Söndag

På söndag är det BIM.

Så här antecknade jag BIM -5 när jag testade positivt: "Känner ingenting alls! Bröst normala. Lite lätt förkyld, men annars INGET"

Så det verkar ju positivt om man jämför med idag. Sen ignorerar jag effektivt det faktum att dagarna innan anteckningen samt dagarna efter så står det att brösten ömmade lite grann till och från. Anledningen till att jag anser mig kunna ignorera detta faktum är att innan min graviditet så ömmade mina bröst då och då inför mens. Nu efter grav är de helt okänsliga. Jag har dock lyckats inbilla mig att det har pirrat lite i dem, jämförbart med när de fylldes på med mjölk under tiden som jag ammade. Men jag tror dock att det är just inbillning.

Dessutom: jag är inte ovanligt trött. Inte ovanligt hungrig. Inget illamående. Lite lågt blodtryck, men det har jag ofta. Taskigt humör, men det har varit ett par stressiga veckor.

Lite molande i nedre magen och ryggslutet är det halmstrå som jag nu griper krampaktigt efter.

Helgens äventyr

På begäran får ni en lite mer detaljerad redogörelse för helgen och bröllopet än vad jag normalt skulle skriva:

Underbart att få flyga reguljärt! Vi kom fram till London på fredagkvällen och åkte hem till ett par vänner. Vi hade hyrt bil för helgen, till ett pris som var lägre än vad taxi in till London hade kostat (det blir lite reklam för Hertz här).

Nästa dag åkte vi iväg till själva stället där bröllopet skulle vara. Vi åkte en timme utanför London till en fin engelsk herrgård, hur vackert beläget som helst ute landsbygden. Det var öppna vidder, små får med lamm betade på gräset och alla träd stod i blom. Lilla M var helt fascinerad, stackars liten, som stadsbarn har han aldrig upplevt något liknande.

Sen blev det till att svira om till bröllopsklädsel. Och dagen till ära bar jag hatt, på brudens begäran. Hoppas att jag blir bjuden på bröllop i England igen, annars blir det inte mycket mer användning för den. Lilla M skötte sig bra i kyrkan, han var upptagen av tyget på kavajen på killen som satt framför oss, var där med sitt lilla finger och skrapade. Och så tyckte han att det var underhållande när jag fläktade honom med programmet. Så underhållande att jag fick sluta för han började kuckla av skratt, vilket är underbart i vanliga fall men inte när man ska vara knäpptyst i kyrkan. Men efter en timme tröttnade han och då gick min man ut med honom.

Efteråt skålade vi i bubbligt ute i trädgården. Alla barn samlades i en lekhörna med tillhörande barnpassning och Lilla M stortrivdes där. Men sen när middagen skulle börja så var det hans läggtid, och han var supertrött och gnällig. Vi hade rekommenderats att låta honom sova i ett anslutande rum, som skulle övervakas av barnpassningsgänget. Där somnade han snällt, men väcktes brutalt en timme senare av ett annat barn som inte alls ville sova men som lades in där av en bestämd förälder. Vi försökte söva om honom men minsta ljud fick honom att vakna. Och det andra barnet var rätt så skrikigt. Så vi gav upp, mannen fick gå upp och söva honom på hotellrummet och därmed var brölloppet över för hans del. Eftersom det var min kompis som gifte sig så det var naturligt att jag skulle fortsätta bröllopsfirandet, även om de flesta engelsmän lyfte förvånat på ögonbrynen när de fick höra talas om uppdelningen.

Summa summarum: ett underbart, välplanerat vackert bröllop MEN barnpassningsbiten var helt enkelt inte genomtänkt. Vi hade funderat på att lämna Lilla M med sin farmor, men brudbaret hade insisterat på att han skulle med eftersom de hade ordnat med barnpassning. Det märkliga är att det rummet som hade öronmärkts för sovande barn senare visade sig vara i anslutning till baren och man var tvungen att gå där för att komma till baren. Jag fattar ingenting. Men jag tar aldrig med mig Lilla M på bröllop igen, jag hade svårt att ha roligt på festen när han hade varit så ledsen och när min man inte kunde vara med.

Oma

Lilla M tycker att det är skojigt med ord. Just nu heter favoritboken Kaninpaketet, där en kanin ger en massa presenter till en flicka. Hon får äpple, gurka, morot, tomat, päron, banan och till slut en napp.

Och Lilla M härmar bäst han förmår:

Oooää = äpple
Rrrr (som om han gurglar sig) = gurka
Oma = tomat

Men när vi kommer till morot, då fnissar han bara. Och det är klart, ett löjligare ord än MOROT går väl knappast att hitta?

Uppdatering

Har inte hunnit med så mycket skriva denna vecka. Vår lägenhet har visats i helgen och nu borde det pågå budgivning för fullt. Men det gör det inte. Och jag är shockad, jag ÄLSKAR vår lägenhet, den renoverades för två år sedan när vi flyttade in och har allt. Men intresset är ganska svalt. Vi har förvisso fått ett bud, men det känns inte så säkert. Nåja, nu ska jag sluta oroa mig för det. I värsta fall får vi ha visning igen om några veckor, med all städning som det innebär.

Och övrigt, fortfarande ingen äl. Så jag misstänker att det helt enkelt hoppas över denna månad. Eller så har vi lyckats så tidigt att kroppen inte ens behövde avisera äl. Känns sådär lagom troligt och jag tänker tillåta mig vin och champagne i helgen för jag ska på bröllop. I England. Ni kommer kanske ihåg möhippan för några veckor sedan?

Just nu känns allt bara stressigt.

Märklig cykel?

Eftersom vi önskar oss ett syskon till Lilla M har jag ju varit särskilt uppmärksam på mig själv denna cykel. Eller, jag har nog varit det hela tiden sedan jag fick min mens tillbaks men denna gång skulle vi ju pricka ÄL, inte undvika!

Och jag har ju känt av ÄL så tydligt flera månader i sträck. Utan tvekan. Men denna månad ska naturligtvis vara annorlunda. Först kommer mensen en hel vecka för tidigt. En vecka senare känner jag misstänkta dragningar runt äggledarna, men de går över utan att jag har ÄL-sekret. Passar dock på att ha en mysig stund med maken.

Sen har jag väntat på "den riktiga" ÄL som borde ha varit i helgen. Har inte märkt något. Alls. Idag har jag känt någon svag dragning men inget som egentligen räknas. Men imorgon, då måste det väl ändå bli ÄL? Jag blir galen på det här!

Borde vara ett gnällinlägg

Det är min tur att ta lilla M på morgonen, och för första gången på flera veckor beslutar sig den unge herren att dagen börjar före kl. 0600.

Men ändå njuter jag av varje sekund, vilken underbar liten pojke han är!

Svammel

Fredag.

Vin.

Lugnet före stormen: lägenhetsvisning i helgen.

Imorgon blir städdag utan dess like.

Dessutom ska (borde?) jag ha ägglossning i helgen. Dags att plocka fram kunskaperna från "danskursen" förra helgen?

Frisyr?

Lilla Ms hår har hängt långt över öronen. Jag klippte honom för ett par månader med ett förvånansvärt bra resultat.

Nu var håret långt igen och mamman, djärv efter tidigare framgångar, tog till saxen igen. Men Lilla M har blivit rörligare och snabbare. Och gillar dessutom inte klippljudet som saxen gör. Högljydda protester och mycket ormande senare ser Lilla M - i bästa fall - tufsig ut.

Nåja, det växer väl. När brukar man ta dem till en riktig frisör för första gången?

Idag...

ringde mannen mig och sa: Gissa vad lilla M har gjort?

Och jag svarade: Hur många då?

Fem. Fem steg i rad. Vid tre olika tillfällen.

Jag är så stolt!

Hela havet stormar

Idag berättade chefen för alla att jag skulle sluta. Självupptagen som jag var satte jag nästan kaffet i vrångstrupen när inte bara mitt namn lästes upp utan två till! Det är ju en femtedel av avdelningen som försvinner! Och inte bara det, ytterligare omorganisationer leder till att alla nu är oroliga för sina jobb. Så timingen och beslutet om New York kunde inte ha varit bättre!
Och jag är glad att jag hann prata med min chef i förra veckan, innan allt det här kom ut. Inte för att det egentligen spelar någon roll, men mitt stolta alterego vill inte att någon ska tro att flyttbeslutet har något med omorganisationen att göra.
Min sista dag blir den sista juni.

Vilken helg! eller Vilken helg :-(

Man kan beskriva min helg ur två vinklar:

Positivt: Semester!!!!!
Efter en resa med mycket egentid som gick till att läsa både bok och tidningar så kom jag hem till tjejen som ordnade möhippan. Jag fick champagne och vi dryftade "tjejsnack" en timme.
På natten sov jag ostört ända till 11!!! Lördagen tillbringade jag på Londons gator, fönstershoppandes. På eftermiddagen var det dags för nästa aktivitet: Strippdanslektion! Först var jag mycket tveksam men läraren var så avslappnad och bra så efter några glas bubbligt var alla med på notorna.
Sen middag och nattklubb! Och så sov jag lääänge nästa dag, åt brunch och åkte hem till Sverige.

Negativt: aldrig mer Ryan Air
Kompisen som jag skulle resa med ringde i fredags och meddelade att hon var sjuk: hon kunde inte komma. Det var hon som hade insisterat på RA och jag hade motvilligt gått med på det eftersom det ändå skulle bli kul att prata med henne på bussresan till Skavsta då vi inte setts på ett tag. Nu blev det soloresa, jag stressade ihjäl mig och hann knappt med lunch för att hinna med bussen, som gick vid 2. Först klockan halv elva på kvällen vart jag äntligen hemma hos tjejen som höll i möhippan, då hade de ätit upp all maten och massagedamen hade för länge sedan gått hem. Alla andra var redo att gå också, men segade sig plikttroget kvar en timme när jag dök upp. Nästa dag gick jag runt i London, men kunde inte köpa något eftersom jag inte fick ha mer bagage på planet (morr). Dansen var kul, men jag var förkyld och hade en envis huvudvärk som hängde kvar hela kvällen, musiken på nattklubben var ren tortyr. Söndag hann jag nätt och jämnt med brunch innan jag var tvungen att rusa till flyget. Var inte hemma förrän 23. Och jag saknade Lilla M vansinnigt hela helgen!


Nu inser ni att den positiva beskrivningen är något krystad. Det värsta är att när man lägger ihop alla kostnaderna var Ryan Air inte billigare än vad SAS skulle ha varit, bara mycket mycket sämre. Jag känner mig verkligen som ett pucko.

Möhippa

Puh, en riktigt låååång kväll med en liten M som reagerade stenhårt på sprutan som han fick idag. Somnade två timmar efter vanlig tid, stackarn, med konstant gnäll under dessa timmar (starckars föräldrar).
Så nu är jag och maken helt slut. Och jag ska packa för att jag ska till London imorgon på möhippa. Hela helgen. Normalt skulle jag jubla, men om Lilla M är sjuk så tycker jag synd om maken. Ja, jag vet att precis det hände mig när maken åkte iväg, men det gör ju bara att jag vet hur jäkligt det är. Och så är det första gången som jag är borta från Lilla M över natten :-(

NU

har jag pratat med chefen. Han tog det bra, han hade full förståelse.
Det känns superskönt.
Värre var det när jag berättade på bostadsrättsföreningens styrelsemöte. En medlem hade sett fram emot att gå ur styrelsen men känner nog inte att han kan det nu när jag försvinner. Nåja, alla kan ju inte jubla.
På torsdag kommer fastighetsmäklaren och fotgraferar lägenheten. Och vi kan bara konstatera att vi har alldeles för mycket prylar. Och för lite tid att rensa.

Härligt trött kväll

Idag firade vi Lilla Ms födelsedag med släkt och vänner. Och han hade jätteroligt! Han lekte, uppskattade sina presenter och slocknade 2 sekunder efter att sista gästen hade gått.
Många av de yngre gästerna uppskattade den särskilda bebistårtan som jag hade gjort - pannkakor med fruktmos emellan och bananskivor ovanpå, inget tillsatt socker så långt ögat kunde nå! Men Lilla M, som normalt äter nästan allt, var inte lika imponerad. Undrar om det berodde på att fastern låtit honom smaka morotskaka och kladdkaka? Hmmm. ;-)

Imorgon blir för övrigt en stor dag. Jag ska släppa bomben om New York på jobbet. Trots att jag inte har ett annat jobb att gå till så känns det rätt att åka, det är ju kanske enda gången i livet som jag får möjligheten. Jag inbillar mig att jag kommer att kunna hitta jobb där, till slut. Just nu är det lite marigt med tanke på konjunktursläget i USA generellt. Så maken och jag ska köra parallella spår: aktivt jobbsök samt syskonförsök. Med början denna månad. Och det svindlar lite. Och ja, det har delvis med den tidigare stressen att göra.

Och så fort vi har fattat det beslutet gör min kropp revolt (se förra inlägget).

Vad händer?

Vaknade i morse med... mens? Ja, det var det. Jag kunde ha svurit på att jag hade ägglossning förra veckan. Fyra veckor efter förra ÄL-känningen och två veckor efter förra mensen, precis som det brukar vara.
Visst kan jag vara lite oregelbunden, men jag trodde att mens alltid kom 2 veckor efter ÄL, och att det var ÄL som kunde variera?

Skumt.

New York!

Det har varit glest med skrivandet. Det händer så mycket just nu, och kommer att forsätta att hända med rasande fart.

Vi ska flytta till New York.

Det är stort. Och det innebär en MASSA praktiskt jobb:

Sälja lägenheten (som i sin tur genererar en massa underpunkter i vår att-göra-lista som jag inte orkar dra här för då blir jag galen)

Fixa flytt
Fixa en massa admin (avtal med tele&elbolag etc, etc)
Ta tag i dagisfrågan (som jag gladligen ignorerat eftersom jag naivt trott att det inte berör oss då vi inte ska vara kvar, men det är tydligen inte helt lätt att hitta plats i NY heller…)
Prata med chefen (har skjutit upp det eftersom jag inte har något nytt jobb att gå till... men på måndag ska jag verkligen ta tjuren vid hornen...)

Det svindlar lite. Det gör det. Men vem tackar nej till möjligheten att få bo i en av världens mest sprudlande städer?