Det blir nog av!

Det verkar sannolikt att min man kommer att få jobbet utomlands! Det är inte 100% ännu, så jag kan inte säga vart ännu, men om några veckor så. Men tanken är svindlande, det öppnar ju upp för så många möjligheter!

Jag ska söka jobb. I det nya landet. Ska jag byta bransch? Eller inte? Ska jag söka lokalt eller försöka satsa på ett svenskt internationellt bolag? Alla möjligheter är öppna, jag kommer att satsa brett. Nu blir det svårt att vara särskilt fokuserad på mitt nuvarande jobb, jag har tex redan räknat ut att om vi ska vara på det nya stället i slutet på augusti så måste jag säga upp mig senast i slutet på maj. Det är faktiskt inte så långt dit.

Sen uppstår det frågor med flytten. Sälja lägenheten? Hur är marknaden egentligen?

Men klart är att jag är glad. Jag tycker att det här är jätteroligt!

Sovmorgon

Ikväll har jag möte med bostadsrättsföreningen. Värdefull M-tid som försvinner till det mest otacksamma gratisarbetet som finns. Detta måste förändras, särskilt som M tar sig sovmorgon idag, så jag hinner inte träffa honom innan jag går till jobbet.

Det är det allt kretsar kring just nu. Hur kan jag maximera tiden med M? Borde jag väcka honom på morgornen för att leka? Hålla honom uppe sent på kvällarna? Denna vecka har det blivit lite av det sistnämna, inte med flit det har bara blivit så. Men det är ju ändå inte rättvist mot honom, det inser jag. Jag längtar till helgen.

Vassa armbågar?

Hittills denna vecka har jobbet kännts lite bättre. Jag kan inte peka på någon särskild skillnad, bara att jag håller på att komma in i det igen.

Jag har jobbat med ett internprojekt som bla har tvingat mig att sitta vid Skatteverkets offentliga terminal en hel eftermiddag. Man känner sig allt lite snokig när man går igenom offentliga register i jakt på information, och det blir snabbt enformigt. Sen har jag kommit med i ett projekt, som, om det kör igång så är det naturligtvis så att allt borde ha gjorts i förra veckan, typ. Och för att inte bli sittandes med de tråkiga bitarna gäller det det att ha vassa armbågar, så det är bara att kavla upp ärmarna och slipa...

Nappeländet

Jag trodde att Ms sömn äntligen hade normaliserat sig. Men. På vår resa över julen återintroducerade vi napp för att lilla M skulle kunna sova på planet. Förut har vi varit tvugna att ta bort den för att han kan väcka oss 4-5 ggr per natt bara för att han inte kan somna utan nappen. Och nu är vi där igen. Hur kunde vi vara så dumma?

Den nya avvänjningskuren påbörjades i fredags. Det var ok på kvällen, han protesterade naturligtvis men somnade. Dock vaknade han i vanlig ordning och ville ha napp, och blev naturligtvis skitförbannad när han inte fick det. Illtjöt högt. Länge. Flera gånger. I en bok som bland annat behandlar ämnet att sluta nattamma, står det att "bebisen kan bli mycket förnärmad". Så kan man ju också säga, men det ger ju inte riktigt en rättvis bild av den arga bebisen som vi har haft att göra med denna helg.

Så nu är min man och jag helt slut. Det enda som får oss att inte ge upp är det taskiga i att påbörja en sån här grej och sen ge upp, då har ju sonen haft det jobbigt utan anledning. Måtte han glömma nappeländed snart.

Äntligen fredag

Denna vecka har jag:
1) börjat jobba igen (på riktigt)
2) konstaterat att det här med modersinstinkten inte är någon lek
3) Lagt ner alldeles för mycket tid på ett internt jobbdokument (som kund inte ska se, typ alls, jag blir SSÅÅÅ trött)
4) Den nedlagda tiden var naturligtvis på kvällen, så jag hann inte hem innan lilla M hade somnat.

Denna helg ska jag ta det jättelungt. På lördag kväll kommer en kompis som bor i London och äter middag hos oss. Känns ovant att ha något så socialt inplanerat på hemmaplan.

Byta jobb?

Varför bytte jag inte jobb under mammaledigheten?

För att jag vet inte i vilket LAND som jag ska söka jobb i ännu!!!

Min man kanske kanske blir erbjuden ett jobb utomlands. Detta är något som både han och jag tycker vore jättespännande. Så fort vi vet hur det går drar mitt eget byta jobb projekt igång. Och då kan jag även avslöja vilket land det rör sig om (men det är utanför Europa).

Full koll?

När jag ringer hem från jobbet vill jag veta allt. ALLT. Vad har de gjort? Har han sovit? Om så hur länge? Och hur var han när han vaknade? Hur många blöjor har han producerat idag? Stora/små? Har han druckit mycket? Några nya ljud? Annat nytt? Men jag försöker lägga band på mig själv. Om jag inte gjorde det skulle jag ringa en gång i halvtimmen. Ibland lyckas jag, ibland inte.

Han var jättefin när jag kom hem idag. Jätteglad, skrattade gurglande när jag kittlade honom. Och så har jag lärt honom att sträcka fram handen när jag säger "Goddag goddag". Lilla sötnosen!

Konstant klump i halsen

Dagens lärdom: jag ska inte sminka mig innan jag säger hejdå till sonen. Separationsångesten har förvandlat mig till ett känslomonster.

Det är ju så här det ska vara. Dela lika på föräldrarledigheten är bra på alla plan för alla. Men just nu är det inte så det känns. Inte för mig.

Godnattsaga

Jag: Det här är en anka. Vad säger ankan? Kvack kvack! Kvack!
M: Tittar på mig med stora runda ögon (är hon inte riktigt klok?)

Jag: Det här är en hund. Vad säger hunden? Voff! Voff!
M: Ger ifrån sig ett förtjust leende.

Jag: Det här är en pippifågel. Vad säger fågeln? Piiip! Piiip!
M: Höjer ena ögonbrynet och tittar på mig frågande.

Jag: Det här är en orm. Vad säger ormen? Ssssss! Ssssss!
M: Shockad min, sen börjar han storgråta.

Är det möjligen första tecknet på en medfödd fobi?

Det här med sömnen

Sömnen har varit ett jobbigt kapitel för oss. De första veckorna av Ms liv var allt upp och ner, sen listade han ut att natt var natt och vaknade bara en gång för att amma! Jag var dock INTE överlycklig över detta utan undrade när han skulle börja sova hela natten. Nästan på dagen när han fyllde 3 månader började han vakna ca 3-4 ggr per natt för mat. Tillväxtperiod, hoppades jag och tänkte att det går över om ett par veckor.

Tre månader senare utan förändring längtade jag panikartat tillbaks till tiden då han bara vaknade en gång per natt, vilken lyx! Sen blev han sjuk för första gången och sov endast 20 minuter åt gången. Mina krav ändrades igen: tänk den som hade en bebis som bara vaknade 4 gånger per natt.

Efter flera turer med nappavvänjning, vankande, inte plocka upp, plocka upp, no-cry-sleep-solution osv hade vi äntligen fått honom att vakna endast en gång per natt för amning. Seger. På vår resa tog jag även bort denna (hans natt och tider var ju ändå förvrängda och det gick helt smärtfritt!) och han kan nu sova upp till 12 timmar i sträck. Dubbelseger!! Men sen vi kom hem har det varit lite knepigt igen.

Nu verkar det äntligen som om lilla Ms jetlag håller på att släppa. Han somnade (deckade) vid 7 och sov hela vägen till 6! Hoppashoppashoppas att det håller i sig. Men just nu sover han en misstänkt lång eftermiddagslur, så jag får väl väcka honom snart.

Överlevde

De första dagarna är avklarade. Det gick både bättre och sämre än förväntat.

Bättre så till vida att det var roligt stundtals att vara tillbaks, i fredags kände jag mig dessutom lite laddad efter ett positivt (faktiskt) möte med den nya chefen. Verkar som om han tog till sig en del av det vi pratat om på lunchen för ett par månader sedan. Då var jag ganska rättfram (pga sömnbrist, jag orkar inte vara lika diplomatisk nuförtiden) och det var uppenbarligen bra.

Sämre var att jag har en enorm sepationsångest varje morgon när jag lämnar lillkillen. Det är riktigt vidrigt faktiskt och jag var helt oförberedd på det. Nu förstår jag äntligen varför alla säger åt en att ta vara på den första tiden - den kommer aldrig igen insikten får fortfarande tårarna att bränna bakom ögonlocken på mig. Min och lilla Ms tid hemma tillsammans är slut. Över. Finito. Han har jätteroligt hemma med pappa, så honom går det ingen nöd på, problemet ligger uteslutande hos mig. Hur klarar andra av att återgå till jobbet? Kommer jobbet någonsin att kännas meningsfullt igen?

Så, det blir en SÅN dag.

Det är bara att stålsätta sig.

Klockan är halv 9. Jag har varit vaken sen 4. Lilla M ville sova men kunde inte. Till slut somnade han vid 7. Då gick jag upp för att göra mig iordning för jobbet, medan M och min käre man tar igen den värdefulla sömn som uteblev under småtimmarna.

Seg i huvudet hittade jag inte datorn? Letade överallt för att sen väcka mannen som berättade var han "gömt" den. Den låg naturligtvis fullt synligt. Men eftersom jag var tvungen att stara om datorn 2 ggr innan den fungerade har jag typ ingen tid att blogga. Så jag får återkomma i helgen och berätta mer om mitt jobb.

Ångesten

Jag har bara antytt det tidigare, men här kommer det: jag bävar för att gå tillbaka till jobbet. Det finns flera andledningar, den uppenbara är mamma-dåligt-samvetet. Men det är inte så mycket att säga om det, vi har det jättebra här i Sverige som kan vara hemma så mycket med våra barn. Om jag hade bott någon annanstans hade jag varit tillbaks på jobbet för länge sedan.

Jag var trött på mitt jobb innan jag blev mammaledig. Trött på arbetstiderna, sysslorna, trött på flertalet kollegor, förbannad på chefen. Planen var att hitta något nytt medan jag var borta. Men under tiden har det hänt saker (tänk att världen fortsätter att snurra trots att man har fått barn!).

1) chefen har bytts ut
Detta borde ju vara bra. Efter att ha träffat den nya ett par gånger undrar jag dock om detta inte är ett solklart fall av "ur aksan i elden". Men jag är orättvis som inte ger den nya en chans, får göra en ny utvärdering om ett par månader.

2) Jobbigaste kollegorna borta
Detta är uteslutande positivt.

3) Arbetsuppgifterna desamma
Detta går ju inte att råda bot på. Eller jo, jag hade en överenskommelse med den gamla chefen om detta, men det är inte vatten värt idag. Har berört ämnet med nya chefen. Lärdom: försvinn inte på mammaledighet precis innan man får utökat ansvar.

4) Arbetstiderna
Jag jobbar i en bransch där "vanliga" arbetstimmar ligger på ca 60 timmar i veckan. En lugn vecka hamnar man på ca 50, bra mycket-att-göra-veckor har man tur om man ens kommer ut på lunch. Ska man visa framfötter gäller det att visa att alla veckor är bra-veckor. Det är en intressant modell: man jobbar på olika projekt. Ju bättre man är desto fler projekt får man vara med på. Det är allstå skämmigt att ha korta arbetstider, för det betyder att man inte är bra. Smart va? Smart för arbetsgivaren. Men har man lyckats få stämpeln som "bra" kan man jobba lite mer fokuserat. Den nya chefen verkar vilja att jag bevisar mig själv igen.


Sammanfattning: ångest.

Nu. Nu börjar bloggandet.

Tillbaks efter FANTASTISK semester. Utan tillgång till internet, mer är snabbkoll av email. Och under resan har jag nog tänkt att det var dålig timing att påbörja en blogg precis innan vi åkte. Men jag ser det mer som testkörning och nu ska jag sätta igång på allvar.

Resan gick över förväntan. Lillpojken var jättesnäll på alla flygen! Inget gnäll över öronen och sov ovanligt mycket. Och åt som en häst hela resan (jag träffade flera barn som matvägrade, men lilla M hade inga sådana protester på lager). Men OJ vad glad han var när vi kom hem! Jag har läst någonstans att bebisar glömmer saker på två veckor, men det stämde INTE för vår lilla kille. Så det är skönt att vi landar hemma ett tag nu.

Och han har börjat krypa! Och ställa sig mot saker. Och säga mamma och pappa. Det var en händelserik resa ur många aspekter.