Nu har det börjat

Det blir tydligare för varje dag som går. Lilla M är inte längre en immobil varelse. I soffan eller sängen med mig så försöker han klättra som bara den. Och krypförsöken har börjat resultera i viss ålning. Inte konstigt med tanke på att han är 8 månader, men vi tog ju hem honom från bb igår! Då var vi oroliga att han skulle försvinna i den ENORMA bilbarnstolen. Nu sticker benen ut och vi måste köpa en ny. De söta wäwä-ljuden har blivit öronskärande illskrik när han är missnöjd med tillvaron. De 4 kilona har blivit 8,5. Jag kan fortsätta i evighet, men sammanfattningen är att TROTS att jag är hemma med honom och TROTS att jag noga följer varje andetag han tar,så känns det som om jag inte hinner med i hans utveckling. Och om det känns så nu, hur kommer det då inte kännas när jag börjar jobba?