För ett år sedan idag...

Hade det hela satt igång. På eftermiddagen började värkarna kännas ordentligt jobbiga och så här på kvällskvisten var jag mentalt redo att åka in till sjukhuset. Känns surrealistiskt att tänka tillbaks på det hela, ugnefär som om man har sett det på film. Och jag kan just nu inte minnas att det gjorde så ont? Visst jag minns att jag HADE ont, men nu känns det lite som att jag kanske överdrev en aningsaninganing.

Fast jag vet ju att jag inte gjorde det. Det är lätt när man tänker tillbaka att glömma att en promenad på 10 steg gjorde mig andfådd. Magen var tung och i vägen. Foglossning slet i låren. Allt detta utöver värkarna.

Jag undvek att lägga mig ner på soffan eller sängen för att värkarna blev så mycket värre då. Så här i efterhand inser jag att det kanske var just det som jag borde ha gjort? Hade det gått fortare då? Hade det gått utan snitt? Det kommer jag aldrig veta och för det mesta funderar jag inte över det. Men en dag som idag är det svårt att låta bli.

Söndagsmorgonsblues

Söndag är ju halva helgen. Ändå känns det som om helgen "snart" är över när morgondagens jobb- och veckostress redan smyger sig på. Lilla M strålar, tyvärr idag så tidigt som kvart i sex på morgonen. Nåja, det hör ju inte till det vanliga så klaga ska jag inte. Och han "vilar" med oss i sängen tills det är dags att gå upp. Visserligen helst liggande på mitt ansikte eller med lilla foten trggt inskjuten under mitt revben, men i alla fall. Nu försöker han pilla loss tangenterna på datorn så det är dags att sluta.

Snart ett ÅR!

På tisdag fyller Lilla M år. Ett helt år. Det är helt otroligt. Jag måste köpa presenter, det är ju mitt barns födelsedag! Några tips? Jag har föjande på förslag:

Box som man kan stoppa former i olika hål, fyrkant i fyrkant, boll i runt hål, osv
Maraccas
Bil
Böcker
Kläder

Någon som har några "måsten" att lägga till listan?

Idag släppte Lilla M för övrigt taget med båda händer av misstag, han skulle dricka vaten och glömde att hålla i sig. Det gick hur bra som helst, fin balans har han. Men han blev sur när han upptäckte det, han är inte alls intresserad av att utveckla denna färdighet ännu!

Beställning

Nu är jag trött på snön. Vår tack.

Allt bra igen

Efter morgonens kalabalik somnade Lilla M som en stock, fortfarande rejält öm i fingret. Och mamma planerade eftermiddagen på akuten för att röntga krossat lillfinger. Lyckligtvis blev det inte så.

Sonen vaknade pigg och hade helt glömt att fingret någonsin varit ont. Så eftermiddagen tillbringades på Kulturhusets barnrum i sällskap med jämnårig kamrat. Lilla M hade så roligt så roligt, och mamma belönades med underbara blöta pussar när vi skulle gå hem. Världens bästa mamma igen. Puh!

Klämd

Så har jag lyckats göra det. Klämma Lilla Ms finger i dörren.

Det tar nog ett tag innan jag vågar kalla mig för duglig förälder igen. Så otroligt klantigt och onödigt.

Förlåt älskling, mamma var dum.

En dag i ekorrhjulet

Äntligen långhelg, ekorrhjulet stannar upp för en sekund och jag kan andas. Tänka. I alla fall emellanåt, det blir mycket Lilla M-tid också.

I vanliga fall börjar morgonen mellan 0600-0700 med att Lilla M anser sig ha sovit klart. Oftast är han ju ändå trött och morgonpasset brukar kantas av gnäll vid minsta motgång. Till motgångar räknas sånt som att mamma inte blir klar med gröten tillräckligt fort, eller att mamma sätter ner honom på golvet en kort stund för att kunna göra i ordning gröten fortare, man ska ju helst bli buren!

Sen brukar jag rusa genom duschen direkt till jobbet, och trots stress och skyndande är jag ofta bland de sista som kommer in. Men det bekommer mig inte, jag är effektiv väl på plats. Vilket leder till att jag är dödstrött på kvällen när jag snubblar hem till en jublande M som vill vara i famnen och få gröt (igen helst samtidigt) och sen läggas med massor av sagor och sång. Först runt 8 kan jag sätta mig ner, uthungrad, till en fantastisk hemlagad middag som mannnen fixat.

Och en dag som igår började ögonlocken glida igen redan runt halv 10, det blir inte mycket tid att hinna fixa allt det där andra som ska fixas. Det görs en annan dag. Kanske idag? Eller en annan dag.

Skak skak

Poletten har nu trillat ner för Lilla M: att skaka på huvudet i avböjande syfte är mycket användbart.

Som jag tidigare skrivit har huvudskakning använts i några veckor när M inte längre vill äta, så att mataren (min man eller jag) inte ska lyckas pricka den lilla munnen med skeden. Nu har han dock insett att det kan användas för att uttycka "nej" eller "vill inte". Och vi föräldrar lär oss att det finns många saker som Lilla M inte vill, här följer ett axplock:

Att gå ner på nedervåning för siesta (redan vid andra eller tredje trappsteget skakas det vilt på huvudet).

Att dela ut pussar till föräldrar (men är man ihärdig och tjatar så kan man få en ändå, säkert bara för att få tyst på oss!).

Att smaka på mat (ibland vill han, då gapar han, men annars är det skak skak som gäller).

Att byta blöja (när detta ändå sker övergår protesten till det mer högljudda slaget tyvärr).

Han håller på att bli en kommunikativ individ, den lille!

En fin dag i parken

Igår var det lekparkspremiär för Lilla M, och den avlöpte under klingande skratt!

Att det kunde vara SÅ roligt att bli gungad hade föräldrarna inte väntat sig, då hade ju Lilla M tagits till lekparken långt tidigare. Och det var spännande värre att krypa omkring i sandlådan, om än svårare än hemma utan ytterkläder och på ett hårt golv. Kanske var det inte så mumsigt att sätta den sandiga vanten i munnen, men glada miner vittnade om att det i alla fall inte var en negativ upplevelse.

Men gungan var ändå bäst.

Utmaning: Bästa rådet

Marresmamma efterlyser de bästa tipsen som vi har fått gällande bebis. Här kommer mitt:

När Lilla M var 3-4 veckor gammal var jag förbi på min mans jobb med M. En av mannens kollegor har tre barn och jag frågade henne skämtsamt vad hon hade för tips. Och det hon sa var enkelt men genialiskt: Barn kan faktiskt somna själva.

Samma natt vaggade jag Lilla M efter amning. efter 10 minuter när han nästan somnat ryckte han till och var plötsligt klarvaken igen. Ytterligare 10 minuters vaggande och samma sak hände. Desperat efter att få sova så lade jag ner honom i hans säng vaken. Jag trodde väl egentligen inte att det skulle fungera men kände att jag var tvungen och testa. Och tänk, han protesterade inte! I alla fall inte förrän nästa amning.

Sen dess har jag alltid lagt ner honom direkt efter amning. Det är klart att han har protesterat någon gång, men för det mesta somnade han lugnt själv. Och jag vann nog i snitt 30 - 50 minuters sömn per natt, hårdvaluta för nyblivna mammor! Och framför allt: läggning har (nästan) aldrig varit några problem.

Jag ställer frågan vidare: Vilket är det bästa råd eller tips ni fått/läst/hört om bebisar?

Rutiner, Skansen och klappa händerna

Lilla M mår bra igen. Idag har hans pappa fått honom att sova både på för och eftermiddag, och lugnet har lagt sig igen i det Jasminska hemmet. Lur nummer 2 tog han i vagnen när han besökte Skansen, så han missade de flesta djuren, den lilla sömntutan. Men han hann se älgarna, och enligt rapport var han fascinerad.

Han har kunnat klappa händerna ett bra tag. Men i veckan gjorde han det för första gången bara man sa "klappa händerna". Jag behövde inte visa. Han är så fin och så duktig. Om drygt 2 veckor fyller han ett helt år. Det är stort!

Slav under musiken?

Lilla M kräver underhållning när han ska äta, annars knips den lilla munnen ihop och det lilla huvudet skakas fram och tillbaka så att mamma inte ska kunna pricka munnen.
Leksaker hjälper ett tag, i sisådär 3-5 tuggor per leksak, max 3 leksaker. Och då är det ju en hel del mat kvar.
Något som funkar (iallafall just nu) är att sjunga. Men inte vilken sång som helst, Vi äro musikanter ska det vara. Så det så.

En bra dag

Efter att ha varit hemma igår med en orolig mage (ja, pga det är jag nu skengravid, och nej det är knappast realistiskt) så började min vecka något senare än vanligt. Jag har fått mycket gjort, fått beröm av både chef och kollega, som inte ens var förtjänt utan bara så där allmän positiv feedback. Jag kan inte minnas när det hände sist. OK, så jag har varit mammaledig och då kan man ju inte få positiv feedback men även innan det.

Och sen kom jag hem till ett ljuvligt mottagande av min son. Överlycklig att se mig, jag fick många pussar. Vi hade en fin lång skrattstund innan han somnade. Lillälsklingen. Och så har jag dessutom världens bästa man. Storälsklingen.

Det är verkligen skönt att kunna tillåta sig att njuta av livet emellanåt!

Ny fas

Igår på konferensen blev det uppenbart att jag kommit in i en ny fas i livet.

Jag var uppmärksam på alla talare och kommer ihåg i stora drag vad de sa. Ok, nu ska jag vara helt ärlig, den sista talaren var kass och jag var dödstrött efter begränsad sömn med sjuk son, så jag kommer inte ihåg ett dyft av honom.

Sen var jag charmerande under middagen (nja, men jag fick mina bordskamrater att skratta och prata mycket) och efteråt såg jag till att prata en halvtimme med min chef, och hälsa på alla mina närmaste kollegor. Hemma före 11 och bara ett par glas vin under hela kvällen gjorde att jag vaknade utsövd och pigg imorse.

Fattar ni? Ingen bortkastad söndag. Ingen oro över att icke-önskvärda bilder dyker upp på intranätet på måndag. Jag kommer att kunna bidra med mina tankar om föreläsarna på morgonmötet. Och mina yngre kollegor tycker nog att jag är utrist, men det bjuder jag gärna på.

Nu var det dags igen...

Att det ska vara så svårt att administrera näsdroppar! Han skriker som besatt och avskyr dem, vilket inte är så konstigt. Men effektiva är de, inom minuter kunde han andas igen och somnade gott (läs: sov 40 minuter i sträck istället för 20 min).

Nu går dagen i kaffets tecken. Och vad roligt att jag ska på jobbkonferens idag.

Eller hur.

Stressad och ont

Seriöst. Att känna av ägglossning inser jag är ganska vanligt. Men är det verkligen så att man knappt ska kunna röra sig? Hela dagen?
Ända sedan min mens kom tillbaks har jag kännt av ägglossning tydligt (dock ALDRIG innan grav). Men det blir ondare och ondare för varje gång, jag bävar för vart det här ska sluta.

Dessutom blir jag stressad av ÄL. Både maken och jag anser att det är för tidigt för syskon till M, han är så liten. Men jag är livrädd för dessa missade chanser. När Lilla M blev till jobbade vi hårt. Det gick till slut men jag hade gott om tid att fundera över min (eller VÅR) fertilitet. Och jag lade mig till med vanan att ha koll på hela cykeln och allt det där stressande som hör till.
Jag är stressad. Och så har jag ont.
Inte konstigt att jag började storgråta igårkväll när maken framförde mindre konstruktiv kritik på ett ansökningsbrev.

Mer gaaa

Jag inser att det börjar bli tjatigt, men jag måste bara skriva att imorse bjöd Lilla M på en ny varian: Gaaa-aaaah gaaaa-aaaah, alltså en lite sjungade variant!

Nu ska jag sluta tjata om ga, jag lovar!

Bara på en dag

I helgen umgicks jag intensivt med sonen. Uppdaterade mig på alla hans små ljud och läten (ga! mmmm. aaah!).

Min son säger "Ga!" berättade jag stolt på jobbet igår.

(Reaktion: eeeh, det är ju inte ens ett ord?)

Men igår när jag kom hem, och såg fram emot ett fint "Ga!" så kom det istället "Gagagagagaga". Och det är det som gäller nu.

Och så har han stått utan stöd i mer än 20 sekunder!

Liten härmapa

Lilla M blir mer och mer verbal. För det mesta handlar det om just bebisspråk. Men han gillar att säga efter också:

Säg "ga" - Ga!! (beröm)

Säg "mmmmmm" - mmmmm! (mer beröm)

Säg "mamma" - mamamamamamam! (tokmycket beröm!)

Säg "pappa" - mammamamamamama! (tokmycket beröm igen!)

Jag inser ju att det blir lite förvirrande för Lilla M. Men hjärtat smälter varje gång han säger mamma, då måste han ju få beröm!

Härlig morgon

Jag älskar helgmornarna! Massor med M-tid, att i lugn och ro få njuta av hans upptäckarinstinkt. Idag har han klättrat upp för hela trappan själv, utan hjälp. Naturligtvis var jag millimeter ifrån honom hela tiden, men ändå gjorde han det helt själv. Och han var så stolt, hela hans ansikte lyste av insikten att det han gjorde minsann inte gick av för hackor. Min lilla älskling. Ibland tror jag att jag måste äta upp honom.