Ångesten

Jag har bara antytt det tidigare, men här kommer det: jag bävar för att gå tillbaka till jobbet. Det finns flera andledningar, den uppenbara är mamma-dåligt-samvetet. Men det är inte så mycket att säga om det, vi har det jättebra här i Sverige som kan vara hemma så mycket med våra barn. Om jag hade bott någon annanstans hade jag varit tillbaks på jobbet för länge sedan.

Jag var trött på mitt jobb innan jag blev mammaledig. Trött på arbetstiderna, sysslorna, trött på flertalet kollegor, förbannad på chefen. Planen var att hitta något nytt medan jag var borta. Men under tiden har det hänt saker (tänk att världen fortsätter att snurra trots att man har fått barn!).

1) chefen har bytts ut
Detta borde ju vara bra. Efter att ha träffat den nya ett par gånger undrar jag dock om detta inte är ett solklart fall av "ur aksan i elden". Men jag är orättvis som inte ger den nya en chans, får göra en ny utvärdering om ett par månader.

2) Jobbigaste kollegorna borta
Detta är uteslutande positivt.

3) Arbetsuppgifterna desamma
Detta går ju inte att råda bot på. Eller jo, jag hade en överenskommelse med den gamla chefen om detta, men det är inte vatten värt idag. Har berört ämnet med nya chefen. Lärdom: försvinn inte på mammaledighet precis innan man får utökat ansvar.

4) Arbetstiderna
Jag jobbar i en bransch där "vanliga" arbetstimmar ligger på ca 60 timmar i veckan. En lugn vecka hamnar man på ca 50, bra mycket-att-göra-veckor har man tur om man ens kommer ut på lunch. Ska man visa framfötter gäller det att visa att alla veckor är bra-veckor. Det är en intressant modell: man jobbar på olika projekt. Ju bättre man är desto fler projekt får man vara med på. Det är allstå skämmigt att ha korta arbetstider, för det betyder att man inte är bra. Smart va? Smart för arbetsgivaren. Men har man lyckats få stämpeln som "bra" kan man jobba lite mer fokuserat. Den nya chefen verkar vilja att jag bevisar mig själv igen.


Sammanfattning: ångest.