Överlevde

De första dagarna är avklarade. Det gick både bättre och sämre än förväntat.

Bättre så till vida att det var roligt stundtals att vara tillbaks, i fredags kände jag mig dessutom lite laddad efter ett positivt (faktiskt) möte med den nya chefen. Verkar som om han tog till sig en del av det vi pratat om på lunchen för ett par månader sedan. Då var jag ganska rättfram (pga sömnbrist, jag orkar inte vara lika diplomatisk nuförtiden) och det var uppenbarligen bra.

Sämre var att jag har en enorm sepationsångest varje morgon när jag lämnar lillkillen. Det är riktigt vidrigt faktiskt och jag var helt oförberedd på det. Nu förstår jag äntligen varför alla säger åt en att ta vara på den första tiden - den kommer aldrig igen insikten får fortfarande tårarna att bränna bakom ögonlocken på mig. Min och lilla Ms tid hemma tillsammans är slut. Över. Finito. Han har jätteroligt hemma med pappa, så honom går det ingen nöd på, problemet ligger uteslutande hos mig. Hur klarar andra av att återgå till jobbet? Kommer jobbet någonsin att kännas meningsfullt igen?