Vardaglig dramatik

Igår var det lite julfirande på makens jobb och familjer var välkomna. Lilla M och jag klädde ut oss (spöregnade ute) och tågade iväg. Taxi var inte att drömma om, det var bara att promenera 25 minuter.

Fram kom vi, Lilla M snustorr och jag lite mindre så. Det sjöngs lite av en kör, superläskigt tyckte Lilla M som började storgråta. När maken bar bort honom en bit blev han glad men deklarerade "inte bra". Han är en hård domare.

Sen var det dags för tomte och make till ful gubbe har nog Lilla M aldrig skådat. Tårarna sprutade. Men godispåsen som tomten ändå prackade på honom var uppskattad såklart. Lilla M som är en lugn kille i vanliga fall sprang runt som besatt med de andra barnen. Kanske ger vi honom för lite socker i vardagen? Jag oroar mig ibland för att han inte är så robust, hoppar inte och springer ogärna (ännu). Rädd för rutchkanan ofta och så, men igår var det en helt annan kille som intog hans kropp.

Kvällen blev sen för M, så det blev stopp på pizza bar på vägen hem. Oj vad det var uppskattat! Inte hade jag en aning om att han är en sån pizzakille. Efter det tröskade vi ut i ovädret igen, ingen taxi och nu blåste det också. Väl hemma, maken och jag dyngsura eftersom paraplyn funkar bäst när regnet kommer uppifrån och inte från sidan visar det sig att Lilla M sover som en stock i vagnen, en hel timme tidigare än vanligt. Bara att byta till pyjamas och lägga ner honom.

Och döm om vår förvåning när han sov ända till 9 på morgonen! Vi fattar ingenting, tror aldrig att han har sovit 14 timmar i streck förut. Och maken blev sen till jobbet, eftersom vi aldrig behöver en vanlig väckarklocka.