Vardaglig dramatik

Igår var det lite julfirande på makens jobb och familjer var välkomna. Lilla M och jag klädde ut oss (spöregnade ute) och tågade iväg. Taxi var inte att drömma om, det var bara att promenera 25 minuter.

Fram kom vi, Lilla M snustorr och jag lite mindre så. Det sjöngs lite av en kör, superläskigt tyckte Lilla M som började storgråta. När maken bar bort honom en bit blev han glad men deklarerade "inte bra". Han är en hård domare.

Sen var det dags för tomte och make till ful gubbe har nog Lilla M aldrig skådat. Tårarna sprutade. Men godispåsen som tomten ändå prackade på honom var uppskattad såklart. Lilla M som är en lugn kille i vanliga fall sprang runt som besatt med de andra barnen. Kanske ger vi honom för lite socker i vardagen? Jag oroar mig ibland för att han inte är så robust, hoppar inte och springer ogärna (ännu). Rädd för rutchkanan ofta och så, men igår var det en helt annan kille som intog hans kropp.

Kvällen blev sen för M, så det blev stopp på pizza bar på vägen hem. Oj vad det var uppskattat! Inte hade jag en aning om att han är en sån pizzakille. Efter det tröskade vi ut i ovädret igen, ingen taxi och nu blåste det också. Väl hemma, maken och jag dyngsura eftersom paraplyn funkar bäst när regnet kommer uppifrån och inte från sidan visar det sig att Lilla M sover som en stock i vagnen, en hel timme tidigare än vanligt. Bara att byta till pyjamas och lägga ner honom.

Och döm om vår förvåning när han sov ända till 9 på morgonen! Vi fattar ingenting, tror aldrig att han har sovit 14 timmar i streck förut. Och maken blev sen till jobbet, eftersom vi aldrig behöver en vanlig väckarklocka.

Ljuspunkter och magsjuka

Bloggtorkan förlängdes ett par dagar av en matförgiftning som jag inte tänker gå in på i närmare detalj - det gör ingen glad, minst av alla mig. Maken hade ätit en likadan macka som jag och var också hemma utslagen igår.

Dagen bjöd ändå på ett par höjdpunkter, Lilla M var naturligtvis ansvarig för båda:

När han vaknade efter sin dagssömn och det för ovanlighetens skull var pappa som plockade upp honom sa han sömndrucket "M glad pappa hemma hos M". Jag tror att maken var redo att återgå pappaledigheten där och då!

Senare låg vi utslagna på sängen, vilket inte bekom sonen alls, han såg det som ett utmärkt tillfälle att få sagor lästa för sig. Just nu var det min tur och då somnade maken och snarkade till lite. Då sa Lilla M förtjust "pappa dammsugar!"

Idag är jag nog frisk från magen, men gravidillamåendet har förstärkts. Ett straff från kroppen att om jag inte med eget sunt förnuft kan bedöma vad som är ätbart så tar kroppen hand om det åt mig? Förlåt, jag ska skärpa mig. Inga mer mackor från det stället. Jag lovar. Ge mig den lilla energi jag hade tillbaks igen bara.

Varje kväll

Varje kväll när jag ska smörja in torra partier på Lilla Ms hand så utspelar sig detta:

Lilla M - tar krämtuben och för den till munnen.

Jag - Nej nej, man kan inte äta kräm, det är farligt.

Lilla M - Bebin! Bebin!
(syftar på bebin i Mamman och den vilda bebin som vid tillfälle sitter och äter skokräm. Kräm som kräm tycker Lilla M och om bebin kan så kan han minsann också)

Jag - Men det är farligt för bebin att äta kräm, han fick ont i magen hela dagen precis som mamman sa.

Lilla M - släpper tuben och låter sig smörjas, sen försöker han slicka på det smorda området när jag inte ser.

Jag - snabbt fram med saga (INTE Mamman och den vilda bebin) för att avleda uppmärksamheten från handen.

VARJE KVÄLL. Jag undrar när Lilla M kommer att tycka att det är enformigt?

Thomas

Lilla M gillar alla typer av fordon och har utvecklat en stark relation till Thomas the Tank Engine, en brittisk serie om små tåg som hjälper varandra i ur och skur.

Det började med att han fick en pekbok med Thomas. Sen hittade jag Thomas-figurer i en affär som jag köpte till Lilla M. Eftersom han älskar dem så mycket så har vi också tittat på sånger om Thomas på Youtube. I helgen fick han äntligen se sitt första riktiga Thomas-avsnitt på TV.

Det började bra, alla favoriterna var med. Men så hände något, Thomas spårade ut (bokstavligen). Och Lilla M blev otröstlig. I 20 minuter fick vi trösta innan de kraftiga snyftningarna började avta. Att det gick bra för Thomas och att han blev hjälpt av sina vänner var irrelevant för Lilla M.

DVDn ligger nu på hyllan igen och inväntar en mognadsprocess hos sonen.