaknandet: blöjbyte, byte från pyjamas till kläder
Omedelbart efter ovanstående: mata med gröt (se nedan) och ge vatten
C:a kl. 10.00: läggning med napp för förmiddagssömn (ungefär 1,5h)
Mellan 12.00 och 12.30: lunch burkmat och fruktburk, samt vatten
C:a kl. 14.00 – 14.30 Mellanmål i form av fruktgrynburk
C:a kl. 14.30 – 15.00: läggning för eftermiddagssömn (ungefär 1,5h)
Omedelbart efter uppvaknandet: vatten
C:a kl. 17.45 Middag, hemlagad mix (se nedan), samt vatten
C:a kl. 19.00 Portion gröt
C:a kl. 19.15 påbörja läggrutin för natten (se nedan)
2. Matning
M bör numera pga klättertendensen spännas fast i matstolen med den rem som är fäst på stolens baksida.
Gröt: på morgonen mild havregröt (blått paket), på kvällen fullkornsgröt (grönt paket). De öppnade paketen står i överskåpet på vänster sida om spisen. Nya, oöppnade paket står på övre hyllan i skåpet ovanför mikrovågsugnen. Tillagas genom att koka upp c:a 2 dl hett vatten i tekokaren och blanda i grötpulver tills grötkonsistens uppnåtts. OBS detta innebär att gröten omedelbart är för varm för M och måste svalna en kort stund.
Temperatur för all varm mat för M är varm, dvs varken ljummen eller het. För hett är naturligtvis värst, men om maten är för kall vägrar han att äta den.
Lunch: burkmat, värms i mikron i burken eller i en skål, c:a 40 sek till 1 min. Provsmaka själv för temperaturkoll. Favoriterna är köttfärssås m pasta, kyckling med grönsaker. Burkmaten finns i kylen till höger på översta hyllan. Till efterrätt ger vi sedan direkt en burk organiskt fruktmos. Sådan finns i kylen på tredje hyllan. OBS att denna är av samma märke som den mer fylliga risvariant som används som mellanmål och som står på samma hylla. Fruktmoset står till vänster och de risigare varianterna till höger.
Mellanmål: En av de risiga fruktpuréerna som står till höger på tredje hyllan i kylskåpet. Serveras direkt ur burken. Mellanmålet kan med fördel kompletteras med lite banan, som M äter i rätt stora bitar, samt kan t.o.m. själv bita av bitar från bananen.
M får peta (dvs kleta) lite i maten för att kunna bilda sig en uppfattning om konsistens etc. Händerna tvättas sedan av med vatten. Haklappar och kladdväst hänger på kökselementet.
Middag: Hemlagad mat finns i frysen i små kuber som finns i öppna byttor eller i isbitsformar på översta våningen. Två köttkuber och tre grönsakskuber tinas samtidigt som en av burkarna (på samma hylla) med potatis/purjolökmos och blandas i en skål. Vi ger ingen efterrätt med middagen pga gröten som ges före läggdags.
M får smaka det mesta som ni själva äter (och tycker även om det mesta samt blir högljudd om han inte får pröva!) förutsatt att det är i mycket små och mjuka bitar samt inte för varmt eller salt. Han tycker om att provsmaka smörgåsar, apelsiner (var beredd att dela 50/50 av frukter!) samt allehanda potatis- och pastarätter. M äter ägg, men obs att han då under en kort tid blir röd runt munnen. Detta är dock inte farligt och går snart över.
3. Blöjbyte
Blöjor (Libero nummer 4) finns i mängder i skötbordet, liksom gör våtlappar. Som ni vet kan man inte vända bort blicken ens en sekund när M ligger på skötbordet. Flikarna med klistermassan läggs under/bakom M. För att undvika hudirritation är det viktigt att torka Ms rumpa ordentligt efter användande av våtservetten, först med en av de små handdukarna och sedan genom att blåsa. Om irritation uppstår, finns Bepanten-salva i skötbordets vänstra fack. I extrema fall (dvs kring en gång om dagen!) kan det vara värt att skölja Ms rumpa under kran. Självfallet då viktigt kolla vattentemperatur samt hålla stadigt grepp. M kommer sannolikt att protestera mot denna behandling, men det går över. Antalet blöjbyten varierar, men tenderar att ligga runt 3 st per dag plus byte före och efter nattsömnen.
4. Läggrutin
Tecknet på att M är sömnig är att han gnuggar sina ögon upprepade gånger, eller drar sig i öronen.
Dagtid: Det finns två beprövade metoder att söva M under dagen inför förmiddag- respektive eftermiddagssömnen. Den ena (mammas) är att rulla honom fram och tillbaks i hans vagn, i liggläge, och ev. sjunga för honom (Blinka Lilla Stjärna, Ekorrn Satt i Granen, Bä Bä Vita Lamm etc). Den andra (pappas) är att lägga honom ned i hans säng med napp i munnen och själv ligga och lösa korsord tyst på sängen bredvid. Han står då upp några gånger och man kan mjukt lägga honom ned, men efter ett tag (c:a 10 min) somnar han. Brukar då ha lampor tända och gardinerna inte fördragna, så att han vet skillnaden mellan natt- och dagsömn.
Nattetid: Läggrutinen för kvällen är mer komplicerad, och bör vara identisk varje kväll. Den börjar med att byta blöja och byta kläder mot pyjamas. Sedan borstas tänder med Ms särskilda tandbordste och barntandkräm (finns tydligt placerade i mugg i nedre badrummet). Sedan läses en saga (böcker, bl.a. Barbapappa, Vem Är Arg, Max Balja etc) finns i sovrummet. M kan endera ligga eller sitta när man läser saga. Sedan släcks i rummet, dock ok att ha lampa tänd utanför, och babytelefonen sätts på (på- och av-knapparna på sidan av telefonerna). Den ena är baserad hos M vid sidan av hans säng, den andra i en laddare på övervåningen. M kommer att prata och ev gnälla en del under max en halvtimme. Man bör helst inte lyfta honom, men dock med jämna (5 min) mellanrum gå ned och säga god natt till honom. Helst ska han plocka upp nappen själv om han har tappat den, men ibland hittar han den inte och då ok att lägga in den.
M får ha napp när han ska sova och även under sömnen, men han bör om möjligt lägga i nappen själv.
5. Att gå ut med M
Före det att man går ut med M bör man dubbelkolla att skötväskan innehåller:
- minst tre blöjor
- våtservetter
- vattenflaska i ena sidofickan
- mellanmålsburk och sked i andra sidofickan
- engångshaklappar
- ev extrakläder
- regnskydd i underredet
- gärna någon liten leksak som ”distraction”
Nu när det är kallt brukar M när han går ut ha på sig body, byxor, strumpor plus mockasiner, och en övertröja. I vagnen finns sedan en mössa, en blå overall och handskar. M bör ha dessa på sig och dessutom packas in i åkpåsen som är fastsatt i vagnen.
På café eller restaurang kan M sitta i barnstol, fastspänd. Om man går ut i samband med lunch (rekommenderas inte) kan man ta med sig en burkmat och be restaurangen värma i 50 sekunder. På eftermiddagen kan M med fördel ges sitt mellanmål i samband med promenad.
6. Leka och krypa hemma/säkerhet
M börjar förvisso tröttna lite på sin hage, trots de elektroniska hjälpmedel som finns i den och som spelar musik etc. Dock är hagen alldeles utmärkt att sätta ned M i vid toalettbesök, telefonsamtal eller annan nödvändig soloaktivitet. Hur länge han går med på att sitta där blir uppenbart av ljudnivån! Grinden till trappan bör vara stängd. När M kryper och klättrar bör han alltid vara övervakad. Han får dock experimentera lite som han vill, med undantag av kontakter och vassa kanter. I kök, badrum och hall bör man vara extra försiktig mht det hårda golvet. Om någon vill bada med M, ring förälder för instruktion.
Särskilt populära men farliga platser är TV-möbeln (där han får klättra men skyddas från kanten på dörrarna som M gillar att öppna och stänga) och det (i och för sig pluggade) eluttaget i nedre hallen. Det räcker med att säga nej i tydlig ton för att han ska backa, men han kommer dock snart att återvända för ett nytt försök…
M får titta på TV så länge det rör sig om enskilda tillfällen och max 20 min. Han tenderar ändå att vara mer intresserasd av att krypa och klättra. Ett annat lika fascinerande tidsfördriv är att titta på tvättmaskinen när den är igång.
Om (när) M slår sig, kommer han att skrika och gråta något fruktansvärt även om det inte är särskilt farligt. Då är det bäst att lyfta upp honom och visa honom något ut genom fönstret och tala lugnt och tröstande till honom. Blinka lilla stjärna är ett tips.
7. Kläder
M kläder förvaras som regel i en hänggarderob innanför den högra spegeldörren i den stora garderoben i gästrummet. Som regel bör han ha på sig en body och ett par byxor, med sockor/mockasiner och en övertröja/t-shirt över bodyn som tillval. Om han kissar på kläderna eller de är mer än vanligt (dvs utöver dregel) blöta bör de bytas. M har ett par skor, som står synliga i hallen. Dessa är till för utflykter då M kan tänkas ”öva gå” på ngt café till exempel. På kvällen tar man på Ms pyjamas precis innan läggdags (se ovan).
Varsågoda, en standard dag i lilla M's liv (som för övrigt fyllde 10 månader igår, vad tiden går fort):
För barnpassning 2-9 feb
1. En ”regelbunden” dag med M just nu:
Mellan 06.30 – 08.00 M vaknar
Omedelbart efter vaknandet: blöjbyte, byte från pyjamas till kläder
Omedelbart efter ovanstående: mata med gröt (se nedan) och ge vatten
C:a kl. 10.00: läggning med napp för förmiddagssömn (ungefär 1,5h)
Mellan 12.00 och 12.30: lunch burkmat och fruktburk, samt vatten
C:a kl. 14.00 – 14.30 Mellanmål i form av fruktgrynburk
C:a kl. 14.30 – 15.00: läggning för eftermiddagssömn (ungefär 1,5h)
Omedelbart efter uppvaknandet: vatten
C:a kl. 17.45 Middag, hemlagad mix (se nedan), samt vatten
C:a kl. 19.00 Portion gröt
C:a kl. 19.15 påbörja läggrutin för natten (se nedan)
2. Matning
M bör numera pga klättertendensen spännas fast i matstolen med den rem som är fäst på stolens baksida.
Gröt: på morgonen mild havregröt (blått paket), på kvällen fullkornsgröt (grönt paket). De öppnade paketen står i överskåpet på vänster sida om spisen. Nya, oöppnade paket står på övre hyllan i skåpet ovanför mikrovågsugnen. Tillagas genom att koka upp c:a 2 dl hett vatten i tekokaren och blanda i grötpulver tills grötkonsistens uppnåtts. OBS detta innebär att gröten omedelbart är för varm för M och måste svalna en kort stund.
Temperatur för all varm mat för M är varm, dvs varken ljummen eller het. För hett är naturligtvis värst, men om maten är för kall vägrar han att äta den.
Lunch: burkmat, värms i mikron i burken eller i en skål, c:a 40 sek till 1 min. Provsmaka själv för temperaturkoll. Favoriterna är köttfärssås m pasta, kyckling med grönsaker. Burkmaten finns i kylen till höger på översta hyllan. Till efterrätt ger vi sedan direkt en burk organiskt fruktmos. Sådan finns i kylen på tredje hyllan. OBS att denna är av samma märke som den mer fylliga risvariant som används som mellanmål och som står på samma hylla. Fruktmoset står till vänster och de risigare varianterna till höger.
Mellanmål: En av de risiga fruktpuréerna som står till höger på tredje hyllan i kylskåpet. Serveras direkt ur burken. Mellanmålet kan med fördel kompletteras med lite banan, som M äter i rätt stora bitar, samt kan t.o.m. själv bita av bitar från bananen.
M får peta (dvs kleta) lite i maten för att kunna bilda sig en uppfattning om konsistens etc. Händerna tvättas sedan av med vatten. Haklappar och kladdväst hänger på kökselementet.
Middag: Hemlagad mat finns i frysen i små kuber som finns i öppna byttor eller i isbitsformar på översta våningen. Två köttkuber och tre grönsakskuber tinas samtidigt som en av burkarna (på samma hylla) med potatis/purjolökmos och blandas i en skål. Vi ger ingen efterrätt med middagen pga gröten som ges före läggdags.
M får smaka det mesta som ni själva äter (och tycker även om det mesta samt blir högljudd om han inte får pröva!) förutsatt att det är i mycket små och mjuka bitar samt inte för varmt eller salt. Han tycker om att provsmaka smörgåsar, apelsiner (var beredd att dela 50/50 av frukter!) samt allehanda potatis- och pastarätter. M äter ägg, men obs att han då under en kort tid blir röd runt munnen. Detta är dock inte farligt och går snart över.
3. Blöjbyte
Blöjor (Libero nummer 4) finns i mängder i skötbordet, liksom gör våtlappar. Som ni vet kan man inte vända bort blicken ens en sekund när M ligger på skötbordet. Flikarna med klistermassan läggs under/bakom M. För att undvika hudirritation är det viktigt att torka Ms rumpa ordentligt efter användande av våtservetten, först med en av de små handdukarna och sedan genom att blåsa. Om irritation uppstår, finns Bepanten-salva i skötbordets vänstra fack. I extrema fall (dvs kring en gång om dagen!) kan det vara värt att skölja Ms rumpa under kran. Självfallet då viktigt kolla vattentemperatur samt hålla stadigt grepp. M kommer sannolikt att protestera mot denna behandling, men det går över. Antalet blöjbyten varierar, men tenderar att ligga runt 3 st per dag plus byte före och efter nattsömnen.
4. Läggrutin
Tecknet på att M är sömnig är att han gnuggar sina ögon upprepade gånger, eller drar sig i öronen.
Dagtid: Det finns två beprövade metoder att söva M under dagen inför förmiddag- respektive eftermiddagssömnen. Den ena (mammas) är att rulla honom fram och tillbaks i hans vagn, i liggläge, och ev. sjunga för honom (Blinka Lilla Stjärna, Ekorrn Satt i Granen, Bä Bä Vita Lamm etc). Den andra (pappas) är att lägga honom ned i hans säng med napp i munnen och själv ligga och lösa korsord tyst på sängen bredvid. Han står då upp några gånger och man kan mjukt lägga honom ned, men efter ett tag (c:a 10 min) somnar han. Brukar då ha lampor tända och gardinerna inte fördragna, så att han vet skillnaden mellan natt- och dagsömn.
Nattetid: Läggrutinen för kvällen är mer komplicerad, och bör vara identisk varje kväll. Den börjar med att byta blöja och byta kläder mot pyjamas. Sedan borstas tänder med Ms särskilda tandbordste och barntandkräm (finns tydligt placerade i mugg i nedre badrummet). Sedan läses en saga (böcker, bl.a. Barbapappa, Vem Är Arg, Max Balja etc) finns i sovrummet. M kan endera ligga eller sitta när man läser saga. Sedan släcks i rummet, dock ok att ha lampa tänd utanför, och babytelefonen sätts på (på- och av-knapparna på sidan av telefonerna). Den ena är baserad hos M vid sidan av hans säng, den andra i en laddare på övervåningen. M kommer att prata och ev gnälla en del under max en halvtimme. Man bör helst inte lyfta honom, men dock med jämna (5 min) mellanrum gå ned och säga god natt till honom. Helst ska han plocka upp nappen själv om han har tappat den, men ibland hittar han den inte och då ok att lägga in den.
M får ha napp när han ska sova och även under sömnen, men han bör om möjligt lägga i nappen själv.
5. Att gå ut med M
Före det att man går ut med M bör man dubbelkolla att skötväskan innehåller:
- minst tre blöjor
- våtservetter
- vattenflaska i ena sidofickan
- mellanmålsburk och sked i andra sidofickan
- engångshaklappar
- ev extrakläder
- regnskydd i underredet
- gärna någon liten leksak som ”distraction”
Nu när det är kallt brukar M när han går ut ha på sig body, byxor, strumpor plus mockasiner, och en övertröja. I vagnen finns sedan en mössa, en blå overall och handskar. M bör ha dessa på sig och dessutom packas in i åkpåsen som är fastsatt i vagnen.
På café eller restaurang kan M sitta i barnstol, fastspänd. Om man går ut i samband med lunch (rekommenderas inte) kan man ta med sig en burkmat och be restaurangen värma i 50 sekunder. På eftermiddagen kan M med fördel ges sitt mellanmål i samband med promenad.
6. Leka och krypa hemma/säkerhet
M börjar förvisso tröttna lite på sin hage, trots de elektroniska hjälpmedel som finns i den och som spelar musik etc. Dock är hagen alldeles utmärkt att sätta ned M i vid toalettbesök, telefonsamtal eller annan nödvändig soloaktivitet. Hur länge han går med på att sitta där blir uppenbart av ljudnivån! Grinden till trappan bör vara stängd. När M kryper och klättrar bör han alltid vara övervakad. Han får dock experimentera lite som han vill, med undantag av kontakter och vassa kanter. I kök, badrum och hall bör man vara extra försiktig mht det hårda golvet. Om någon vill bada med M, ring förälder för instruktion.
Särskilt populära men farliga platser är TV-möbeln (där han får klättra men skyddas från kanten på dörrarna som M gillar att öppna och stänga) och det (i och för sig pluggade) eluttaget i nedre hallen. Det räcker med att säga nej i tydlig ton för att han ska backa, men han kommer dock snart att återvända för ett nytt försök…
M får titta på TV så länge det rör sig om enskilda tillfällen och max 20 min. Han tenderar ändå att vara mer intresserasd av att krypa och klättra. Ett annat lika fascinerande tidsfördriv är att titta på tvättmaskinen när den är igång.
Om (när) M slår sig, kommer han att skrika och gråta något fruktansvärt även om det inte är särskilt farligt. Då är det bäst att lyfta upp honom och visa honom något ut genom fönstret och tala lugnt och tröstande till honom. Blinka lilla stjärna är ett tips.
7. Kläder
M kläder förvaras som regel i en hänggarderob innanför den högra spegeldörren i den stora garderoben i gästrummet. Som regel bör han ha på sig en body och ett par byxor, med sockor/mockasiner och en övertröja/t-shirt över bodyn som tillval. Om han kissar på kläderna eller de är mer än vanligt (dvs utöver dregel) blöta bör de bytas. M har ett par skor, som står synliga i hallen. Dessa är till för utflykter då M kan tänkas ”öva gå” på ngt café till exempel. På kvällen tar man på Ms pyjamas precis innan läggdags (se ovan).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
