Hade det hela satt igång. På eftermiddagen började värkarna kännas ordentligt jobbiga och så här på kvällskvisten var jag mentalt redo att åka in till sjukhuset. Känns surrealistiskt att tänka tillbaks på det hela, ugnefär som om man har sett det på film. Och jag kan just nu inte minnas att det gjorde så ont? Visst jag minns att jag HADE ont, men nu känns det lite som att jag kanske överdrev en aningsaninganing.
Fast jag vet ju att jag inte gjorde det. Det är lätt när man tänker tillbaka att glömma att en promenad på 10 steg gjorde mig andfådd. Magen var tung och i vägen. Foglossning slet i låren. Allt detta utöver värkarna.
Jag undvek att lägga mig ner på soffan eller sängen för att värkarna blev så mycket värre då. Så här i efterhand inser jag att det kanske var just det som jag borde ha gjort? Hade det gått fortare då? Hade det gått utan snitt? Det kommer jag aldrig veta och för det mesta funderar jag inte över det. Men en dag som idag är det svårt att låta bli.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Tankarna på ens förlossning(ar) poppar upp lite då och då, eller hur... Fascinerande hur mycket ens förlossning betyder och hur mycket det påverkar en. Hoppas att du har fina minnen från din trots att det gjorde ont... Jag tänker ibland att jag är så jäkla cool som försökt föda och fått två finfina barn. Oavsett hur de kommer ut har man gjort något fantastiskt.
Grattis till Lilla M på 1-årsdagen i efterskott! Visst är det coolt att tänka tillbaks på förlossningen! Det är så fantastiskt att sätta ett nytt liv till världen. Det finns inget större! Kram Mittlivprecissompafilm.wordpress.com (gick inte att lämna en kommentar på annat sätt, gjorde säkert fel)
Marresmamma: Ja, det sitter verkligen kvar när jag funderar över det. Och vi är jäkligt coola som har gått igenom det! Oavsett hur de kom ut!
Mittliv: Tack! Det finns verkligen inget större, ibland tittar jag på Lilla M och har fortfarande svårt att förstå.
Skicka en kommentar